Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök
Kategori

Aktiviteter

Mamma Mia vad november ser ut!

Jag skulle egentligen varit på en möhippa i lördags men dels var jag förkyld och sen kände jag inte för att åka ifrån Felix när han varit borta i nästan tre dagar och vi dessutom skulle lämna bort honom på söndagen. Någon vettig prioriteringsordning måste det vara för min lilla kärlek.

Istället lyckades vi övertala Felix att klippa sig. Han fick välja om jag skulle göra det eller om han ville gå till en salong och han valde salongen. 

Kenny tog ett varv med honom i godisbutiken för att visa vad han skulle kunna tänkas få om han genomförde klippningen och allt verkade vara på sin bana. I samma ögonblick som rakapparater snuddade vid hans hår så började han skrika högt; DET GÖR OOOOOOOONT! DET GÖR OOOONT! Så krängde han fram och tillbaka i desperata försöka att undvika apparaten. Frisören kämpade emot och klippte som aldrig förr, inte det minsta pedagogisk men han var snabb och stark. Felix kom faktiskt ut därifrån med en frisyr som nog var hyfsad jämnklippt, men det var verkligen inte hans egen förtjänst. Däremot så gjorde frisören förtjänst, jag tror klippningen gick på max fem minuter och det fick han 220kr för. 

I söndags lämnade vi Kattis med hennes huvudvärk och Felix på leklandet för att gå på hans kompis Mayas 5-års kalas och Tuva hemma hos mamma, sedan åkte jag och Kenny till Tyrol för att gå på Mamma Mia med Andrew och Emelie.

Jag är inte superimponerad av showen på Tyrol men det var roligt att få komma ut på lite vuxenlek i ett par timmar och få maten serverad. 

Mamma hade inte lika roligt hemma med Tuva som visade hur skrikig hon kan vara. Jag misstänker att både mamma och Tuva sov rätt gott den natten. Felix sov så djupt efter sitt vilda äventyr på leklandet så han fick sova kvar.

0

Slut på det roliga!

I söndags var det sista ”lektionen” i crosskolan. Fast man kan faktiskt inte kalla det för skola, första och enda instruktionen jag fick var i söndags då jag plötsligt skulle lära mig hur man skulle köra i en kurva. Jag tänker att den instruktionen kanske skulle ha kommit lite tidigare.

Den stackars 22-åriga tjejen som blivit utsedd att vara vår lärare hade nog inte fått riktigt rätt förutsättningar för jobbet. MEN, om man bortser från bristen på teori och övningar så har ju jag haft jättekul när jag har kört.

Jag har nu provat att köra banan under normala förhållande samt i lervälling med vattenpölar och nu sist i torkad lervälling, dvs när hjulspåren torkat och lämnat efter sig djupa fåror.

Om inte Kenny hade instruerat mig under förra passet i lervällingen så hade jag nog klivit av hojen och lagt av. Jag körde runt i det lilla spåret och hjulen samlade på sig mer och mer lera vilket gjorde att hojen bara gled fram och tillbaka. Efter Kennys tips att gasa mer och köra snabbare så försvann faktiskt leran och det gick att köra. Sånt tänker jag att man borde få veta i en crosskola, på en lerig bana. 

Kul och skitigt var det och efter varje gång, i bilen på väg hem, så har jag tänkt att det var himla synd att jag missade ett par körtillfällen.

0

Hamnar du i ”stugan” är du försvunnen för evigt!

Med 58 kvadratmeter boyta att spela med så är det lite av en utmaning att spara och förvara alla saker och kläder till hela familjen. Vi har den lilla stugan, en föredetta gäststuga, som har blivit en förvaringsstuga istället. Problemet har varit att vi stoppat i så mycket saker i huset så att vi inte kunnat få ut det vi behöver, som ett stort svart hål.

Idag tog vi tag i stugan. Ännu en gång åkte alla prylar ut på gräsmattan för att sorteras upp och omorganiseras. Ännu en gång stod vi och höll i saker som borde kastas men som får leva lite till, som den där jackan som aldrig använts under min och Kennys tid tillsammans men som NU kanske ska användas. Kanske imorgon, eller i övermorgon. Mina smaljeans som endast överlevt så här långt på grund av hoppet hos mig, att jag en dag ska kunna klämma mig ner i dem och fortfarande kunna andas.

Ett par kartonger lyckades vi slänga i alla fall och en gammal säng från tidigare ägare och nu har vi dessutom organiserat betydligt bättre vilket gör att jag faktiskt kommer kunna hitta saker jag letar efter i stugan. 

0

Biljett till snabbtåget!

Ser ni? Det är inte den helt hjälplösa bebisen längre. Fortfarande ganska mycket hjälplös förstås men nu händer det att hon träffar det hon vevar efter med händer och fötter.

Tiden springer iväg och jag blir lite rädd när det känns som att jag inte hinner med. Kenny tror att tiden kommer att lugna ner sig när barnen blir äldre. Jag tror han har fel!

Vi har fullt upp hela tiden med alla möjliga saker. Igår när vi åkte hem från en middag hos några vänner, helt färdig efter att Felix och Tuva härjat konstant, så tänkte jag att jag borde blivit lite salongsberusad av att dricka ett par glas vin, som jag gjort, men så kom jag fram till att jag hade nog inte tid att bli påverkad.

I fredags så var jag på jobbmöte med mina kollegor. Jag ammade halv åtta på morgonen och sen hade inte hon ätit förrän runt halv två. Det händer inte när jag är hemma med henne. -Hon ligger och jollrar och är glad, har varit det hela tiden, sa Kenny när jag ringde. Jaha, vad kul för er då! Jag börjar förstå varför många killar kanske inte ser helheten, för de får den inte. Det är som någon på jobbet sa; en bebis känner på sig när tuttarna är i huset.

Jag utmanade mig dessutom i helgen (förutom att köra cross i lervälling) genom att ge mig ut i snålblåsten på promenad med båda barnen. Felix fick sitta i vagnen och Tuva i Babybjörnen. Det svåraste är att komma ut, båda barnen ska kläs på, medan den ena skriker konstant. Sen ska jag också lyckas få på mig något och baxa ut hela gänget genom dörren. Hur klarar människor av att flera barn?! Skönt var det i alla fall men den lilla börjar bli lite tung nu när hon snart passerar sju kilo.

0

Lurad!

Ha! Jag gjorde det! Jag lurade Kenny! Med hjälp av 12 andra personer förstås.

En romantisk middag, just the two of us, trodde han men i själva verket så satt alla Kennys närmsta vänner och väntade på restaurangen för att överraska honom. Inte en enda av de inbjudna eller inblandade hade försagt sig. 

Jag är så glad över att så många kunde komma och att Kenny var så nöjd med att jag prickat in rätt personer. Just de som han skulle välja själv om han skulle ha valt.

Vi fick en väldigt trevlig kväll tillsammans med Kennys (och mina) vänner medan Tuva och Felix sov gott, utan skrik, hemma hos mamma. Det måste varit deras present till sin pappa, en barnfri kväll utan ångest för barnvakternas skull.

Som trötta småbarnsföräldrar så blev det ingen sen natt på stan, eller snarare, som småbarnsföräldrar så hade vi en ursäkt för att slippa en sen natt på stan. 

Nu har vi avklarat alla 40-åringar i familjen och vi behöver inte gå närmre in på vilken ålder vi ska fira nästa gång, än.

0

Karius och Baktius!

Vi var så nära! Vi har förberett Felix långt innan att det snart var dags för hans tandläkarbesök och att man då måste gapa för att visa tänderna.

När vi gick in till tandläkaren så var han spänd och lite nervös men hoppade upp i tandläkarstolen och sa ”vi ska klippa håret”. Vad jag önskade just då att hon var en hårfrisörska istället!

Hon förklarade för Felix att hon skulle titta på hans tänder, räkna dem och visade vilka instrument hon skulle använda medan han satt fokuserat och tittade på och svarade att hon skulle titta efter tandtroll och att man måste borsta bort dem. Jag var så stolt så att jag nästan sprack!

Hon bad Felix att luta sig tillbaka i stolen och när hon hissade upp stolen så sprätte Felix till, uppenbarligen på helspänn. Allt gick bra tills hon riktade lampan mot hans mun, då hade hon nog gått för långt. -Kramas mamma!

Jag försökte övertala honom på olika sätt och erbjöd mig att sitta i stolen med honom i knät men då tyckte han att jag skulle undersökas istället.

Eftersom mamma satt i väntrummet med Tuva sprang jag dit för att göra ett byte med henne, jag tänkte att hon kanske kunde ha en annan påverkan på Felix. Efter ett par minuter så hörde jag ett vrål från andra sidan av korridoren som följdes av flera skrik och jag tänkte att min idé kanske inte fungerade så bra, trots allt.

Mitt i allt började Tuva skrika eftersom hon ville bli av med en bajsblöja (varför händer alltid allt samtidigt?). När jag stod och bytte på henne hörde jag Felix ropa efter mig i korridoren och han kom springandes med en inpackad tandborste, jätteglad!

När Felix hade fått vråla av sig och insett att han inte skulle komma undan så hade det gått bra sen. Så det var en nöjd Felix som gick därifrån. Men höjdpunkten på dagen var ändå Happy meal-kartongen efteråt på McDonalds som pryddes av Pokémons. -POKÉMONS! Kolla POKÉMONS mamma! POKEMOOOOOONS!

0

Fördriver tiden för att undvika skriken.

Jag är sansad igen. Min less-morgon gick över förvånansvärt snabbt, kanske behövde jag bara få ur mig lite skit. Men visst är jag fortfarande less på skriken, det går inte att komma ifrån.

Igår när hon höll på och gnällde som mest så klädde jag på mig och drog till närmsta shoppingcentrum, när det är liv och rörelse runt omkring så kan hon sova i timmar, kan alltså, om hon vill.

Jag har inte ens börjat med barnvagnspromenader eftersom de småturer jag testat har resulterat i att jag förvandlas till en svettig mamma som stressar upp sig över sitt skrikiga barn. Hur kan man inte tycka om att åka vagn? Hur kan man inte tycka om att sitta i babybjörn, eller bärsjal? Hur kan två barn vara så olika varandra?!

Felix och jag fick en mysig stund för oss själva igår i alla fall. Visserligen så höll han på att fastna med IPaden men när internet slutade att fungera (man får ta till alla medel som finns till hands) så gick han med på att ta en fyrhjulingspromenad med mig. 

Vi åkte till den lilla stranden och plockade ekollon som vi matade hajarna under bron med. Just nu är det så fantastiskt fint ute med alla härliga färger på träden, men jag lämnade mobilen hemma så jag har inte en endaste bild på den fina omgivningen eller vår fina stund tillsammans.

0

Ännu en träningssöndag!

I över en vecka har träningsvärken hållt i sig. Jag var nog inte helt medveten om det förrän jag körde över första guppet idag med crossen, då ömmade det i rumpan. Det är väl kanske inte så mycket träningsvärk egentligen utan snarare att jag studsat upp och ner i sadeln, precis samma onda man får när man rider.

Eftersom det gick hyfsat bra förra gången så trodde jag att det bara var att hoppa upp på ”hästen” igen men idag kändes det svårare att köra. Minsta gas och hojen kastar sig ilsket framåt, jättehäftigt men svårmanövrerat.

I mitten av passet så åkte en kille av och gjorde illa sig. För att vara på den säkra sidan så tillkallades ambulans och han fick åka med den och undersöka sig på sjukhus, men körningen var slut.

Vi funderade på om vi skulle hitta på något men när vi frågade Felix vad han ville göra så svarade han ”åka hem”. Han brukar aldrig säga det, i och för sig så får han inte frågan heller så ofta eftersom vi brukar bestämma vad som ska göras, men det kändes angeläget att åka hem om han önskade det.

Väl hemma så gick jag och Felix ut i trädgården och hängde lite. Plockade löv, låtsasramlade ner för den stora stenen, gjorde lönnäsor, jagade Nisse (NEJ Felix!!) och grävde i sandlådan. När humöret plötsligt svängde och han började kasta sten på mig och skrika så gick jag in med honom skrikandes efter mig. 

Jag och Kenny byttes av så att jag fick en skrikande Tuva och han tog med surmulen på en fyrhjulingspromenad.

Väl hemma så hade vi skrikfest igen när Felix inte fick som han ville. Han är så vansinnigt envis och ger sig aldrig. Nu har jag dock börjat lära mig att inte tappa humöret utan när han sätter igång så får han gå in på rummet, med mig eller Kenny, och så säger jag att han får sitta där och skrika så mycket han vill men om han ska gå ut från rummet så får han sluta skrika. Fast då blir han arg för att jag säger det också. Han sparkas, kastar iväg allt han får tag i, klöser, slår, frustar, blänger argt och skriker på mig och jag förstår inte hur en sån liten människa kan vara så arg?!

När vi kommit över det grälet och det var dags för att sova så brast det för honom igen när han inte fick titta på Pokemon på YouTube när han satt på pottan. 

För att snabbspola framåt så slutade det med att han sittandes i mitt knä somnade i min famn när jag kramade om honom och klappade honom samtidigt som jag talade om hur mycket jag älskar honom. 

För en gångs skull så lät Tuva oss vila resten av kvällen och låg stilla och sov i soffan och lät mig, för första gången på länge, få se slutet på en niofilm! Lyx!

0

Mälaren runt!

När vi släppt av Kattis vid bryggan igår så tuffade vi vidare ut mot Färingsö. Eftersom vi inte vågar lite helt och hållet på att batterierna orkar dra runt värmen i båten så tänkte vi sno ström från Linus (Kennys bror) och Tindras brygga. Vi råkade dessutom ha sån tur att Linus åkte iväg och införskaffade pizza. 

Det här med mat är annars ett aber, Kenny tycker att mat är så oviktigt så varje gång jag pratar mat så säger han att han inte är hungrig. Med två aktiva ungar, läs skrikande, så är det inte helt enkelt att slänga ihop en middag bara sådär. Det känns som att det skrikande småfolket byter av varandra eller snarare eldar på varandra, dessutom så har de kommit överens om att inte sova samtidigt, vi ska ha att göra varenda sekund.

Kenny frågade idag när vi var hemma om det inte var meningen att man skulle känna sig utvilad efter semestern men jag tror att den tiden är förbi. Semester är när ett barn är på förskola och det andra barnet sover, eller att vara på jobbet.

För övrigt så måste jag tillägga att vi, Kenny, gjorde en jäkla snygg tilläggning med skeppet i hamnen idag igen. Det är fasiken trångt mellan raderna och då är det ingen dröm att backa in båten men det gick som sagt supert! 

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑