Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök

Nionde november!

Det var alltså nionde november det hände. Snön! Den kom med ett brak och lämnade efter sig ett 40 centimeters snötäcke över hela staden som vi fick vakna till. Naturligtvis blev det kaos.

Alla nyhetskanaler och sociala medier fylldes av bilder och nyheter om hur trafiksituationen var totalt fördärvad.

Just denna dag var jag tvungen att ge mig in till stan för något så banalt som en bokad tid för mina ögonfransar. Det smartaste hade förstås varit att stanna hemma men eftersom jag hade flera timmar på mig så tänkte jag att jag skulle komma fram på ett eller annat vis.

Det tog mig tre timmar in till stan, sicksackandes mellan stillastående lastbilar och bussar som låg i diken eller som kanat av vägen. Bara på vägen ut till ”stora” vägen hos oss så låg det en skåpbil och två lastbilar i diket. Underlaget på vägen var som att köra på en tvättbräda, snöslask som hunnit frysa innan plogbilen nått fram. Någon sån såg jag inte ens till igår, de satt väl fast.

Väl inne i stan så var det tomt på bilar, så annorlunda. Folk kastade sig fram mellan vattenpölar och snöhögar i ett försök att rädda sina lågskor?! Hur tänker man där undrar jag? Själv hade jag kängor förstås och extra varma kläder i bilen, ifall.

Efter att jag var klar så strosade jag och Kattis runt i stan, vi tänkte att det inte var någon större idé att sätta sig i bilen för tidigt.

När vi rullade hemåt runt halv åtta så var det bättre. På den kilometerkorta 30-sträckan vid Karolinska stod det sex övergivna SL-bussar på jämt avstånd från varandra. Vad ska dem ut att göra utan vinterdäck?

Med hjälp av lite småvägar så tog jag mig hem på två timmar inklusive en amning- och blöjbytespaus utanför Kattis port.

Men under hela mitt äventyr, från att jag kom till stan så satt Kenny och Felix fast i Hammarby. Kenny var orolig att båtens kapell skulle ge vika under snötyngden och åkte därför mot Värmdö, eller ja, satt mest still med bilen. Som tur var så fick de sova hos Chrille så att de slapp åka hela vägen hem igen.

Det här blir en dag att minnas helt klart.

0

Maskerad på dagis!

Jag älskar bilden här nedan, den är så typisk Felix. 21 barn står stilla men ett enda barn, mitt i centrum, KAN inte stå stilla. 

Min lilla pirat med så många myror i brallan. 

Tänk vad nära det var att de fick till ett perfekt gruppfoto! 

0

En promenad av vikt!

Idag åkte jag med Kenny till Bromma när han skulle åka vidare mot flygplanet på Ekerö, där han skulle ta upp sina bröder på en flygtur.

Istället för att åka med till flyget så tog jag en promenad med Kattis. Vi gick till Gateau för kaffe och fika, för somliga. Kattis har en sockerfri månad och någonstans där, lite senare som vanligt, så beslöt jag mig för att testa samma sak och utmanade även Kenny.

Att utesluta godis och sötsaker är lite som att dö. Jag äter något sött i princip varje dag! Senaste tiden så känns det som att jag stoppat i mig något godis, mest choklad, varje kväll när Felix har gått och lagt sig. Jag skulle nästan vilja säga att min kropp delvis är byggd av sötsaker. Mat är jag dålig på, jag vet inte vilken mat som innehåller mycket protein eller kolhydrater osv, jag vet knappt vad det betyder ens. I min uppväxt så har vi ätit ”vanlig” mat och kött och pommes på fredagar. Jämt! Grönsaker har aldrig varit högprioriterat och vi har aldrig lagt någon energi på att prata om vad vi stoppar i oss. Kanske ganska normalt?

Däremot så kommer jag ju ihåg bestemor som gjorde mackor åt oss med chokladpålägg, honung eller tunnbröd med socker, vilket vi även åt när hon inte var hos oss. Om vi fick gurka eller tomat av henne så hade hon tagit bort skalet vilket hon även gjorde på brödskivorna. Vitt bröd med chokladpålägg. Smakens!!

Vi har aldrig pratat bantning i vår familj, och jag kan inte ens påminna mig att jag har bantat någon gång, på riktigt och inte en sån där tonårsbantning när man slutat äta i två dar för att bli snygg till helgen eller så. Sen har jag i och för sig varit större och mindre i perioder men när jag tänker på hur mycket sötsaker jag stoppat i kroppen så kan jag tänka att jag borde varit större.

Hur som helst så ska vi nu försöka vara sockerfria från det onödiga sockret som bullar, kakor, läsk och godis och sånt i en månad. Jag försöker fortfarande att undvika bröd, ris, pasta och potatis så mycket som möjligt för att komma ner på en trivsam viktnivå, så visst kanske det räknas som en slags bantning, men när jag får äta lunch som cerranoskinka med en stor bit brieost till, eller kött med goda såser och så vidare så känns det inte som att jag bantar. Men å andra sidan så har jag fött två barn och även om Tuvakilona nu är borta så är Felixkilona är fortfarande kvar och några till ska bort. Jag längtar efter att komma i mina gamla kläder!

Det jag tänkte komma till var egentligen att jag var så sjukt stolt över mig idag som satt och tittade på när Felix åt en choklad- och hallonbakelse som såg så god ut! Chokladen var som mousse blandat med chokladpudding, såg det ut som. Inte ens när jag fick chokladkladd på fingrarna så slickade jag av det utan använde en servett. Det är stort!

Men, nu har det ju bara gått fem dagar och redan igår så var jag så nära att ge mig på chokladen i kylen, så jag ropar inte hej än. Jag vill ju inte vara för hård mot mig själv…

0

Slut på det roliga!

I söndags var det sista ”lektionen” i crosskolan. Fast man kan faktiskt inte kalla det för skola, första och enda instruktionen jag fick var i söndags då jag plötsligt skulle lära mig hur man skulle köra i en kurva. Jag tänker att den instruktionen kanske skulle ha kommit lite tidigare.

Den stackars 22-åriga tjejen som blivit utsedd att vara vår lärare hade nog inte fått riktigt rätt förutsättningar för jobbet. MEN, om man bortser från bristen på teori och övningar så har ju jag haft jättekul när jag har kört.

Jag har nu provat att köra banan under normala förhållande samt i lervälling med vattenpölar och nu sist i torkad lervälling, dvs när hjulspåren torkat och lämnat efter sig djupa fåror.

Om inte Kenny hade instruerat mig under förra passet i lervällingen så hade jag nog klivit av hojen och lagt av. Jag körde runt i det lilla spåret och hjulen samlade på sig mer och mer lera vilket gjorde att hojen bara gled fram och tillbaka. Efter Kennys tips att gasa mer och köra snabbare så försvann faktiskt leran och det gick att köra. Sånt tänker jag att man borde få veta i en crosskola, på en lerig bana. 

Kul och skitigt var det och efter varje gång, i bilen på väg hem, så har jag tänkt att det var himla synd att jag missade ett par körtillfällen.

0

Arg dygnet runt!

Runt halv fyra i natt så vaknade Felix och sa: -Nu är jag uttråkad, vem vill gå en rond med mig?

Nej, det sa han inte, han sa: -Jag är jättetörstig. Alltså gav jag honom vattenflaskan men då blev han arg eftersom ”han skulle själv”. Så jag ställde tillbaka vattenflaskan som stod på nattduksbordet, 20 cm från mig, så att Felix kunde gå ner från sängen, gå runt sängen för att hämta flaskan och sen försöka klättra upp i (den nya höga) sängen igen. Väl där så bråkade tydligen pipen med honom för han kunde inte bestämma om den skulle vara öppen eller stängd.

När han tröttnat på flaskan så gav han den till mig som ställde tillbaka den på bordet. Det var förstås också fel så innan han jagade upp sig för mycket så fick han tillbaka flaskan så att han kunde gå ner från sängen, gå runt sängen, lämna flaskan på bordet och sedan försöka klättra upp i sängen igen. Ja ni fattar.

Väl i sängen så försökte han hitta på nya orsaker att vara arg och bestämde sig till slut för att pappa inte fick sova i sängen. ”Han får inte vara med”. Så därför började Felix att sparka på Kenny för att bli av med honom.

Det var förstås oundvikligt att Tuva inte skulle vakna, så Tuva vaknade, skrikandes förstås, jäkligt missnöjd över att bli väckt av Felix skrikande.

Kenny lyfte ut Felix i vardagsrummet där de hade en skrikfest innan Felix gick med på att somna om igen (extremt nerkortad version).

Det är en underdrift att säga att jag kände mig som att jag blivit överkörd av en ångvält när jag gick upp i morse. Jag är så less på de här stora bråken som visserligen kommer lite mer sällan än förut, men fortfarande varje dag. Mitt tålamod behöver semester!

0

Hamnar du i ”stugan” är du försvunnen för evigt!

Med 58 kvadratmeter boyta att spela med så är det lite av en utmaning att spara och förvara alla saker och kläder till hela familjen. Vi har den lilla stugan, en föredetta gäststuga, som har blivit en förvaringsstuga istället. Problemet har varit att vi stoppat i så mycket saker i huset så att vi inte kunnat få ut det vi behöver, som ett stort svart hål.

Idag tog vi tag i stugan. Ännu en gång åkte alla prylar ut på gräsmattan för att sorteras upp och omorganiseras. Ännu en gång stod vi och höll i saker som borde kastas men som får leva lite till, som den där jackan som aldrig använts under min och Kennys tid tillsammans men som NU kanske ska användas. Kanske imorgon, eller i övermorgon. Mina smaljeans som endast överlevt så här långt på grund av hoppet hos mig, att jag en dag ska kunna klämma mig ner i dem och fortfarande kunna andas.

Ett par kartonger lyckades vi slänga i alla fall och en gammal säng från tidigare ägare och nu har vi dessutom organiserat betydligt bättre vilket gör att jag faktiskt kommer kunna hitta saker jag letar efter i stugan. 

0

Slutet på en era!

Det är faktiskt lite historia som går i graven nu när vi äntligen fått vår nya, stora säng. Då menar jag förstås inte historierna om vem eller vilka jag delat min gamla säng med, utan snarare att den har hängt med mig i alla år. MIN säng! Min enda säng.

Dessutom så kommer den inte att gå i graven, den får nog fortsätta vara sådär bra som den har varit, fast i gästrummet i nya huset. Ja i drömhuset alltså eller kanske snarare i husdrömmen, vilket verkar vara en mer realistisk benämning på det nu för tiden.

På grund av att sängen blivit försenad flera veckor så fick vi dessutom en kompensation på tusen kronor från Mio, utan något tjafs eller jidder, det tycker jag är bra service. 

Monterad och klar så känns sängen helt enorm och plötsligt ligger vi en halvmeter högre upp från golvet än tidigare. Nu återstår det att se om Felix kan ta sig upp i sängen.

0

Utbytt mot en 4-åring!

Vid middagsbordet:

Felix: Mamma, du får inte vara min bästa vän!

Jag: Va? Varför inte?

Felix: Jag är bästa vän med Julia!

Jag: Men kan man inte ha flera bästa vänner?

Felix: Nej, jag har Julia, du får ha pappa.

0

Manly stuff, don’t bother!

Idag har vi bytt däck. Om jag nu får säga ”vi” för jag har ju bara burit och rullat upp vinterdäcken från källaren, rengjort sommardäcken med diskborste, avfettning och högtryckstvätt för att sedan bära in sommardäcken i källaren igen, medan Kenny är den som faktiskt skruvat av och på däcken på bilen. En definitionsfråga kanske. 

Solan: Kenny, ska du inte köra upp släpet från garageuppfarten så att du står på plan mark och inte släpet tynger ner.

Kenny: Nej. Det behövs inte.

Kenny börjar byta däck och när han kommer till bakdäcket så pustar han och frustar och plankan som han lagt på domkraften håller på att ge vika och flyttar på sig under biltyngden.

S: Ska du inte ta en mindre planka?

K: Nej.

S: Men plankan håller ju på att ge sig.

K: Det är inte det som är problemet, jag får inte upp däcket tillräckligt högt för att få loss det.

S: KANSKE FÖR ATT SLÄPET TYNGER NER BILEN (tänker jag tyst, men vågar absolut inte säga det högt)….-Jaha, men det där ser inte så bra ut.

K: Tror du att det är första gången jag byter däck?

S: DET SER UT SOM DET (skriker jag tyst). -……….Det är inte första gången för mig heller, säger jag och återgår till att tvätta mina däck igen.

Jag tänkte i alla fall, när jag lastade upp sista däcket på högen, att det är skönt att vara två. I vanliga fall när man ensam bytt däck och äntligen är klar så ska man ge sig på rengöringen av däcken, vilket nästan tar ännu längre tid.

På vägen hem så ska vi köra in på macken för att fylla på luft i däcken på släpet.

S: Det är väl lika bra att kolla trycket i alla däck på bilen också.

K: Nä! Bilen har inte plingat till om att trycket är fel.

Två minuter senare: 

Bilen: Pling!

Ibland kämpar vi kvinnor (nu drar jag alla över en kam för effektens skull) verkligen i motvind.

Tjing!

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑