Jag är så sjukt nöjd över mig själv för att jag lyckats köpa så snygga kläder till Kenny som blev en sån fullträff på! Ser ni hur bra han passar i dem?! Han fyller ju inte år riktigt än men han går runt i mina gamla pösjeans sedan ett par år tillbaka så det var väl på tiden att han får ett par egna byxor.
Tänk om jag också kunde komma i mina byxor, det vore trevligt!
Bilderna här nedan (ja på Kenny också förstås) är så söta så mitt hjärta smälter, men sanningen är inte riktigt som det ser ut.
Felix tycker att lillasyster är bra och så, ingen som han lägger så stor vikt vid. Hon är rolig och bra på avstånd och lustig när hon har massor med dreggelbubblor runt munnen eller när hon pruttar sådär högljutt. -Hon är glad, eller, hon är ledsen, konstaterar han ibland. Och när jag ska byta blöja -hon har BAJSAT! (Det är mycket bajs-snack på Felix just nu). Han är fortfarande jättestolt över sin lillasyster när vi är bland folk och lämnar inte hennes sida förrän alla har tittat på henne.
Ikväll när jag ”ställde” henne bredvid Felix i soffan så tittade han upp och log och sa ”hon har klänning”, som om han för första gången på fem-sex timmar lagt märke henne.
När jag idag bad honom hjälpa mig att hålla i henne, då blev det lite jobbigt. Det är lite samma känsla som med Nisse, att han skitar ner sig genom att röra lillasyster. När hennes små fingrar eller fötter rör honom flyttar han sig långt bort från henne i soffan, så ni förstår vad det tog emot att ”hjälpa”mamma att hålla i henne.
Jag och Kenny tyckte det var så gulligt så att vi nästan smällde av. Men Felix, som inte blundar av välbehag utan snarare av rysningar, var kanske av en annan åsikt. Jag hoppas att de kommer att sitta sådär frivilligt i framtiden.
Vi var så nära! Vi har förberett Felix långt innan att det snart var dags för hans tandläkarbesök och att man då måste gapa för att visa tänderna.
När vi gick in till tandläkaren så var han spänd och lite nervös men hoppade upp i tandläkarstolen och sa ”vi ska klippa håret”. Vad jag önskade just då att hon var en hårfrisörska istället!
Hon förklarade för Felix att hon skulle titta på hans tänder, räkna dem och visade vilka instrument hon skulle använda medan han satt fokuserat och tittade på och svarade att hon skulle titta efter tandtroll och att man måste borsta bort dem. Jag var så stolt så att jag nästan sprack!
Hon bad Felix att luta sig tillbaka i stolen och när hon hissade upp stolen så sprätte Felix till, uppenbarligen på helspänn. Allt gick bra tills hon riktade lampan mot hans mun, då hade hon nog gått för långt. -Kramas mamma!
Jag försökte övertala honom på olika sätt och erbjöd mig att sitta i stolen med honom i knät men då tyckte han att jag skulle undersökas istället.
Eftersom mamma satt i väntrummet med Tuva sprang jag dit för att göra ett byte med henne, jag tänkte att hon kanske kunde ha en annan påverkan på Felix. Efter ett par minuter så hörde jag ett vrål från andra sidan av korridoren som följdes av flera skrik och jag tänkte att min idé kanske inte fungerade så bra, trots allt.
Mitt i allt började Tuva skrika eftersom hon ville bli av med en bajsblöja (varför händer alltid allt samtidigt?). När jag stod och bytte på henne hörde jag Felix ropa efter mig i korridoren och han kom springandes med en inpackad tandborste, jätteglad!
När Felix hade fått vråla av sig och insett att han inte skulle komma undan så hade det gått bra sen. Så det var en nöjd Felix som gick därifrån. Men höjdpunkten på dagen var ändå Happy meal-kartongen efteråt på McDonalds som pryddes av Pokémons. -POKÉMONS! Kolla POKÉMONS mamma! POKEMOOOOOONS!
Jag är sansad igen. Min less-morgon gick över förvånansvärt snabbt, kanske behövde jag bara få ur mig lite skit. Men visst är jag fortfarande less på skriken, det går inte att komma ifrån.
Igår när hon höll på och gnällde som mest så klädde jag på mig och drog till närmsta shoppingcentrum, när det är liv och rörelse runt omkring så kan hon sova i timmar, kan alltså, om hon vill.
Jag har inte ens börjat med barnvagnspromenader eftersom de småturer jag testat har resulterat i att jag förvandlas till en svettig mamma som stressar upp sig över sitt skrikiga barn. Hur kan man inte tycka om att åka vagn? Hur kan man inte tycka om att sitta i babybjörn, eller bärsjal? Hur kan två barn vara så olika varandra?!
Felix och jag fick en mysig stund för oss själva igår i alla fall. Visserligen så höll han på att fastna med IPaden men när internet slutade att fungera (man får ta till alla medel som finns till hands) så gick han med på att ta en fyrhjulingspromenad med mig.
Vi åkte till den lilla stranden och plockade ekollon som vi matade hajarna under bron med. Just nu är det så fantastiskt fint ute med alla härliga färger på träden, men jag lämnade mobilen hemma så jag har inte en endaste bild på den fina omgivningen eller vår fina stund tillsammans.
Tuvas första riktiga skratt kom i fredags, 23:e september, när jag sjöng ”min hatt den har tre kanter”. Andra skrattet kom i förrgår när jag hade en envis hicka. Så underbart och en sån härlig kontrast till skrikandet.
Fast till hennes försvar så vaknar hon faktiskt leende varenda dag, det är först när hon inser att jag har lite andra saker att göra än att bära runt på henne konstant som hon börjar skrika.
I över en vecka har träningsvärken hållt i sig. Jag var nog inte helt medveten om det förrän jag körde över första guppet idag med crossen, då ömmade det i rumpan. Det är väl kanske inte så mycket träningsvärk egentligen utan snarare att jag studsat upp och ner i sadeln, precis samma onda man får när man rider.
Eftersom det gick hyfsat bra förra gången så trodde jag att det bara var att hoppa upp på ”hästen” igen men idag kändes det svårare att köra. Minsta gas och hojen kastar sig ilsket framåt, jättehäftigt men svårmanövrerat.
I mitten av passet så åkte en kille av och gjorde illa sig. För att vara på den säkra sidan så tillkallades ambulans och han fick åka med den och undersöka sig på sjukhus, men körningen var slut.
Vi funderade på om vi skulle hitta på något men när vi frågade Felix vad han ville göra så svarade han ”åka hem”. Han brukar aldrig säga det, i och för sig så får han inte frågan heller så ofta eftersom vi brukar bestämma vad som ska göras, men det kändes angeläget att åka hem om han önskade det.
Väl hemma så gick jag och Felix ut i trädgården och hängde lite. Plockade löv, låtsasramlade ner för den stora stenen, gjorde lönnäsor, jagade Nisse (NEJ Felix!!) och grävde i sandlådan. När humöret plötsligt svängde och han började kasta sten på mig och skrika så gick jag in med honom skrikandes efter mig.
Jag och Kenny byttes av så att jag fick en skrikande Tuva och han tog med surmulen på en fyrhjulingspromenad.
Väl hemma så hade vi skrikfest igen när Felix inte fick som han ville. Han är så vansinnigt envis och ger sig aldrig. Nu har jag dock börjat lära mig att inte tappa humöret utan när han sätter igång så får han gå in på rummet, med mig eller Kenny, och så säger jag att han får sitta där och skrika så mycket han vill men om han ska gå ut från rummet så får han sluta skrika. Fast då blir han arg för att jag säger det också. Han sparkas, kastar iväg allt han får tag i, klöser, slår, frustar, blänger argt och skriker på mig och jag förstår inte hur en sån liten människa kan vara så arg?!
När vi kommit över det grälet och det var dags för att sova så brast det för honom igen när han inte fick titta på Pokemon på YouTube när han satt på pottan.
För att snabbspola framåt så slutade det med att han sittandes i mitt knä somnade i min famn när jag kramade om honom och klappade honom samtidigt som jag talade om hur mycket jag älskar honom.
För en gångs skull så lät Tuva oss vila resten av kvällen och låg stilla och sov i soffan och lät mig, för första gången på länge, få se slutet på en niofilm! Lyx!
För lite mer än tre månader sedan så var jag höggravid (bilden är dock med Felix i magen) med alla möjliga slags krämpor. Det var tungt för kroppen, slitsamt med sömnen som stördes flera gånger per natt av alla toabesök för att inte tala om svårigheterna med att hitta en bekväm sovställning och alla kilon sen!! Och så det här med havandeskapsförgiftningen och blodtrycket. Jag är inte bra på att vara gravid!
Varför händer det ändå något i kroppen när jag ser gravida kvinnor? Det ser så mysigt ut, och jag blir lite avundsjuk, men jag vet ju att det inte är mysigt?!
Vi ska inte ha fler barn nu, vi är kompletta, men ändå så kan jag känna en sorg över att inte få vara med om det där ögonblicket igen då man får sitt barn i famnen för första gången.
De där första dagarna på BB då alla vardagliga bekymmer utanför sjukhusets dörrar inte existerar. Det enda man har att göra är att ta hand om den lilla bebisen, snosa på det mjuka bebishuvudet och låta sig imponeras av de små fingrarna och tårna, lätena som kommer ur den lilla söta munnen eller de hastiga och okontrollerade rörelserna. Innan man kommer hem och måste ta hand om disken och tvätten igen.
Jag kommer aldrig mer att hålla min nyfödda bebis! Herregud! Min reproduceringsgen kommer att hamna i depression!
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer