I över en vecka har träningsvärken hållt i sig. Jag var nog inte helt medveten om det förrän jag körde över första guppet idag med crossen, då ömmade det i rumpan. Det är väl kanske inte så mycket träningsvärk egentligen utan snarare att jag studsat upp och ner i sadeln, precis samma onda man får när man rider.

Eftersom det gick hyfsat bra förra gången så trodde jag att det bara var att hoppa upp på ”hästen” igen men idag kändes det svårare att köra. Minsta gas och hojen kastar sig ilsket framåt, jättehäftigt men svårmanövrerat.

I mitten av passet så åkte en kille av och gjorde illa sig. För att vara på den säkra sidan så tillkallades ambulans och han fick åka med den och undersöka sig på sjukhus, men körningen var slut.

Vi funderade på om vi skulle hitta på något men när vi frågade Felix vad han ville göra så svarade han ”åka hem”. Han brukar aldrig säga det, i och för sig så får han inte frågan heller så ofta eftersom vi brukar bestämma vad som ska göras, men det kändes angeläget att åka hem om han önskade det.

Väl hemma så gick jag och Felix ut i trädgården och hängde lite. Plockade löv, låtsasramlade ner för den stora stenen, gjorde lönnäsor, jagade Nisse (NEJ Felix!!) och grävde i sandlådan. När humöret plötsligt svängde och han började kasta sten på mig och skrika så gick jag in med honom skrikandes efter mig. 

Jag och Kenny byttes av så att jag fick en skrikande Tuva och han tog med surmulen på en fyrhjulingspromenad.

Väl hemma så hade vi skrikfest igen när Felix inte fick som han ville. Han är så vansinnigt envis och ger sig aldrig. Nu har jag dock börjat lära mig att inte tappa humöret utan när han sätter igång så får han gå in på rummet, med mig eller Kenny, och så säger jag att han får sitta där och skrika så mycket han vill men om han ska gå ut från rummet så får han sluta skrika. Fast då blir han arg för att jag säger det också. Han sparkas, kastar iväg allt han får tag i, klöser, slår, frustar, blänger argt och skriker på mig och jag förstår inte hur en sån liten människa kan vara så arg?!

När vi kommit över det grälet och det var dags för att sova så brast det för honom igen när han inte fick titta på Pokemon på YouTube när han satt på pottan. 

För att snabbspola framåt så slutade det med att han sittandes i mitt knä somnade i min famn när jag kramade om honom och klappade honom samtidigt som jag talade om hur mycket jag älskar honom. 

För en gångs skull så lät Tuva oss vila resten av kvällen och låg stilla och sov i soffan och lät mig, för första gången på länge, få se slutet på en niofilm! Lyx!