Idag åkte jag med Kenny till Bromma när han skulle åka vidare mot flygplanet på Ekerö, där han skulle ta upp sina bröder på en flygtur.

Istället för att åka med till flyget så tog jag en promenad med Kattis. Vi gick till Gateau för kaffe och fika, för somliga. Kattis har en sockerfri månad och någonstans där, lite senare som vanligt, så beslöt jag mig för att testa samma sak och utmanade även Kenny.

Att utesluta godis och sötsaker är lite som att dö. Jag äter något sött i princip varje dag! Senaste tiden så känns det som att jag stoppat i mig något godis, mest choklad, varje kväll när Felix har gått och lagt sig. Jag skulle nästan vilja säga att min kropp delvis är byggd av sötsaker. Mat är jag dålig på, jag vet inte vilken mat som innehåller mycket protein eller kolhydrater osv, jag vet knappt vad det betyder ens. I min uppväxt så har vi ätit ”vanlig” mat och kött och pommes på fredagar. Jämt! Grönsaker har aldrig varit högprioriterat och vi har aldrig lagt någon energi på att prata om vad vi stoppar i oss. Kanske ganska normalt?

Däremot så kommer jag ju ihåg bestemor som gjorde mackor åt oss med chokladpålägg, honung eller tunnbröd med socker, vilket vi även åt när hon inte var hos oss. Om vi fick gurka eller tomat av henne så hade hon tagit bort skalet vilket hon även gjorde på brödskivorna. Vitt bröd med chokladpålägg. Smakens!!

Vi har aldrig pratat bantning i vår familj, och jag kan inte ens påminna mig att jag har bantat någon gång, på riktigt och inte en sån där tonårsbantning när man slutat äta i två dar för att bli snygg till helgen eller så. Sen har jag i och för sig varit större och mindre i perioder men när jag tänker på hur mycket sötsaker jag stoppat i kroppen så kan jag tänka att jag borde varit större.

Hur som helst så ska vi nu försöka vara sockerfria från det onödiga sockret som bullar, kakor, läsk och godis och sånt i en månad. Jag försöker fortfarande att undvika bröd, ris, pasta och potatis så mycket som möjligt för att komma ner på en trivsam viktnivå, så visst kanske det räknas som en slags bantning, men när jag får äta lunch som cerranoskinka med en stor bit brieost till, eller kött med goda såser och så vidare så känns det inte som att jag bantar. Men å andra sidan så har jag fött två barn och även om Tuvakilona nu är borta så är Felixkilona är fortfarande kvar och några till ska bort. Jag längtar efter att komma i mina gamla kläder!

Det jag tänkte komma till var egentligen att jag var så sjukt stolt över mig idag som satt och tittade på när Felix åt en choklad- och hallonbakelse som såg så god ut! Chokladen var som mousse blandat med chokladpudding, såg det ut som. Inte ens när jag fick chokladkladd på fingrarna så slickade jag av det utan använde en servett. Det är stort!

Men, nu har det ju bara gått fem dagar och redan igår så var jag så nära att ge mig på chokladen i kylen, så jag ropar inte hej än. Jag vill ju inte vara för hård mot mig själv…