Bilderna här nedan (ja på Kenny också förstås) är så söta så mitt hjärta smälter, men sanningen är inte riktigt som det ser ut.

Felix tycker att lillasyster är bra och så, ingen som han lägger så stor vikt vid. Hon är rolig och bra på avstånd och lustig när hon har massor med dreggelbubblor runt munnen eller när hon pruttar sådär högljutt. -Hon är glad, eller, hon är ledsen, konstaterar han ibland. Och när jag ska byta blöja -hon har BAJSAT! (Det är mycket bajs-snack på Felix just nu). Han är fortfarande jättestolt över sin lillasyster när vi är bland folk och lämnar inte hennes sida förrän alla har tittat på henne. 

Ikväll när jag ”ställde” henne bredvid Felix i soffan så tittade han upp och log och sa ”hon har klänning”, som om han för första gången på fem-sex timmar lagt märke henne.

När jag idag bad honom hjälpa mig att hålla i henne, då blev det lite jobbigt. Det är lite samma känsla som med Nisse, att han skitar ner sig genom att röra lillasyster. När hennes små fingrar eller fötter rör honom flyttar han sig långt bort från henne i soffan, så ni förstår vad det tog emot att ”hjälpa”mamma att hålla i henne.

Jag och Kenny tyckte det var så gulligt så att vi nästan smällde av. Men Felix, som inte blundar av välbehag utan snarare av rysningar, var kanske av en annan åsikt. Jag hoppas att de kommer att sitta sådär frivilligt i framtiden.