I fredags när jag var på Danderyd så fick vi faktiskt en tid för igångsättning och det skulle bli kommande onsdag, dvs 18 september klockan åtta på morgonen.
18 kändes som en bra siffra, ett jämnt nummer. Även fast jag visste att värkar och sånt kan komma igång tidigare så blev vi ändå inställda på att allt skulle hända från och med onsdag.
Igår, måndag, skulle vi äta massor av kräftor som Kenny fiskat upp i helgen.
Så, när jag skiljdes från Jenny och Prillan som också var på Danderyd som jag hann träffa en kortis så var typ det sista Jenny sa; se nu till att bli inlagd och igångsatt!
Jag muttrade att jag minsann inte var helt redo och att jag inte tvättat håret eller något liknande. Jag skulle ju in på onsdag liksom!
Så blev det förstås inte. Läkaren som jag fick träffa tyckte inte att det fanns någon anledning att dra ut på det längre och eftersom blodtrycket var sådär och att man inte blir frisk från havandeskapsförgiftningen innan barnet är fött så tyckte hon att idag var en bra dag att starta processen på och dessutom skulle de börja ganska omedelbums. Läkaren rådde mig att ringa Kenny ganska omgående och få honom att åka till sjukhuset.
Kenny som sitter i lastbil större delen av dagen är som längst bort när han är i Norrköping. Nu kunde han ha varit på väg dit eller på väg hem, men nej, han hade naturligtvis precis anlänt till Norrköping.
Lastbilen går i max 90 km/tim. Hur mycket man än gasar så blir det aldrig mer än så. På ett sätt får jag väl vara tacksam för det för om han hade haft en personbil eller motorcykel så hade den resan nog gått på ny rekordtid.
Så, halv fyra så fick jag dricka min första dos med igångsättningsmedel.
Vid halv tio på kvällen så gick vattnet och ungefär där någonstans så började verkarna tillta i styrka och bli ganska smärtsamma.
Lite längre in på natten så började det bli riktigt jobbigt. Vid varje värk så kändes det som att ryggen skulle gå av eller brinna upp och eftersom barnmorskorna envisades med att ha på mätarna för hjärtljud på magen i princip hela natten så kunde jag inte parera för värkarna heller.
Varje gång jag kände att jag började dåsa till så kom en värk som tog mig tillbaka till verkligheten. Kenny sov däremot gott och vaknade inte av alla läkare och barnmorskor som sprang ut och in till mig.
Någonstans på natten så satte läkaren in en ”ballong” i livmodern för att få den att öppna sig och vid det laget hade jag helt gett upp hoppet om någon sömn.
Mot morgonen hade läkarna tagit beslut om att lägga ryggbedövning och när den var på plats så blev det plötsligt mycket enklare att uthärda.
Tröttheten och smärtorna gjorde dock att jag inte var så himla sugen på frukost. Men när jag runt klockan elva kände mig redo för att äta något så blev det stopp. Bebis hade under förmiddagen börjat strejka under mina värkar. Tidigare så hade hans hjärtfrekvens gått upp under värkarna men nu gick den ner istället. Alltså vågade dom inte ge mig fast föda utan jag fick äta nyponsoppa.
Runt halv ett så kom läkarteamet in för en undersökning på hur långt jag kommit i värkarbetet och kunde konstatera att det gick mycket segt och tillsammans med bebisens trötthet så var dom lite oroliga för hur förloppet skulle fortskrida.
Efter typ sju minuters konsultation med någon kollega så kom läkaren in och sa att det skulle bli kejsarsnitt, typ nu.
Sen smällde det bara till!
Det rasade in folk på rummet och jag hann knappt reagera vad som hände. Att Kenny gått på en promenad i korridoren under min undersökning var ett problem, han behövde vara här NU menade dom!
Som tur var så hade han tagit med sig telefonen och kom direkt när jag ringde, lagom för att hinna följa efter min säng som kördes in i operationssalen.
Så från att ha legat i det tysta, mörka och fridfulla rummet så kom vi in i operationssalen med strålkastare överallt och 11-12 personer som stod redo med instrument och ansiktsmaskar. Jag lyftes över i en brits och las i typ en Jesusställning och folk började hålla på med varenda kroppsdel. Det var kateter som skulle in, magen skulle spritas och kläs in i papper, slangar skulle in i näsan, en ny infart i handen och ännu mer ryggbedövning och dessutom en redig dos med morfin, detta samtidigt som alla dessa människor dök upp framför mig för att presentera sig.
När någon sen sa att jag inom några minuter skulle få träffa min bebis så blev det lite mycket och tårarna började rinna. Jag var ordentligt omskakad men kände mig bättre när Kenny dök upp bredvid mig klädd i sjukhuskläder och redo att hålla mig i handen.
Det tog inte lång stund innan bebisen var ute, kl 12:53. Kenny som var coollugn gick dessutom så långt att han tittade bakom skynket när jag låg där alldeles uppsprättad!! Utan att svimma!
Läkarna, Kenny och bebisen försvann till ett annat rum för kontroll att allt var bra och de andra läkarna började att ställa mig till rätta. Trots att jag fått överdrivet mycket bedövning (enligt läkaren själv) så kändes det jäkligt obehagligt när dom grävde i min mage och skulle ha bort moderkaka och sånt vilket gjorde att dom gav mig ännu mer knark. Jag var så borta när Kenny kom så att jag hade svårt att hålla mig vaken och kunde dessutom bara titta med ett öga i taget för att inte bli snurrig.
Kroppen var bedövad till strax under halsen så händerna hade jag inte mycket styrsel på heller.
Sydde ihop mig gjorde dom i alla fall och det blev genast en stor skillnad på magen som plötsligt såg platt ut (liggandes på rygg alltså).
Det var först när vi kom upp till avdelningen för eftervård som jag började klarna till och kunde börja studera bebis och eftersom bedövningen fortfarande satt i ganska bra i magen så hade jag inte ont heller.
Runt klockan elva så slutade personalen att springa in till oss och vi kunde äntligen somna alla tre, utmattade efter en händelserik dag – nu den största dagen i våra liv!
17 september!!
18 september, 2013 at 20:59
GRATTIS!!!!!
Är ny här och såg din blogg då först. Önskar dig och din lilla familj all lycka till….*L*
Med vänlig hälsning aletheia
GillaGilla
20 september, 2013 at 17:51
Tack så mycket! =)
GillaGilla
18 september, 2013 at 21:39
Grattis från kusin Max och mamma My.
Välkommen till världen!
GillaGilla
20 september, 2013 at 17:50
Tack My och Max och tusen tack för badprylar och ammakudden! Kram!
GillaGilla
18 september, 2013 at 22:30
Finaste lilla familjen! Han är såå fin och efterlängtad!
GillaGilla
20 september, 2013 at 17:49
Han är verkligen superfin!! Vi är kära!!
GillaGilla
19 september, 2013 at 06:39
Oj vilken start, men skönt att de hade koll på er!
GRATTIS till er alla tre, igen!
Han är jättefin, det gjorde ni bra! 🙂
KRAM till er
GillaGilla
20 september, 2013 at 17:48
Tack ska du ha! Du och Jenny var dom sista som fick se honom i magen! Typiskt att jag inte hunnit tvätta håret. 😉 Kram!
GillaGilla