Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök
Kategori

Barn

Tiden som aldrig kommer igen!

Alla som är, eller har varit, småbarnsföräldrar känner nog igen känslan av att tiden bara blixtrar förbi.

Ibland kommer jag på mig själv med att jag längtar till att dagen ska ta slut för att komma vidare till nästa dag, lite som att jag otåligt går och väntar på att få börja på ny kula, på att något nytt eller oväntat ska hända.

När jag reflekterar över det sättet att tänka på så blir jag lite skrämd eftersom jag samtidigt tycker att jag blir av med dagar som jag aldrig får tillbaka. De dagarna som jag saknar kan vara då det är en extra fin solnedgång, eller när det är en perfekt vinterdag ute och frosten bitit sig fast i träden så att det ser ut som ett Narnialandskap. När jag i tankarna har en stund över för att bara reflektera och njuta över det vackra.

De dagar eller kvällar då jag istället sitter inne med barn som är stökiga eller kvällar då jag gått och lagt mig tidigt i sängen med barnen eftersom jag tröttnat på att springa dit varje tionde minut för att någon gnyr eller vaknar av mardrömmar eller växtvärk. Då när jag tycker att jag förlorar tid från något annat. Eller illusionen av något i alla fall.

Det är som att jag vill hinna med så mycket mer än vad jag har möjlighet eller ork att hinna med, och när jag har tid så lägger jag det ändå på saker som jag i slutändan inte tycker är viktigt.

Jag tror att jag, när jag blir gammal, kommer att känna störst panik över tiden jag slösade på skitsaker, som att surfa på mobilen för att se vad vänner och vänners bekanta och fasters mosters kompis gör och tycker på sociala medier.

Varför behöver man åka till Thailand för att kunna koppla av, varva ner och lägga bort telefonen och bara njuta av livet? Felix tjatar konstant om att få åka till Thailand, fem år gammal så har han redan fastnat för landet. Han vill inte ha kläder på sig, definitivt inte Reimas varmaste vinteroverall. Han vill på sin höjd ha shorts. Idag upptäckte han ett hål i sina kalsonger och snabbt pillade han ut snoppen i det så att den hängde och dinglade ut genom hålet – befria det som befrias kan, liksom.

Han börjar bli så stor, min kära Felix, precis som Tuva. Snart är jag ingen småbarnsmamma längre.

Tiden går alldeles för fort!

0

Det är den …

…10:e september och termometern visar 23 grader.

Hur kommer det sig att jag tror att 23 grader i september ska vara kallare än 23 grader i juli?

Varför klär jag mig inte i kjol och sandaletter med öppen tå längre, när sommarvärmen fortfarande håller sig kvar?

I lördags satte jag på ungarna långbyxor, gummistövlar, långärmade t-shirts och tjocktröja när vi skulle gå till skogen. Vi kom inte ens till tomtgränsen innan jag rev av dem ett par lager kläder.

Varför har jag slutat bada när sjön fortfarande håller en temperatur som är betydligt varmare än genomsnittet för förra årets sommartemperaturer?

Jag kan bara hitta ett enda skäl; att det beror på att september är en höstmånad. Jag har alltså dömt ut september på förhand. Mitt uppe i valtider så går jag alltså runt och är full av fördomar.

Skämskudde på den och straffbad på mig!

0

Spontan planering för semester!

Kenny och jag tänker olika om många saker, bland annat hur man förbereder sig för en båtsemester. Han tycker att man ska ta allt på uppstuds, allt-löser-sig-andan, medan jag mår dåligt om jag inte får förbereda och lägga allt ”tillrätta” för att få rätt förutsättningar att ha det bra.Vad som dessutom ligger Kenny i fatet är att han har ett ganska taskigt minne. Så när han första gången säger att vi ”åker ut med båten ett par dagar och ser att allt fungerar” till att sedan hävda att han sagt att vi ska ge oss ut direkt i ett par veckor gör att man behöver vara beredd på det mesta och vara överförberedd.Så i helgen, när ni har suttit i era solstolar och druckit rosé (vilket jag tror att alla andra gör medan jag tar hand om barn) så har jag förberett för vår avfärd. Jag har tvättat åtta tvättar, det går att få till utan en större ansträngning, och uppenbarligen hängt upp och vikt ihop alla dessa tvättar och stoppat in kläderna där de hör hemma. Jag har packat kläder för samtliga i familjen, samlat ihop och packat ned ALLA bra-att-ha-saker och förberett med att fixa mat och handla mat till färden. Dessutom besitter jag den genen som föredrar att komma hem till ett rent hem, varje gång jag varit bortrest, och alltid annars också, så jag har städat också. Till kvällen så åkte vi ut till båten och, ja städade där också, påhejade av två riktiga skrikungar som testade hur långt man kunde gå med oss, kanske som test inför färden. I båten skulle allt det där jag packat ner, packas upp.Vid tio så var ungarna helt radiostyrda och vi gav upp, helt färdiga, redo att säga upp semestern redan innan den börjat. Våra barn somnar inte när de blir trötta, de lägger bara i en ny växel och stänger av funktioner som att kunna lyssna eller prata på en normal nivå. Men det är förstås inte deras fel, det är deras puckade föräldrar som tror att man kan gå utanför rutinerna ibland. Väl på väg hemåt så sa Kenny; det känns som att vi ligger en dag före i planeringen, och jag tänkte tyst; tacka fan för det!När vi kom hem kunde vi inte hitta dammsugarröret, som vi hade haft med till båten. För att slippa köpa en ny dammsugare så åkte Kenny tillbaka medan jag försökte få de övertrötta barnen att sova. Dammsugarröret var förstås redan hemma och jag hittade det naturligtvis när Kenny redan hunnit hela vägen till båtklubben. Vad annars?!Jag ser fram emot semestern! Hoppas jag.Ps. För att förtydliga så är det inte bara jag som kämpat i helgen. Kenny sliter som ett djur med allt utanför väggarna av våra 58 kvadrat och staplar in sent på kvällarna, helt färdig i rygg och själ. Vi skulle behöva ett par dagar då barnen känner samma behov av tystnad och lugn som vi gör. Det kan väl inte dröja för många år?!

0

Skidskolan

Vi var så taggade idag! Och nöjda över att vi (jag) valt skidskolan som började klockan halv tolv istället för nio på morgonen, för när vi vaknade så var det minus 17 grader ute.

Kattis följde med mig och Felix, vi hade någonstans tänkt att vi skulle rasta Texas medan Felix gick i skidskola. Nu så här i efterhand så känns den tanken otroligt naiv.

Från parkeringen till backen så är det ganska långt att gå, sådär långt så att Felix nästan höll på att tappa lusten. Lustigt nog så låg barnbacken längst bort också.

Väl där så var det bara att slänga på honom skidor och pjäxor och sen skulle han upp i liften, utan någon vidare förklaring eller presentation. Jag stod kvar och såg honom åka upp, utan några problem i liften, men det kändes lite snabbt på allting.

På håll stod jag och såg Felix få hjälp av en kille som gled ner för backen, framför Felix för att kunna ta emot honom efter varje meter. Felix vinkade till mig men jag hade svårt att se vad ansiktsuttrycket sa.

När de tagit sig ner för backen så vinkade skidläraren på mig och jag kom dit och möttes av en arg liten kille. -JAG VILL INTE MER, DET HÄR ÄR LÄSKIGT! JAG VILL IIIIIIIINTE!

Jag trugade och uppmuntrade och mutade men han var så arg och envis. Till slut kom vi överens om att ta en kopp varm choklad om han lovade att åka igen.

Den här gången följde jag med honom, gick bredvid i liften upp och gick bredvid skidläraren på vägen ner. Så höll vi på ett par gånger och även fast Felix hade inställningen att ”man får faktiskt ge upp” så kämpade vi vidare till timmen hade gått. Då var Felix ganska okej med hur det hade gått och han återupprepade flera gånger hur han hade åkt ifrån mig i liften när jag tittade åt ett annat håll.

Efter skidskolan så åkte vi och köpte godis. Jag misstänker att vi kanske kommer att behöva göra det imorgon också men förhoppningsvis så har vi tagit det värsta och jobbigaste steget idag.

0

Arbetsglädjen är stor!

Jag myser över att få jobba igen efter sjukkaoset. När klockan passerar fyra så sitter jag kvar, njuter av att det börjar bli tyst på kontoret. Jag trivs med att få göra vuxensaker igen och inte snyta näsor, servera mat, diska, plocka och tvätta.

Fast det som är allra bäst är förstås att mina kära små älsklingar mår bättre. Det är fortfarande lite hostigt och snorigt men febern verkar äntligen vara utrotad. Nu hoppas jag att vi har gjort vårt och kan slippa elaka baciller framöver.

För övrigt så är jag sjukt taggad över att Felix ska gå på skidskola några helger framöver. Jag är nästan lite övertaggad och kommer att bli så besviken om han inte gillar det. Jag kommer att muta honom med godis i värsta fall för jag har redan mentalt ställt in mig på alla kommande skidsemestrar som vi ska ha.

0

Tittut!

Det slår aldrig fel! Är det någon gång då ungarna pinkar i sängen så är det samma kväll som man har bytt sängkläder. Nu har ju inte Felix haft blöja senaste två och ett halv åren så Tuva har tagit över stafettpinnen med att pinka snett i blöjan, eller vad det nu är som de gör.

Men det är det minsta problemet just nu. Sedan förra lördagen så har vi legat hemma sjuka! Alla utom Kenny.

Förutom att det är jättesynd om mina stackars barn som har haft hög feber, snuva och en grymt elak hosta, så är det dessutom synd om mig som också varit sjuk och mitt i det fått ta hand om mina superynkliga barn. Herregud vilken resa.

Felix hade runt 40-graders feber ena dagen och jag tyckte så synd om honom som låg där nerbäddad i soffan och såg så sjuk ut så jag gav honom maxdos av Alvedon. En halvtimme senare studsade han runt och drog fram leksak efter leksak som han stojandes kastade runt. Så höll han på ända fram till kvällen då febern kom tillbaka igen.

Tuva har tagit mammigheten till en ny nivå under den här perioden. Hon går runt som en zombie, likblek i ansiktet, hålögd med rödkantade ögon, ropandes på mig med armarna uppåt i en ”bär-mig”-pose. Hon följer varje steg jag tar, gnällandes. Men sätter man sig ner en minut, då skaffar hon sig uppmärksamhet genom att gå till Nisses kattmat eller kattlåda, för då vet hon att jag kommer springandes.

I fredags lämnade Kenny Felix på dagis, då hade han varit feberfri en dag och hade ”bara” hostan kvar. Vid lunch ringde dagis, då hade de gått in från gården och när Felix kom in i värmen så däckade han ihop. Så han kom hem ynklig, med feber igen.

Trevlig helg!

0

2017-12-24 Jul i Bangkok innan färden hem.

Fast julafton går faktiskt helt obemärkt förbi. Om det inte hade varit för de sociala medierna förstås, där svämmar det över av bilder på julgranar, tomtar, uppklädda barn (och vuxna) och lass av julklappar. Vi har inte ens engagerat oss i att köpa tomteluvor och göra ett julkort på oss (läs barnen). Jag tar igen allt det där nästa år, i vårt nya hus. Mmm, det smakar gott i munnen att säga ”vårt nya hus”.

Jag lyckas ännu en gång överdriva frukosten eftersom jag inbillat mig att barnen är hungriga idag. Det är de inte. Tuva är brännande varm men termometern visar bara 37,7 men nyfikenheten om vart det är på väg är stor.

Fram till klockan tolv så ägnar jag mig åt min favoritsyssla, dvs packa. När vi åkte till Thailand så valde vi kläder som vi skulle kunna lämna kvar när vi använt dem, men eftersom vi haft tvättmaskin under nästan hela vistelsen så kändes det så dumt att slänga rena och fina kläder, så det blev en blygsam hög som fick stanna.

Strax innan tolv lämnade vi in all packning i hotellreceptionen och gav oss av till MKB-gallerian, dvs den gallerian man skulle ha råd att handla i om man hade behov.

Någonstans efter lunch, då Tuva kräktes över bordet på Mc Donalds, kom vi på att det var julafton och så pussades vi, strax därefter var julen bortglömd igen.

Vi lyckades fördriva flera timmar där idag igen men vi tog en tuktukpaus i mitten, vilket innebar att vi bad killen köra runt oss i en halvtimme för 50kr så att vi kunde vila benen.

Runt fem-sex tog vi en taxi ut till flygplatsen. Om vi tycket att trafiken är jobbig i Stockholm så är det ingenting mot Bangkok. Fy alltså! Resan tog över en timme och det var sådär med barn som inte alls hade lust att sitta still i en bil i stillastående bilkö.

Jag visade min allra trevligaste sida i check-in-disken och frågade om det fanns några extraplatser kvar och damen bakom disken log åt mig och fixade två 3-sitsrader till oss.

På flygplatsen hade vi ett antal timmar tillgodo innan flyget skulle gå, halv två på natten. Vi åt på en restaurang och barnen började varva ner och bli långsamma i sina reaktioner. Tuva somnade en liten stund men när hon vaknade igen så var barnen plötsligt tokspeedade. Livrädda för att somna om de stod still. Så den sista timmen innan flyget skulle gå så hoppades det och studsade och båda ungarna sprang fram och tillbaka bland alla trötta människor i gaten.

Väl i planet så började Felix titta på en film men sa ganska omgående att han var trött, sedan vände han bort huvudet och somnade. Tuva skrek sig såklart till sömns men somnade i alla fall. Jag bäddade om Felix och la han bekvämt över alla tre sätena och kröp över till en egen rad för att sova. Kenny hade redan somnat och jag tänkte att nu vore det fint om vi kunde sova tio timmar.

Efter fyra timmar vaknade Tuva skrikande och sen strax därefter även Felix. Tuva skrek och skrek och mitt i det all det där, när man svettas i stressen över att hon inte ska väcka alla andra passagerare så kommer en Thaisvenska och börjar prata om att hon är utbildad i taktikberöring och visar mig hur jag ska klappa Tuva för att hon ska lugna ner sig. Jag sitter där helt yrvaken och försöker förstå vad som händer samtidigt som jag klappar Tuva enligt instruktioner innan jag finner mig och förklarar att Tuva är inte trött, hon skriker för att hon inte vill sova. Enligt hennes klocka är den sju på morgonen, alltså ska hon inte sova och hon blir sur när vi försöker få henne att sova.

När Tuva får springa i gången fram och tillbaka så är hon toknöjd. Jag och Kenny är inte lika nöjda, vi vill sova. Eller kolla film. Eller läsa. Inte springa i gången fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ett tag sitter vi på en toalett och leker med vattenkranen men sen vill hon ut och springa igen.

När vi landar 11,5 timmar senare så är det underbart att få kliva ur planet. Vi är skittrötta men det är så skönt att slippa flygplanet nu.

Väskorna kommer som de ska och taxikillen står i vänthallen med en skylt med våra namn, så smidigt!

Hem ljuva lergrop!

Sista filmen från Thailand hittar du här!

0

2017-12-23 Bangkok

Så långt det går så undviker vi restauranger just nu. Om man måste kasta i sig maten utan att hinna känna smaken av den så är det inte värt det tycker jag, därför har vi bestämt upp frukost på rummet istället. Dessutom blev det billigare att beställa vad vi ville ha istället för att betala frukostbuffé för alla.

Som förälder så gör man saker för sina barn hela tiden som man tror att barnen ska uppskatta. Sen inbillar man sig att de ska visa någon slags tacksamhet tillbaka, och jag tror det är den biten som som vi behöver jobba med, det vill säga att förstå att den inte kommer.

Sea life i Bangkok är ett helt fantastiskt ställe som jag och Kenny skulle kunna gå runt på i flera timmar, med hörselkåpor. Istället för att titta på alla superhäftiga sjövarelser i mer än två sekunder så tittar Felix hellre på brandsläckare, brandutgångar och eluttag och studsar skrikande fram. Tuva vill mest bara springa runt och peta på all smuts bakom skåp och i skrymslen och skriker även hon om hon inte får göra som hon vill.

När vi tillbringat två timmar på akvariet så lämnade vi kaoset och gick mot restaurangdelarna i en annan galleria. Dregglet rinner ur munnen när man passerar alla restauranger med så mycket lockande mat, för att inte prata om alla desserter. Men som sagt, det får bli en gång när barnen är vuxna, eller hemma.

Vi fick Tuva att somna i alla fall och gick till restaurangen som Kenny drömt om sedan vi var där för två-tre år sedan. Han åt för tre men såg hur nöjd ut som helst efteråt.

Resten av dagen tillbringade vi i en jättestor galleria på sju våningar med så mycket prylar så att ögonen går i kors. När vi kom hem vid åtta på kvällen så hade vi gått en mil och var helt färdiga i kropp och själ. Trots denna ansträngning så var barnen lika svårsövda som vanligt. Det är ett mysterium.

Film och bilder

0

2017-12-22 Bangkok

Planeringen går ju sådär. Jag tänkte att vi skulle se till att sova tidigt för att vara pigga inför resan till Bangkok, men tji fick jag. Tuva hade en jättedålig natt och låg och gnällde och skrek, till och från i flera timmar. Så imorse när klockan ringde sju så var det ett gäng zombies som drog sig upp från sängen. Som tur var så hade jag hunnit med att packa ihop det mesta igår kväll så det var inte så mycket kvar.

Men på vägen till Bangkok kommer ju barnen att sova i alla fall. HAHA! Inte det heller nej. Felix var sur och Tuva supergnällig och ville inte sitta i stolen. När vi närmade oss Bangkok så tog det dessutom stopp i trafiken, jösses vilket trafikkaos de har.

Felix började, mitt i de stillastående köerna, prata om att han var illamående men bestämde sig för att inte kräkas. Vi kom inte fram till om han pratade om häromdagen när han också snackade om att kräkas eller om det var aktuellt, men vi smög fram en påse, utifall att. Han kan bestämma sig för att kräkas när han vill och har gjort det som en slags maktgrej mot oss; -nu är jag ploppmätt (jag rättar honom inte för det är ganska gulligt), om jag äter mer så kräks jag.

Vi kom fram till hotellet utan några missöden till slut och checkade snabbt in för att kunna komma upp på rummet. Eftersom ungarna inte ätit på länge var det dock bara att slänga av sina saker och ge sig ut på gatorna i jakt på mat. Vilket kaos det är!

Tuva somnade till slut och sov kortare än hon borde ha gjort men vi fick lite andrum från gnället och traskade runt med Felix i en leksaksaffär i Siam center och tittade runt. Det är galet var mycket prylar och kläder det finns, dessvärre är priserna som hemma, eller dyrare så det blev ingen shopping.

Vi har nu hittat tillbaka till restaurangen som vi pt på sist vi var här. Kenny har drömt om den maten länge efteråt och blev glad när han insåg att jag planerar att vi skulle få tillbaka dit. Vårt största problem är bara hur vi ska lyckas sitta ner och äta, utan att behöva jaga barn samtidigt.

Efter ett par timmar så var vi ganska slitna och Kenny hade skoskav så vi köpte med oss mat och drog till hotellet med tuktuk, vilket tog tre gånger så lång tid som det gjorde när vi åkte skytrain dit.

På väg upp till sjuttonde våningen så checkade vi in poolen på taket, men blev väldigt besvikna när den höll frosttemperatur. Vad är det för mening att ha en pool som är för kall att bada i?!

Bilder och film här!

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑