Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

…växer och mår bra. Lillkillen gillar nog också att vara ledig.

Jo, tydligen så har jag en kickboxare i magen! Han började med sina nya konster i lördags och har först nu lugnat ner sig lite. Eller ja, sparkat har han ju gjort tidigare, men i helgen levde han rövare.

Han har övat på att vända sig i magen och antingen så har magen blivit mindre eller så har han blivit större för när han vänder sig så är det inte så himla behagligt. Först får man en känsla som är svår att beskriva, någonting känns bara konstigt i kroppen och sen blir magen plötsligt stenhård! Detta betyder att han vänt sig om så han ligger med sin rygg och mage utåt. Det känns på riktigt som att magen håller på att explodera! Nu har jag visserligen kommit på att om jag petar lite på min mage där huvud och rygg är så vänder han sig till slut om så att han hamnar ”rätt” igen.
Sparkarna är nu så kraftiga så det räcker med att jag lägger min mage mot Kennys rygg så känner han dom också.

Ett annat lustigt fenomen som jag inte varit med om förut är mina nya ”rysningar”. Ibland får jag en plötslig rysning som varar så kort som en sekund eller två, men under den korta tiden så får jag en skum känsla i hela kroppen och ett akut törstbegär. Man kan ju undra vad som händer i kroppen egentligen?!

Som om det inte räcker med stök i magen så åkte jag dessutom på en förkylning när jag kom hem från Gotland. Jag vaknade i måndags och kände mig risig och i tisdags var det ännu värre. Det suger lite att all medicin som kan lindra ”bör inte användas under graviditet”.
Men det kan vara så att jag har bekämpat dom värsta bacillerna nu för idag kändes det bättre, trots att jag blev väldigt förvirrad av att termometern visade 35,8 grader i morse när jag skulle kolla om jag hade feber och sjönk sedan till 35,3 grader strax innan jag gick hemifrån. Feber hade jag då uppenbarligen inte!

Nu vill jag ändå säga att jag alltså inte klagar över sparkar i magen och snoreri. Trots allt så är jag otroligt nöjd över att jag faktiskt mår så bra som jag gör (men förkylningen var väl jäkligt onödig!).

Idag på lunchen så satt vi och diskuterade barnprylar. Jag har en kollega på jobbet som ska få barn i början av september och nu visar det sig att han och hans tjej började handla barnsaker redan innan graviditetstestet hade torkat.

Jag och Kenny har inte köpt en barnpinal hittills!

Det enda klädesplagget vi har till bebisen är en väldigt söt tröja som vi fick för någon vecka sedan av mammas väninna som han kan ha när han blivit lite större, men annars så är vi helt oförberedda. Nu börjar det kanske bli dags att i alla fall titta på vagnar och såna saker.

Det är inte så att jag känner mig otroligt stressad över bebisens garderob, men lite praktiska saker kanske vi ska se över så att Kenny slipper springa runt och fixa det medans jag ligger på BB om bebisen skulle bestämma sig för att komma tidigt!

För att ge min växande mage lite motvikt så gick jag igår och köpte ett par tighta jeans! Jag resonerar att om jag är mindre på vissa ställen så är det väl dom ställena jag får visa, helt enkelt.
Visserligen så är mina generösa, utsvängda mammajeans hur sköna som helst, men det var en fröjd att få sätta på sig ett par tighta byxor som jag kunde knäppa.

Nu blev det inte bara ett par jeans som åkte ner i shoppingkassen igår, för jag råkade nämligen gå in i en liten butik som hade en hörna med himla fina mammakläder som inte såg ut som skräpet som blivit kvar efter den stora höstrean.

När jag kom hem och öppnade garderobsdörrarna så kröp dock det vanliga ångestmonstret fram. Jag har länge sagt att jag ska rensa i garderoberna men har inte fått ork till att göra det.
Så, igår när jag och Kattis varit iväg och tittat på ett hus, som för övrigt inte dög åt oss, så kavlade vi (mest hon faktiskt) upp ärmarna och satte igång. Det flög kläder till höger och vänster med fler och fler galgar som blev tomma under framfarten.

När vi tagit den största biten så fanns det gott om utrymme för att hänga in mina nya kläder (och mer därtill) och sex stora kassar med kläder stod bredvid.
Nu är det inte mycket kvar tills jag har en helt reviderad garderob – I like it!

Jag känner mig som Barbamamma! Bara en sån enkel sak som att knyta skorna börjar bli knepigt, det är en väldig tur att jag oftast har färdigknutna skor att stoppa ner fötterna i. Nej, magen är väl inte så stor att den är i vägen än, men det är oskönt att vika sig dubbel, magen tar i!
Det är inte helt enkelt att bara vänja sig vid att gå upp i vikt och bli klumpig, TROTS att man har en bebis i magen.

I förrgår försökte jag sätta på mig min gamla jeanskjol i stretch som jag bara förutsatte att jag skulle komma i men det var bara att glömma.
Kenny är dock hur glad som helst över mina nya runda former och tycker att de är fantastiskt fina?! Jag antar att han drabbats av någon manlig motsvarighet till kvinnliga hormoner, men det tänker jag inte klaga över!

Allmäntillståndet är annars ganska bra! Jag pustar och frustar för att jag är klumpig men förutom lite småkrämpor här och där ibland så mår jag bra. Visst är jag lite gnällig men det är inte helt lätt, det är en himla tur att Kenny håller mig i handen längs vägen och får mig på gott humör.

Bebisen sparkar dagligen hej vilt och jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att bli när han blir större och får mindre plats i magen. Det är en väldig skum känsla att ha någon som petar och sparkar på min mage inifrån!

Nu är processen igång! Min tjänst är till salu, i alla fall under en begränsad tidsperiod.
Eftersom tiden rinner iväg och sommaren nalkas så beslutade jag och min chef oss för att ta hjälp av en konsult som får leta upp rätt person till vikariatet. Det ska bli väldigt spännande att se vilka kandidater som blir aktuella.

Det kommer att kännas väldigt konstigt att lägga arbetet på hyllan och koppla bort allt som har med jobb att göra. Jag har arbetat mer eller mindre konstant sedan jag var 15 år (ja, med undantag för skolschemat och fem månader i Karibien då), men från och med höst ska jag inte jobba alls! Zip, nada, niente!

Jag kan förstås inte förneka att det kommer att bli väldigt skönt att med varm hand få lämna över min mobiltelefon till min blivande vikarie och återgå till min gamla, lugna telefon. Men oj vad annorlunda min vardag kommer att se ut!

Kenny undrar vad jag ska göra av all min lediga föräldratid och jag försöker få honom att prata med andra föräldrar för att få samma uppfattning som jag har fått, dvs att det inte finns så mycket ”ledig” tid som man inbillar sig. Men vad vet jag egentligen?! Jag känner mig som 13 år igen – helt okunnig om allt som har med bebisar att göra, men jag lär ju lära mig under tidens gång.
Sen får vi se hur länge jag får vara hemma med tanke på att Kenny redan nu försöker få mig att begränsa ledigheten för att själv ta över den.

(Jag har förresten kommit på varför gravida går och klappar sig på magen hela tiden. Det är inte bara för att det är mysigt att känna på bebismagen utan till största del att man inte kan förstå att det faktiskt är sin egen mage som sticker ut som en jäkla ballong! En alienmage, helt enkelt!)