Ser ni? Det är inte den helt hjälplösa bebisen längre. Fortfarande ganska mycket hjälplös förstås men nu händer det att hon träffar det hon vevar efter med händer och fötter.

Tiden springer iväg och jag blir lite rädd när det känns som att jag inte hinner med. Kenny tror att tiden kommer att lugna ner sig när barnen blir äldre. Jag tror han har fel!

Vi har fullt upp hela tiden med alla möjliga saker. Igår när vi åkte hem från en middag hos några vänner, helt färdig efter att Felix och Tuva härjat konstant, så tänkte jag att jag borde blivit lite salongsberusad av att dricka ett par glas vin, som jag gjort, men så kom jag fram till att jag hade nog inte tid att bli påverkad.

I fredags så var jag på jobbmöte med mina kollegor. Jag ammade halv åtta på morgonen och sen hade inte hon ätit förrän runt halv två. Det händer inte när jag är hemma med henne. -Hon ligger och jollrar och är glad, har varit det hela tiden, sa Kenny när jag ringde. Jaha, vad kul för er då! Jag börjar förstå varför många killar kanske inte ser helheten, för de får den inte. Det är som någon på jobbet sa; en bebis känner på sig när tuttarna är i huset.

Jag utmanade mig dessutom i helgen (förutom att köra cross i lervälling) genom att ge mig ut i snålblåsten på promenad med båda barnen. Felix fick sitta i vagnen och Tuva i Babybjörnen. Det svåraste är att komma ut, båda barnen ska kläs på, medan den ena skriker konstant. Sen ska jag också lyckas få på mig något och baxa ut hela gänget genom dörren. Hur klarar människor av att flera barn?! Skönt var det i alla fall men den lilla börjar bli lite tung nu när hon snart passerar sju kilo.