Vi lämnade Sandhamn runt lunch i tisdags och tuffade mot en naturhamn som vi fått tips om att den skulle vara fin.
Nu hamnade vi visserligen inte i den naturhamnen och jag vet inte varför heller men det berodde inte på oss i alla fall.
Om vi hade åkt enligt mina inknappade koordinater så hade vi i och för sig också hamnat fel, det var tydligen destinationen på den plats som tipsaren befann sig på när han skickade tipset som jag knallat in.

Vi åkte efter våra vänner in i en vik och GPS'en varnade för grund överallt. När vi stannade till ett ögonblick för att ta reda på var vi skulle åka så sa det plötsligt donk i botten och motorn stannade. Hoppsan, ett grund.

Vi lyckades ta oss ut från minfältet och lägga till vid en klippa. Kenny satt och hyperventilerade till han hade möjlighet att stoppa ner huvudet för att kontrollera att propeller och drev såg bra ut, vilket det faktiskt gjorde.

Felix sprang nu runt på de hala klipporna i upptäcksfärd och det dröjde inte länge innan det sa plums och skrik på hjälp hördes nedanför båten. Jag förstår hans rädsla, det var 16 grader i vattnet, så jag drog snabbt upp honom på land. Han hade såklart flytväst på sig men det hjälper föga mot kylan och överraskningen att hamna i vattnet förstås.

När det blev kväll var Felix övertrött de luxe men eftersom vi lovat honom att grilla marshmallows så fick sömnen komma i andra hand. Han klämde i sig ett par stycken tills han plötsligt såg konstig ut i ansiktet och kompisens barn skrek; han har satt i halsen.

Av ren reflex så dunkade jag honom i ryggen i samma ögonblick som jag insåg vad det var för minspel Felix faktiskt hade… Uuuuuuhäääää, så kom kräket.
-Mamma, jag hade för mycket mat i magen".
-Japp…men nu har du löst det…

När barnen somnat på kvällen så har vi en liten stund då allt är tyst och lugnt, innan vi somnar av utmattning. Det är bara Tuvas tuttmun som smackar i luften och Felix tunga andningar som hörs (innan Kenny börjar såga ordentligt). Den stunden är så ljuv! ❤️