Det var alltså nionde november det hände. Snön! Den kom med ett brak och lämnade efter sig ett 40 centimeters snötäcke över hela staden som vi fick vakna till. Naturligtvis blev det kaos.

Alla nyhetskanaler och sociala medier fylldes av bilder och nyheter om hur trafiksituationen var totalt fördärvad.

Just denna dag var jag tvungen att ge mig in till stan för något så banalt som en bokad tid för mina ögonfransar. Det smartaste hade förstås varit att stanna hemma men eftersom jag hade flera timmar på mig så tänkte jag att jag skulle komma fram på ett eller annat vis.

Det tog mig tre timmar in till stan, sicksackandes mellan stillastående lastbilar och bussar som låg i diken eller som kanat av vägen. Bara på vägen ut till ”stora” vägen hos oss så låg det en skåpbil och två lastbilar i diket. Underlaget på vägen var som att köra på en tvättbräda, snöslask som hunnit frysa innan plogbilen nått fram. Någon sån såg jag inte ens till igår, de satt väl fast.

Väl inne i stan så var det tomt på bilar, så annorlunda. Folk kastade sig fram mellan vattenpölar och snöhögar i ett försök att rädda sina lågskor?! Hur tänker man där undrar jag? Själv hade jag kängor förstås och extra varma kläder i bilen, ifall.

Efter att jag var klar så strosade jag och Kattis runt i stan, vi tänkte att det inte var någon större idé att sätta sig i bilen för tidigt.

När vi rullade hemåt runt halv åtta så var det bättre. På den kilometerkorta 30-sträckan vid Karolinska stod det sex övergivna SL-bussar på jämt avstånd från varandra. Vad ska dem ut att göra utan vinterdäck?

Med hjälp av lite småvägar så tog jag mig hem på två timmar inklusive en amning- och blöjbytespaus utanför Kattis port.

Men under hela mitt äventyr, från att jag kom till stan så satt Kenny och Felix fast i Hammarby. Kenny var orolig att båtens kapell skulle ge vika under snötyngden och åkte därför mot Värmdö, eller ja, satt mest still med bilen. Som tur var så fick de sova hos Chrille så att de slapp åka hela vägen hem igen.

Det här blir en dag att minnas helt klart.