​​
Idag haltar jag fram. Det värker i rumpan när jag sitter ner, mina lår viker sig när jag går i trappor och armarna smärtar när jag lyfter dem ovanför axlarna. Efter snart ett år av stillasittande och barnbakning så var det dags att röra på sig, crosskolan började.

För en tid sedan såg jag på Facebook att det fanns något som heter Crosskolan som välkomnade vuxna som barn. Jag skrev en kommentar till Kenny att ”det här verkar kul, det vill jag göra” och strax därefter så hade han anmält mig, överlycklig för att äntligen ha hittat en födelsedagspresent till mig. (Ni behöver inte gratulera mig nu, jag fyller alltså år i juni).

I söndags var det dags att köra cross och hela lilla familjen följde med för att titta. 

Jag fick lämpliga skydd och kläder och sedan en hoj, en 250, och blev visad ut på en liten, liten oval bana. Där körde jag ett par varv innan vi fick åka ut på stora banan.

Herregud! Jag trodde jag skulle dö redan under första varvet! Det var lerigt, halt, snäva böjar och små vertikala berg på banan som man skulle bestiga. Hojen reagerade dessutom på minsta beröring och sköt iväg så fort jag nuddade gasen. 

Efter att jag överlevt första varvet så tänkte jag att jag skulle klara ett till och ett till och ett till. Jag körde varv efter varv och blev modigare och modigare och kände till och med hojen lätta i ett par hopp och bakänden sladda i de leriga svängarna. 

Kenny och Felix stod och tjoade varje gång jag passerade dem, eller egentligen så tjoade/hejade Kenny på mig och Felix blev sur varje gång han gjorde det, han verkar dock ha snappat upp en del av det Kenny ropade till mig, vilket ni ser på filmen. 

Till slut så var jag helt färdig i kroppen och tänkte att jag skulle åka in och vila lite och när jag närmade mig slutet av banan så stod Kenny och vinkade in mig, då hade jag kört konstant i 45 minuter.

Jag var helt genomsvettig i kläderna och basturöd i ansiktet men kul var det. Och svårt!