För lite mer än tre månader sedan så var jag höggravid (bilden är dock med Felix i magen) med alla möjliga slags krämpor. Det var tungt för kroppen, slitsamt med sömnen som stördes flera gånger per natt av alla toabesök för att inte tala om svårigheterna med att hitta en bekväm sovställning och alla kilon sen!! Och så det här med havandeskapsförgiftningen och blodtrycket. Jag är inte bra på att vara gravid!

Varför händer det ändå något i kroppen när jag ser gravida kvinnor? Det ser så mysigt ut, och jag blir lite avundsjuk, men jag vet ju att det inte är mysigt?!

Vi ska inte ha fler barn nu, vi är kompletta, men ändå så kan jag känna en sorg över att inte få vara med om det där ögonblicket igen då man får sitt barn i famnen för första gången. 

De där första dagarna på BB då alla vardagliga bekymmer utanför sjukhusets dörrar inte existerar. Det enda man har att göra är att ta hand om den lilla bebisen, snosa på det mjuka bebishuvudet och låta sig imponeras av de små fingrarna och tårna, lätena som kommer ur den lilla söta munnen eller de hastiga och okontrollerade rörelserna. Innan man kommer hem och måste ta hand om disken och tvätten igen.

Jag kommer aldrig mer att hålla min nyfödda bebis! Herregud! Min reproduceringsgen kommer att hamna i depression!