Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök

Ännu en träningssöndag!

I över en vecka har träningsvärken hållt i sig. Jag var nog inte helt medveten om det förrän jag körde över första guppet idag med crossen, då ömmade det i rumpan. Det är väl kanske inte så mycket träningsvärk egentligen utan snarare att jag studsat upp och ner i sadeln, precis samma onda man får när man rider.

Eftersom det gick hyfsat bra förra gången så trodde jag att det bara var att hoppa upp på ”hästen” igen men idag kändes det svårare att köra. Minsta gas och hojen kastar sig ilsket framåt, jättehäftigt men svårmanövrerat.

I mitten av passet så åkte en kille av och gjorde illa sig. För att vara på den säkra sidan så tillkallades ambulans och han fick åka med den och undersöka sig på sjukhus, men körningen var slut.

Vi funderade på om vi skulle hitta på något men när vi frågade Felix vad han ville göra så svarade han ”åka hem”. Han brukar aldrig säga det, i och för sig så får han inte frågan heller så ofta eftersom vi brukar bestämma vad som ska göras, men det kändes angeläget att åka hem om han önskade det.

Väl hemma så gick jag och Felix ut i trädgården och hängde lite. Plockade löv, låtsasramlade ner för den stora stenen, gjorde lönnäsor, jagade Nisse (NEJ Felix!!) och grävde i sandlådan. När humöret plötsligt svängde och han började kasta sten på mig och skrika så gick jag in med honom skrikandes efter mig. 

Jag och Kenny byttes av så att jag fick en skrikande Tuva och han tog med surmulen på en fyrhjulingspromenad.

Väl hemma så hade vi skrikfest igen när Felix inte fick som han ville. Han är så vansinnigt envis och ger sig aldrig. Nu har jag dock börjat lära mig att inte tappa humöret utan när han sätter igång så får han gå in på rummet, med mig eller Kenny, och så säger jag att han får sitta där och skrika så mycket han vill men om han ska gå ut från rummet så får han sluta skrika. Fast då blir han arg för att jag säger det också. Han sparkas, kastar iväg allt han får tag i, klöser, slår, frustar, blänger argt och skriker på mig och jag förstår inte hur en sån liten människa kan vara så arg?!

När vi kommit över det grälet och det var dags för att sova så brast det för honom igen när han inte fick titta på Pokemon på YouTube när han satt på pottan. 

För att snabbspola framåt så slutade det med att han sittandes i mitt knä somnade i min famn när jag kramade om honom och klappade honom samtidigt som jag talade om hur mycket jag älskar honom. 

För en gångs skull så lät Tuva oss vila resten av kvällen och låg stilla och sov i soffan och lät mig, för första gången på länge, få se slutet på en niofilm! Lyx!

0

Fabriken är nerlagd!

För lite mer än tre månader sedan så var jag höggravid (bilden är dock med Felix i magen) med alla möjliga slags krämpor. Det var tungt för kroppen, slitsamt med sömnen som stördes flera gånger per natt av alla toabesök för att inte tala om svårigheterna med att hitta en bekväm sovställning och alla kilon sen!! Och så det här med havandeskapsförgiftningen och blodtrycket. Jag är inte bra på att vara gravid!

Varför händer det ändå något i kroppen när jag ser gravida kvinnor? Det ser så mysigt ut, och jag blir lite avundsjuk, men jag vet ju att det inte är mysigt?!

Vi ska inte ha fler barn nu, vi är kompletta, men ändå så kan jag känna en sorg över att inte få vara med om det där ögonblicket igen då man får sitt barn i famnen för första gången. 

De där första dagarna på BB då alla vardagliga bekymmer utanför sjukhusets dörrar inte existerar. Det enda man har att göra är att ta hand om den lilla bebisen, snosa på det mjuka bebishuvudet och låta sig imponeras av de små fingrarna och tårna, lätena som kommer ur den lilla söta munnen eller de hastiga och okontrollerade rörelserna. Innan man kommer hem och måste ta hand om disken och tvätten igen.

Jag kommer aldrig mer att hålla min nyfödda bebis! Herregud! Min reproduceringsgen kommer att hamna i depression!

0

Inget rullande i sänghalmen!

I början av augusti så kände jag att jag ruttnat på att trängas i vår lilla säng och vi åkte till Mio för att köpa en ny, större säng.

När vi äntligen valt ut vilken modell vi ville ha och skulle betala så fick vi reda på att sängen inte fanns på lagret utan skulle komma först vecka 38.

Bara någon vecka senare så kom det ett sms om att sängen var försenad och skulle komma vecka 39 istället. I förra veckan kom ännu ett sms som meddelade att nu skulle sängen komma vecka 41.

Jag förstår inte! När man annonserar om billiga tv-apparater så blir det ett jäkla liv om de inte finns på lagret men om man annonserar ut en säng så kan man glömma att få med sig den samma dag. Samma gäller för soffor, där måste du planera minst 10 veckor i förväg för den nya. Eller barnvagnar! Tre-fyra månader innan barnet kommer är en lämplig tid att köpa vagn för att hinna få den?! Man kan tro att den ska designas unikt för det ofödda barnet.

Nu skulle inlägget mest handla om hur mycket det suger att behöva vänta så länge på den nya, stora sängen, men nu när jag tänker på det så visst är det konstigt att ingen kund accepterar väntetid i elektronikbranschen? Jag måste ha min tv idag annars dööööör jag!

När JAG fick ringa till Mio och beklaga mig över de upprepade förseningarna så fick jag som svar att om jag pratar med ”Stefan” så kan jag eventuellt få 200kr per vecka i kompensation. Men vet ni? Om jag inte får min säng nu så döööööör jag!

0

Zombieliv!

Min plan för idag var att jag (och Tuva) knappt skulle lämna sängen. Jag är löjligt trött efter dagarna på sjön och såg fram emot att sova bort en förmiddag. 

– VAKNA MAMMA! VAAAAAAKNA! 

Strax innan åtta så kom den lilla busen och skulle pussa mig hej då och det var tydligen väldigt viktigt att jag var klarvaken för att ta emot pussarna. Jag skulle inte haft några problem med att somna om men eftersom Tuva väcktes också så blev det pannkaka. Jag försökte verkligen att få henne att somna om men hon var inte ett dugg intresserad utan ville hellre träna på att stå. 

Så nu ligger jag här i soffan, dödstrött, med Tuva bredvid som sover, men nu känns det plötsligt fel att somna mitt på dagen. =\

0

Mälaren runt!

När vi släppt av Kattis vid bryggan igår så tuffade vi vidare ut mot Färingsö. Eftersom vi inte vågar lite helt och hållet på att batterierna orkar dra runt värmen i båten så tänkte vi sno ström från Linus (Kennys bror) och Tindras brygga. Vi råkade dessutom ha sån tur att Linus åkte iväg och införskaffade pizza. 

Det här med mat är annars ett aber, Kenny tycker att mat är så oviktigt så varje gång jag pratar mat så säger han att han inte är hungrig. Med två aktiva ungar, läs skrikande, så är det inte helt enkelt att slänga ihop en middag bara sådär. Det känns som att det skrikande småfolket byter av varandra eller snarare eldar på varandra, dessutom så har de kommit överens om att inte sova samtidigt, vi ska ha att göra varenda sekund.

Kenny frågade idag när vi var hemma om det inte var meningen att man skulle känna sig utvilad efter semestern men jag tror att den tiden är förbi. Semester är när ett barn är på förskola och det andra barnet sover, eller att vara på jobbet.

För övrigt så måste jag tillägga att vi, Kenny, gjorde en jäkla snygg tilläggning med skeppet i hamnen idag igen. Det är fasiken trångt mellan raderna och då är det ingen dröm att backa in båten men det gick som sagt supert! 

0

Båt, bakelser och batterier!

Kenny har varit ledig i två veckor under min sjukskrivning och tappat bort arbetslusten och blev därför hemma den här veckan också. Nej riktigt så är det inte, varje gång Kenny varit ledig en längre tid får han ångest över att börja jobba men så fort han sätter sig i lastbilen så inser han att han saknat den. Nu i veckan skulle hans lastbil in på service så då passade vi på att åka båt.

Det är ju lite kallt på nätterna nu men eftersom vi har dieselvärmare i båten så behöver inte vi vara rädda för att frysa, kan man tycka. Men när vi la till vid ”den förbjudna stranden” i tisdags kväll och satte på värmaren när vi skulle sova så fungerade inte den mer än ett par minuter på grund av för lite ström i batterierna, så natten blev lite småkylig.

Batterierna hade till och med dragit ut sig så pass att båten inte startade på morgonen och det blev lite nervöst ett tag. Kenny hade dock med sig sitt laddningspack, inköpt för noll och ingenting (billigt i alla fall) från kinaappen Wish, och den lilla manicken lyckades starta V8-motorn. Fantastiskt!

Vi åkte och plockade upp Kattis på bryggan vid Träkvista och puttrade ut mot Taxinge slott i Strängnäs. Vädret är verkligen underbart, det är slutet av September och man kan sitta i bikini (om jag haft med den) i båten och fortfarande svettas. Vattnet är 16-17 grader så det skulle till och med gå att bada om man verkligen, verkligen var sugen.

I Taxinge så åt vi, såklart! Jag såg framför mig att jag skulle fylla en hel tallrik med bakelser och kakor men jag lyckades inte ens välja två godbitar, till min besvikelse. Om det finns för många val så slår det över för mig. Vi var dessutom så vuxna så att vi åt mat först! Å andra sida så tycker jag inte att fiket har lyckats så bra. Om man lever på att vara ett fik med otaliga bakverk så tycker jag att bakverken skulle vara WOW, men det är de inte. Till exempel så var dammsugaren vi köpte på ICA häromdagen betydligt godare än den Kenny köpte på fiket. Men, det är inte alltid så lätt att charma en sötsaksexpert som jag är. (Jag kommer säkert åka tillbaka till Taxinge igen ändå).

Det var fint och mysigt i Taxinge i alla fall och Felix fick tillfälle att plocka ekollon och gunga, vilket gjorde honom glad, men det där han sa på väg till fiket, ”jag älskar att sova” borde vi ha filmat för nu förnekar han att han sagt det.

Han säger så mycket roliga saker nu för tiden, det är något nytt varje dag. Igår så frågade jag Felix om han mådde bra, då slog han ut händerna åt sidan och sa ”nej jag mår inte bra, jag hostar hela tiden”. Han hostar ingenting…

0

Vår udda men älskade fågel!

Felix har sina små tics, eller egenheter, som till exempel att han alltid tar med sig någon leksak när han ska sova, han måste alltid dra upp dragkedjan på tröjor och jackor oavsett klimat och han vill alltid pussa lillasyster hejdå innan har åker till dagis, lite såna ”rutiner”.

I morse när han vaknade så sprang han in på toa för att kissa. Jag är alltid vaken tills jag hör att Kenny vaknat och gått upp så därför låg jag och lyssnade efter Felix. Efter en kort stund hörde jag hur han stängde duschdörrarna och undrade vad han kunnat tänkas hålla på med men när han sen gick in i vardagsrummet och började prata med Kenny så släppte jag det och somnade om.

När Kenny och jag sen satt och åt frukost så berättade han att Felix måste ha kissat i duschen i morse för det var gult på duchgolvet. Jag är så nyfiken på hur Felix resonerade i morse när han valde bort pottan till förmån för duschen.

Något annat som är lite udda med Felix är hans hårfobi. De flesta barn tycker att djur som hundar och katter är det roligaste som finns, Felix tycker det är ett straff att behöva röra Nisse (katten). Om Nisse kommer så nära att den rör Felix så skriker han.

När Felix har varit dum mot Nisse och måste be om ursäkt och klappa honom, mot sin vilja, så ger han honom en kort strykning på ryggen sedan spärrar han ut sina fingrar och granskar dem efter hår, äcklad. Om det skulle sitta ett hårstrå på fingrarna så skriker han i panik tills vi tagit bort det, eller så drar han kvidande händerna mot någon av oss för att få bort håret.

Det värsta Felix vet är när Nisse kommer och lägger sig bredvid honom i sängen. Då skriker han tills vi flyttar Nisse.

Igår så låg det en pytteliten hårtuss på vardagsrumsbordet och när Felix plötsligt får syn på den så sprang han till köket. När han kommer tillbaka så har han med sig en diskad barnmatsburk som han sätter över hårtussen, som om han fångat en spindel. ”-Nu kan den inte smita, säger han”.

När Nisse håller sig på avstånd så tycker Felix om honom. Han skrattar om Nisse leker med hans leksaker, han säger till att Nisse ska ha mat och släpper in honom om han står utanför altandörren och vill in men hans håriga kropp ska inte så mycket som andas på honom! Att Nisse fortfarande försöker lägga sig bredvid Felix är ofattbart och vittnar bara om hur snäll Nisse är, för snäll för sitt eget bästa.

0

Cross (from) my heart!

​

​
Idag haltar jag fram. Det värker i rumpan när jag sitter ner, mina lår viker sig när jag går i trappor och armarna smärtar när jag lyfter dem ovanför axlarna. Efter snart ett år av stillasittande och barnbakning så var det dags att röra på sig, crosskolan började.

För en tid sedan såg jag på Facebook att det fanns något som heter Crosskolan som välkomnade vuxna som barn. Jag skrev en kommentar till Kenny att ”det här verkar kul, det vill jag göra” och strax därefter så hade han anmält mig, överlycklig för att äntligen ha hittat en födelsedagspresent till mig. (Ni behöver inte gratulera mig nu, jag fyller alltså år i juni).

I söndags var det dags att köra cross och hela lilla familjen följde med för att titta. 

Jag fick lämpliga skydd och kläder och sedan en hoj, en 250, och blev visad ut på en liten, liten oval bana. Där körde jag ett par varv innan vi fick åka ut på stora banan.

Herregud! Jag trodde jag skulle dö redan under första varvet! Det var lerigt, halt, snäva böjar och små vertikala berg på banan som man skulle bestiga. Hojen reagerade dessutom på minsta beröring och sköt iväg så fort jag nuddade gasen. 

Efter att jag överlevt första varvet så tänkte jag att jag skulle klara ett till och ett till och ett till. Jag körde varv efter varv och blev modigare och modigare och kände till och med hojen lätta i ett par hopp och bakänden sladda i de leriga svängarna. 

Kenny och Felix stod och tjoade varje gång jag passerade dem, eller egentligen så tjoade/hejade Kenny på mig och Felix blev sur varje gång han gjorde det, han verkar dock ha snappat upp en del av det Kenny ropade till mig, vilket ni ser på filmen. 

Till slut så var jag helt färdig i kroppen och tänkte att jag skulle åka in och vila lite och när jag närmade mig slutet av banan så stod Kenny och vinkade in mig, då hade jag kört konstant i 45 minuter.

Jag var helt genomsvettig i kläderna och basturöd i ansiktet men kul var det. Och svårt! 

0

Helgfirande för oss alla!

​

I lördags så fyllde vår älskling tre år, fast vi hade inte tid med hans födelsedag då (förlåt Felix) eftersom Kenny tackat ja till att följa med några vänner till Grand hotel och gå på skaldjursbuffé, alltså firade vi den på söndagen istället.

Skaldjursbuffén var jättedyr, kanske inte värt så mycket som den kostade men vi hade det verkligen urtrevligt med vårt sällskap, helt barnfria eftersom vi lämnat en skrikande Tuva till Maria som hon fick bära runt på och en leksugen Felix som sysselsatte Ragnhild, så för oss var det en riktigt trevlig eftermiddag/kväll.

I söndags så hade vi förberett för Felix morgon med ballonger i taket och presenter på bordet. När han vaknade och kom ut i köket så sjöng vi för honom men då vände han om och marscherade in i sovrummet igen och kom inte ut förrän vi hämtade honom. Paketen och godiset verkade han uppskatta i alla fall.

Trots att vi inte var så många som firade honom på hans ”kalas” på eftermiddagen så fick han många presenter. Snacka om bortskämd! Felix blev himla glad för alla paket och gav oss dessutom tillåtelse till att sjunga ”ja må han leva”, en gång till. Efter mycket firande, ett stort sockerintag och ett par bråk så somnade han till slut, förhoppningsvis ganska nöjd och ännu ett firande på dagis att se fram emot. Tack igen för alla fina presenter!

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑