Sök

Solans blogg – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Kategori

Aktiviteter

Skidskolan

Vi var så taggade idag! Och nöjda över att vi (jag) valt skidskolan som började klockan halv tolv istället för nio på morgonen, för när vi vaknade så var det minus 17 grader ute.

Kattis följde med mig och Felix, vi hade någonstans tänkt att vi skulle rasta Texas medan Felix gick i skidskola. Nu så här i efterhand så känns den tanken otroligt naiv.

Från parkeringen till backen så är det ganska långt att gå, sådär långt så att Felix nästan höll på att tappa lusten. Lustigt nog så låg barnbacken längst bort också.

Väl där så var det bara att slänga på honom skidor och pjäxor och sen skulle han upp i liften, utan någon vidare förklaring eller presentation. Jag stod kvar och såg honom åka upp, utan några problem i liften, men det kändes lite snabbt på allting.

På håll stod jag och såg Felix få hjälp av en kille som gled ner för backen, framför Felix för att kunna ta emot honom efter varje meter. Felix vinkade till mig men jag hade svårt att se vad ansiktsuttrycket sa.

När de tagit sig ner för backen så vinkade skidläraren på mig och jag kom dit och möttes av en arg liten kille. -JAG VILL INTE MER, DET HÄR ÄR LÄSKIGT! JAG VILL IIIIIIIINTE!

Jag trugade och uppmuntrade och mutade men han var så arg och envis. Till slut kom vi överens om att ta en kopp varm choklad om han lovade att åka igen.

Den här gången följde jag med honom, gick bredvid i liften upp och gick bredvid skidläraren på vägen ner. Så höll vi på ett par gånger och även fast Felix hade inställningen att ”man får faktiskt ge upp” så kämpade vi vidare till timmen hade gått. Då var Felix ganska okej med hur det hade gått och han återupprepade flera gånger hur han hade åkt ifrån mig i liften när jag tittade åt ett annat håll.

Efter skidskolan så åkte vi och köpte godis. Jag misstänker att vi kanske kommer att behöva göra det imorgon också men förhoppningsvis så har vi tagit det värsta och jobbigaste steget idag.

Utflykten till Koh Samet.

Urk, jag är verkligen ingen morgonmänniska och efter fyra år med barn så ser det ut som att jag inte kommer bli en morgonmänniska heller för jag tycker fortfarande att det är precis lika jobbigt att bli väckt tidigt.

Felix kommer studsande över till min sida runt klockan sju. Hela sängen gungar när han rör sig och han kan absolut inte bestämma sig om han ska ligga åt höger eller vänster, så han testar, om och om igen tills jag ryter, ännu en gång, att han måste ligga still. Det är helt verkningslöst, det fungerar inte ens i en minut utan nu försöker han blidka mig istället genom att pussa på mig, om och om igen.

Varje morgon så inbillar jag mig att Felix ska somna om eller vara så tyst så att han inte väcker Tuva. Jag är uppenbarligen en naiv person, eller bara väldigt svårlärd, för den morgonen som Felix inte har väckt Tuva har inte inträffat än.

Idag verkar båda ungarna griniga. Tuva skriker mest hela tiden och blir som vansinnig när jag tar bort Felix nurfgun-skott som hon vill äta sönder. Hon slutar inte att skrika och för första gången så går jag in med henne i sovrummet för att hon ska lugna ner sig. Jag misstänker att Felix tänker ”äntligen hennes tur”.

När vi börjar prata moppetur så får vi äntligen lite respons. De har ju väckt oss tidigt så vi kan lika gärna passa på att göra något annat då.

Vi packar väskan och drar till hamnen vid Koh Samet. Det tar oss cirka 45 minuter att köra dit i cirka 40-50 km/h. Väl där så köper vi båtbiljetter och tar färjan över till ön utan att egentligen veta vad vi har att förvänta oss.

Vägarna är betydligt mindre på Koh Samet. Taxibilarna står och väntar men vi hyr en moppe istället och klämmer ihop oss alla fyra på den, som en äkta Thailändsk familj. Jag är så glad över att vi tog med oss hjälmar hemifrån till barnen!

Vi åker till en liten strand som vi har läst ska vara bra. Stranden är helt okej, vattnet är fint och fiskarna bits, till Felix och Kennys förtjusning, eftersom de matar fiskarna medans de snorklar.

När Tuva vaknar får hon bada innan vi drar vidare för lunch. Tiden drar iväg som bara den och plötsligt är klockan fem och vi tar båten tillbaka till vår moppe.

En tanke med utflykten var för att se om vi skulle bo på Koh Samet en vecka, men nu när vi varit där så är vi ännu mer nöjda med vårt befintliga boende och blir därför kvar en vecka till.

Länk till alla bilder och filmer här!

2017-12-12 Mae Phim

Idag var en sån där dag så man redan från start märkte att Felix var vrång. Han fräste och skrynklade ihop ansiktet till en argsint kille redan på morgonen.

Jag sover inte så gott på nätterna, varför vet jag inte, sängen är skön men jag vaknar jätteofta och är inte tillräckligt trött för att somna om. En fin tanke vore att min rygg mår så bra av de här hårda sängarna att jag får nog med sömn, fast när morgonen kommer så är jag såklart trött igen och har lite tålamod med barn som vaknar sura.

Tuva är också en tjurskalle. När hon inte får som hon vill, och inte kan uttrycka det med ord så skriker hon, på en sån där öronbedövande frekvens. Hon är dessutom svartsjuk, för när vi ger Felix uppmärksamhet eller gosar med honom skriker hon rakt ut för att vi ska gå till henne, eller så tar hon bara bort våra händer från honom och lägger på sig själv.

När Felix blir arg på henne så skriker han, och när han skriker på henne, ja då skriker hon på honom. För att vi ska lyckas överrösta de där två så slutar det med att vi också skriker. Pust!

Idag slutade det i alla fall med att både Tuva och Felix fick sova middag, och jag tror att det behövdes för att rätta till hans humör, han vaknade betydligt gladare andra gången.

Medan barnen sov middag så hade jag egensemester. Jag låg och läste en bok i solen medan svetten forsade, badade i poolen i tystnad och åt lunch, en matbit i taget! I säkert två timmar hade jag egentid och det kändes som två dagar! Till slut så längtade jag efter kaoset, och hade lite dåligt samvete för att Kenny skulle behöva ta båda, så jag gick till huset.

Vi klädde på oss lite kläder, med betoning på lite, och drog ut med moppen. Barnen älskar att åka moppe. Tuva har kommit på ett sätt att rymma från sen inhängande altanen vilket gör att hon kan smita till moppen och klättra upp på den.

Vi var ute och körde i två, tre timmar innan vi vände hemåt och köpte med oss middag.

2017-12-10 Moppetur

Moppetur

Regn- och ruskpromenad!

Visst ser det lite mysigt ut ned skogspromenad?

Verkligheten var inte lika mysig, 7 grader med regn och lervälling att gå i. Det enda som får Felix att ta sig framåt är att han hittar guldpengar (chokladmynt) längs vägen. Han tror att det är Pippi som lagt ut dem och säger till oss att hojta ifall vi skulle få syn på Pippis häst.

Tuva sitter inbäddad i bärmesen och säger inte så mycket så länge man håller sig rörlig. Hon väger dock en del, sådär så att ryggen är helt förstörd efter promenaden.

Vi väljer en annan skog än den vanliga och den är svårframkomlig. Kattis fötter är dyngsura och det blir inte bättre av det blöta underlaget vi måste passera. Texas fryser och är sur för att han måste ha ett hundtäcke på sig. Felix vill gå i sin vanliga skog.

Vi blir ute i en och en halv timme men sen räcker det. Hem och in i värmen för att äga pizzabullar!

placeholder://

Plocka blåbär i oktober.

Här ovanför så ligger Felix i diket. Det var ett ganska brant dike som han trillade ner i efter att ena stödhjulet kom för nära kanten. När Felix inte låg i diket så cyklade han, jättelångt. Eller jag tycker att det är jättelångt för en 4-åring att cykla fyra kilometer, speciellt med ganska många backar också.

Vi gick/cyklade till vår lilla gulliga restaurang som ligger i början av vägen (4 km bort alltså). Det känns konstigt att säga restaurang för det är mer som ett väldigt gulligt fik, ute på landet, men de har både mat och alkohol så då blir det väl automatiskt en restaurang.

Där mötte vi Wille och Vendela med föräldrar för lunch.

Det regnade nästan konstant förra helgen men eftersom vi bestämt oss för att vara ute, så var vi ute. Det är bara Kenny som inte har regnkläder och stövlar, men ändå så försöker han övertala mig att han inte blir blöt i sin stickade tröja eller att fötterna är torra i sina nätade gympaskor. När det ösregnar. Jag vet inte var jag ska börja.

Man kan bråka om allt om man vill.

Det gäller att starta med fart!

Jag har börjat jobba nu, på riktigt, och det är så himla skönt! Man får väl inte säga det egentligen men jag känner mig lite uttråkad när jag går hemma för länge med barn, jag vill inte bara vara mamma.

Så nu är Kenny hemma och leker med Tuva istället.

I torsdags var min första officiella dag på jobbet och den startade med ett tvådagarsmöte för alla Sveriges varuhuschefer som följdes av en festhelg tillsammans med allas respektive.

För att busa lite så hade jag, Kenny och en jobbarkompis planerat att överraska vår VD innan middag på fredagen. Han visade sig inte vara så imponerad av överraskningar, utom hans kontroll, men när han kom fram till Kenny som stod redo med flygplanet så lättade stämningen.

Han fick sig en flygtur med spinnar, rollar loopingar och diverse kullerbyttor innan han skickades vidare till Sånga-Säby konferens där alla vi andra gjorde iordning oss för middag.

Det blev en jättetrevlig middag med oerhört trevligt sällskap, underhållning med Daniel da Silva och fantastisk musik i form av Mack Johansson.

Allt snurrade rätt bra, trots att jag inte drack mycket, när vi traskade tillbaka till rummet någon gång efter midnatt.

På lördagen så fick vi en frukostföreläsning av Mia Törnblom som var riktigt kul.

Jag var väldigt seg i kolan under förmiddagen men vi aktiverades av tävlingar i jättekanot, skytte, segwaykörning, bumpyballs osv så det blev inte en lugn stund för återhämtning. Å andra sidan så hann jag inte känna efter hur trött jag var heller.

På kvällen så var det cowboytema och fest i en lada i närheten. Även denna kväll var det full aktivitet med tävlingar och musik.

När middagen avslutades så var det dags för linedance. Linedance…

Jag är duktig på många saker, Segway, skytte och paddla jättekanot bland annat men jag är inte bra på linedance. Det här med koordination är inte min grej.

– Följ takten och börja med höger fot, fram fyra steg, klappa, bak fyra steg, ihop, bak fyra steg, klappa, fram fyra steg, ihop, tre steg till höger, klappa…..ja ni förstår.

Jag och Kenny var kanske bland de nyktraste men vi vinglade och trampade på varandra, puttades och snavade och vi var inte unika om det. Vi skrattade! Så att tårarna sprutade och magen värkte. Jag skrattade så att jag knappt kunde få stopp på det, och det gjorde även alla andra som deltog eller stod bredvid. Dansgolvet var ingen vacker syn men alla hade roligt åt det.

När lektionen var över så smög vi oss hem till rummet och njöt av att få lägga oss i en skön hotellsäng, utan sparkandes eller skrikandes barn, och kände oss bortskämda för att vi haft en sån otroligt rolig helg.

Tack Kattis, mamma och Peter för att ni tog hand om våra kära små luringar. ❤️

Tillbaka till ön!

Det var ungefär två år sedan vi var på ön, utanför Söderköping, men nu var det dags igen.

Efter mötet i fredags i förra veckan så tog jag och Felix sikte på Norrköping där vi skulle plocka upp Tuva och Kenny från lastbilen.

Det blev förstås en liten detour på 45 minuter när jag fick åka hem tur och retur för att öppna toalettdörren för att Nisse skulle ha möjlighet att nå sin kattlåda.

Just i det ögonblicket så var Kenny inte högst upp på topplistan.

Väl nere på ön så var det så skönt att vara där igen. Det är så otroligt fint och harmoniskt, om man inte har barn förstås.

Vi blev totalt 16 personer med fyra olika uppfostringsmetoder och rutiner.

På lördagen så gav sig alla sju barnen, och två vuxna ”barn”, ut på ön för skattjakt. Pappa och Eva har förberett med kartor och skatter. Är pappa inblandad så vet man att det är klurigt, så jag blev inte ett dugg förvånad över att skatten visade sig vara en karta med ett nytt kryss på.

Nu var barnen lite för smarta, eller snarare skarpögda, för kartan de hittade var egentligen fel karta i raden av kartor. Istället för att skicka dem till en ny karta så avslöjade den vägen direkt till skatten, utan att passera de tre andra kartorna.

Pausen för alla som inte var inblandade blev alltså betydligt kortare än önskat.

Molnen sprack upp under eftermiddagen och det blev plötsligt badväder, om man hade våtdräkt. Killarna badade i alla fall och när de tog fram ringen och började köra den efter båten så ville Felix testa.

Jag ville inte skicka iväg Felix ensam i ringen så han fick sitta i Willes knä. Det gick ganska bra till pappa släppte av dem 20 meter från bryggan och vågorna gjorde så att ringen välte med båda killarna.

Felix kom upp över ytan vrålandes!

Han skrek hela vägen in medan Wille drog in honom i flytvästen till bryggan.

När jag fick upp honom så skrek han ”JAG VILLE INTE BADA I SLAJMET”! Han vad alltså skitförbannad över att han tvingats bada med alla de maneter han stått och fiskat upp under dagen.

Efter en kaka uppe i huset så gick humöret upp på topp igen och allt var förlåtet.

På kvällen åt vi kräftor i mängder och njöt av en fin sommarkväll.

Vuxenlek!

I helgen var vi på 50-års kalas. Vuxenfest utan barn!
Det är helt ofattbart hur skönt det är att faktiskt kunna intressera sig för den man pratar med och få kunna tillföra något, för att inte prata om att avsluta en diskussion.

Att träffa vänner eller att gå på fest med barnen, innebär alltid att man (jag) är distraherad, ofokuserad och kanske lite nonchalant eftersom jag alltid måste ha koll på var barnen är och vad de gör. Jag har inte tid att intressera mig eller fördjupa mig i ett samtal.

Får man då tag i en barnvakt som vågar sig på att ta båda barnen (tack kära Gud för allt (tåla)mod du gett mamma och Peter) så är förutsättningarna för kvällen på topp.

Vi hade en sån otroligt bra kväll med härliga och roliga vänner, lagom med mat och alkohol och massor med skratt!
Jag hade så trevligt att jag inte ens tog upp mobilen för att kolla om någon ville mig något.

Klockan halv tre lämnade vi festen, bland dem sista, och tog en taxi hem till mamma.
Där kunde kvällen ha slutat i lugn och ro om det inte var för att jag skulle kolla till barnen och Tuva råkade se mig.

En timme extra fick jag vara vaken med en pigg och pratsjuk Tuva som skrek högt så fort jag försökte lägga ner henne. Det slutade med att jag fick gå runt, sjungandes och bära henne tills hon inte hade något annat val än att somna.
Även resterande personer i huset som väcktes av mitt feltänk.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑