Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Ja jag vet att det står vecka 38 den här veckan också, men det är lite förvirrande med plusdagarna hit och dit. För att vara extra tydlig så är det precis 14 dagar kvar till beräknad förlossning.

Mitt blodtryck verkar ha stabiliserat sig för tillfället vilket gjorde att jag blev hemsläppt från provtagningarna idag med dispens ända till på fredag, då jag ska göra ny kontroll. Det känns ganska skönt att man bor hyfsat nära sjukhuset med tanke på hur ofta jag fått springa där nu.

För övrigt så mår jag ganska bra. Jag sover helt okej på nätterna nu och även fast det är tungt att röra sig och det gör lite ont här och där så går det bra.
Även fast jag trodde att det skulle bli jobbigt att sluta arbeta så känner jag nu att det är ganska skönt att slippa stressen över att ha fått sin nattsömn och att behöva prestera och vara alert. Nu kan jag gå runt i min dimma och vara lagom seg och ta tupplurar lite då och då.

Det var ju bara en tidsfråga innan sjukhuspersonalen skulle dra in min frihet och det gjorde dom lagom till helgen. Klockan tio i fredags förmiddag så var jag och lämnade prover och när jag äntligen fick komma in till läkaren runt halv två så krävdes det två och en halv minut innan hon bestämt att jag skulle läggas in för övervakning.

Det finns så många roligare saker som jag skulle kunna tänka mig att göra istället för att ligga på ett sjukhusrum och ”bara vara”, samtidigt så är jag väldigt tacksam för att dom ser till så att ingenting dåligt händer med mig eller bebisen. Dom tar det verkligen på allvar.

När jag i lördags slog mitt egna rekord på högt blodtryck så var jag övertygad om att de inte skulle släppa ut mig igen förrän det är dags, men så kom vi till slut till rätta med medicineringen vilket gjorde att jag blev utskriven idag. Visserligen så måste jag åka in om det så skulle ila i lilltån men jag är ute just nu i alla fall! Efter två nätter i sjukhusbritsarna så behöver både min och Kennys rygg få sova i vår egen säng en natt.

Nu när jag går hemma så medför det att Kenny får en liten taskigare karaktär med att komma upp på morgonen. Jag vet själv hur jobbigt det är att behöva gå upp när han ligger kvar så jag har full förståelse för honom (och lider inte det minsta av det eftersom det är ganska mysigt att ligga och dra sig med honom på morgonen).

Kenny är ju också lite sliten nu fö tiden eftersom hans sömn också blir lidande av mitt stök. Man kan säga att mellan tio på kvällen och fram till ett på natten så går jag upp och kissar minst en gång i halvtimmen, för att sedan dra ner på det till en gång i timmen fram till klockan fyra. Efter fyra så kan jag om jag har tur sova i ett svep fram till åtta.

Vi har pratat om att en av oss kan sova på soffan men eftersom vi är vana vid att ligga ihopslingrade så är det ingen av oss som är så sugna på den idén. Så, det får bli fortsatt dålig sömn ett tag framöver.

Jag får nog vara glad så länge jag får sova i min säng och inte en sjukhussäng. Jag börjar kunna Danderyds sjukhus rätt bra nu och ska nu gå dit varannan dag och lämna prover. Idag fick jag en lite större hemläxa än tidigare, bokstavligt talat, en dunk på 2,5 liter som jag ska lämna urinprov i… Är det kanske inte dags att vi låter skrutten få komma ut nu?!

Jag lever i frihet på lånad tid!
Idag konstaterade läkaren att med enbart mina prover så skulle hon lägga in mig, men eftersom jag ser så pigg och välmående ut (?!) så släppte hon hem mig, hon försökte dock sjukskriva mig igen innan jag meddelade att det redan var gjort.

Oddsen på att få åka hem verkar minska för varje gång, sen vet jag i och för sig inte vad dom ska göra med mig om jag blev inlagd men det har dom nog koll på.
Idag fick jag i alla fall blodtrycksmedicin. Man kan ju tycka att jag skulle känna av att kroppen inte mår så bra, men så fungerar det tydligen inte.

Jag undrar om det bådar gott när flera barnmorskor, oberoende av varandra, kallar vår bebis för en busunge?! Dom borde ju ha lite erfarenhet av ganska många bebisar i magen…
Den polska barnmorskan idag när hon försökte ta CTG på magen: men Gyyyyyyyyyyd vilken bysunge! Jag är inte avundsjuk på dig när han kommer yt. Han borde heta Emil!!

Magen låg och hoppade som aldrig förr vilket gjorde att apparaten hade svårt att fånga hjärtljuden. Till slut fick barnmorskan sitta bredvid mig i tjugo minuter och hålla mätklumpen fast på magen för att få en bra kurva. Jag tror bebisen har fortsatt festen från i helgen, han diggar nog musiken han fick uppleva där.

Efter besöket så var jag helt slut igen och var väldigt tacksam över att bli serverad lunch när jag åkte förbi Therese!
Med mig hem så fick jag dessutom en STOR kasse med massor av barnkläder! Jag behöver verkligen en egen garderob till bebisen snart om jag ska få plats med allt.

Nu är det slutjobbat!
Min plan var att fortsätta ett litet tag till men igår sa läkaren stopp. Mitt blodtryck har gått upp och nu är det tydligen att aktivt vila som gäller. Jag får se hur jag lyckas med den bedriften att inte ens ha ett jobb att fördriva tiden med!

Så igår lämnade jag med varm hand över min jobbmobil till min vikarie och skickade ut ett ”nu-kan-ni-glömma-mig”-mail till organisationen.

Jag hade en väldig tur för ett par veckor sedan då jag råkade sitta vid samma lunchbord som den nordiska inköpschefen för telefoni satt. Hur det gick till vet jag inte men dagen efter lunchen så hade han ordnat mig en ny lur, precis en sådan som jag tänkt köpa. Perfekt!!

I måndags när jag kom till jobbet så möttes jag av en kollega som precis kommit tillbaka från sin mammaledighet och hon hade med sig fina paket till bebisen! Jag blir så glad av allas omtänksamhet!

Filten som Kenny ligger och håller om är bebisens filt och vi håller på att gosa in den med våra dofter så att han ska känna igen sig. Det ser ju väldigt mysigt ut måste jag säga!

Ja, nu händer det grejer med magen och med övriga kroppen också för den delen. Jag är redo nu för att skrutten ska komma, nu är jag riktigt trött på den stora magen som bara växer och växer ikapp med min vikt på vågen.
Mina fötter har tappat fotknölarna, och ersatts av vätska. Fingrarna gör ont och har tappat kraft och ryggen är stel som en pinne.
Tack vare dessa symptom så känner jag därför att jag är klar med graviditeten, den mentala spärren känns inte speciellt överväldigande just nu.

På jobbet så håller jag på att koppla bort mig helt. Telefonen rensades idag och är klar att lämnas över till min vikarie och de inbokade mötena jag har den här veckan kanske min vikarie får ta helt själv.

Idag var jag hos barnmorskan och fick glädjande nog höra att bebisen nästan är fixerad nu, dock lite ruckbar fortfarande, men det betyder förhoppningsvis att han börjar göra sig klar för att titta ut också. Man får väl hoppas att det betyder att det blir lite lugnare i magen då framöver.