Kenny och jag tänker olika om många saker, bland annat hur man förbereder sig för en båtsemester. Han tycker att man ska ta allt på uppstuds, allt-löser-sig-andan, medan jag mår dåligt om jag inte får förbereda och lägga allt ”tillrätta” för att få rätt förutsättningar att ha det bra.Vad som dessutom ligger Kenny i fatet är att han har ett ganska taskigt minne. Så när han första gången säger att vi ”åker ut med båten ett par dagar och ser att allt fungerar” till att sedan hävda att han sagt att vi ska ge oss ut direkt i ett par veckor gör att man behöver vara beredd på det mesta och vara överförberedd.Så i helgen, när ni har suttit i era solstolar och druckit rosé (vilket jag tror att alla andra gör medan jag tar hand om barn) så har jag förberett för vår avfärd. Jag har tvättat åtta tvättar, det går att få till utan en större ansträngning, och uppenbarligen hängt upp och vikt ihop alla dessa tvättar och stoppat in kläderna där de hör hemma. Jag har packat kläder för samtliga i familjen, samlat ihop och packat ned ALLA bra-att-ha-saker och förberett med att fixa mat och handla mat till färden. Dessutom besitter jag den genen som föredrar att komma hem till ett rent hem, varje gång jag varit bortrest, och alltid annars också, så jag har städat också. Till kvällen så åkte vi ut till båten och, ja städade där också, påhejade av två riktiga skrikungar som testade hur långt man kunde gå med oss, kanske som test inför färden. I båten skulle allt det där jag packat ner, packas upp.Vid tio så var ungarna helt radiostyrda och vi gav upp, helt färdiga, redo att säga upp semestern redan innan den börjat. Våra barn somnar inte när de blir trötta, de lägger bara i en ny växel och stänger av funktioner som att kunna lyssna eller prata på en normal nivå. Men det är förstås inte deras fel, det är deras puckade föräldrar som tror att man kan gå utanför rutinerna ibland. Väl på väg hemåt så sa Kenny; det känns som att vi ligger en dag före i planeringen, och jag tänkte tyst; tacka fan för det!När vi kom hem kunde vi inte hitta dammsugarröret, som vi hade haft med till båten. För att slippa köpa en ny dammsugare så åkte Kenny tillbaka medan jag försökte få de övertrötta barnen att sova. Dammsugarröret var förstås redan hemma och jag hittade det naturligtvis när Kenny redan hunnit hela vägen till båtklubben. Vad annars?!Jag ser fram emot semestern! Hoppas jag.Ps. För att förtydliga så är det inte bara jag som kämpat i helgen. Kenny sliter som ett djur med allt utanför väggarna av våra 58 kvadrat och staplar in sent på kvällarna, helt färdig i rygg och själ. Vi skulle behöva ett par dagar då barnen känner samma behov av tystnad och lugn som vi gör. Det kan väl inte dröja för många år?!
Semestern lider mot sitt slut, i alla fall för Kenny. Fast det beror på hur man ser det förstås, han ska ju börja sin föräldraledighet snart medan jag ser fram emot "semestern" på jobbet. Inte för att det kommer att bli det minsta lugnt på jobbet i höst men för att det handlar om uppgifter jag kan lösa.
I torsdags kväll så packade vi in ungarna i båten och puttrade ut och la oss i en vik strax utanför Vaxholm. Det var en underbart fin kväll och Felix var på strålande humör och pratade om himmel och hav medan Kenny försökte få fisk.
Dagen efter var topp tre på sommardagarna, kanske till och med bäst hittills.
Solen flödade och gav rikligt med värme. Kenny och Felix flydde ner i båten, undan solen när Tuva sov middag och till slut sov alla utom jag som njöt av stillheten och bad.
För bada måste man! Det spelade ingen roll att det stod knappa 17 grader på termometern, jag badade om och om igen. Jag struntade till och med i att plåga mig långsamt ner utan gled ner för badstegen i ett svep. Det var helt underbart!
Alla vaknade till liv efter 2-3 timmar. Kenny blev på något sätt utmanad av att jag badade så även han kände sig tvungen att hoppa i, han såg dock inte samma storhet i att bada som jag gjorde.
Även Tuva ville i, hon gnällde och drog sig mot vattnet och gav inte upp förrän hon fick doppa sig ett par gånger. Felix var däremot inte intresserad, han pratar rätt ofta om Thailand så han har väl andra preferenser på när man kan bada.
Det var så himla mysigt att äntligen på en sån dag som jag drömt om i samband med att vi skaffade båt.
Fredagmorgonen började tidigt. Kenny ville tillbaka till Stockholm city för att titta på båttävlingen Poker run.
Han hade förvarnat oss att han skulle börja åka tidigt men att vi kunde fortsätta sova. När han vred om nyckeln till V8'an och den började bullra så var det inte att tänka på att sova vidare.
Jag tror det är en sak att somna till oljud men att sova till total tystnad, endast med vågskvalp som störningsmoment, så är det rätt stor skillnad med en vrålande motor. Alltså gick vi upp och åt frukost.
Vi hämtade upp Stefan och Casper i Nacka och mötte upp Chrille med familj och låg och guppade när alla tävlingsbåtar vrålade förbi oss både framför och bakom oss. Det var coolt att se men lite kaos, såklart.
När vi lämnat av Stefan och sagt hej till Chrille så åkte vi till Vaxholm och åt lunch innan vi i sakta mak puttrade mot hemmahamn, och de mörka regnmolnen.
Efter lunch, glass och ett dopp i Utös kalla vatten så åkte vi vidare. Jag badade förstås inte, det finns gränser på vad jag går med på och 16 grader i vattnet är inte okej att bada i.
Vi lotsade oss ut från allt stohej i gästhamnen och lyckades lägga till vid stationen för tömning av toalettanken. Toaletten var nämligen så full nu så det omgående behövdes en tömning, trodde vi.
Även efter tömning så var toaletten full…stopp i rören alltså!
Kenny frågade mig om jag möjligtvis hade använt våtservetter i toaletten och visst, jag hade använt det EN gång när jag torkade Felix. "Hur mycket skada kan en våtservett göra egentligen"?!
Uppenbarligen ganska mycket.
Alltså fick jag skämmas medan Kenny fick tampas med äckliga toalettbekymmer i jakt på en våtservett. Nu vet jag!
På Muskö var vi inbjudna till middag hos mina gamla vänner Wadde och Anna och deras tre fina döttrar. Det var urmysigt att träffa dem igen och Felix tyckte det var supermysigt att hänga med tjejerna, även Tuva som fick massor med uppmärksamhet.
Myggen tvingade till slut bort oss mot båten igen, det var helt omöjligt att sitta ute någon längre stund. Men vi gick och la oss i båten, supernöjda över den trevliga kvällen.
Utö, ön som Kenny har barndomsminnen från. Vanligtvis så kommer Kenny inte ihåg vad han gjorde igår och ännu mindre vad han gjorde för 30 år sedan men Utö har han pratat om flera gånger.
Där på ön fiskade han upp en monsterfisk! Sa han att det var en gädda tro? Ja, där kanske mitt minne sviker mig, men en riktig bamsefisk var det i alla fall och han var säker på att hans pappa inte skulle tro på hans fiskehistoria när han kom hem men som tur var så satt det en gammal gubbe vid kajen som såg hans fångst som då fick agera vittne.
Med detta i bagaget så kom vi till Utö och la till i gästhamnen.
Vi strosade runt lite i hamnen, åt glass, handlade mat och köpte med nybakat från bageriet. Värre kan man ha det!
Vi lämnade Sandhamn runt lunch i tisdags och tuffade mot en naturhamn som vi fått tips om att den skulle vara fin.
Nu hamnade vi visserligen inte i den naturhamnen och jag vet inte varför heller men det berodde inte på oss i alla fall.
Om vi hade åkt enligt mina inknappade koordinater så hade vi i och för sig också hamnat fel, det var tydligen destinationen på den plats som tipsaren befann sig på när han skickade tipset som jag knallat in.
Vi åkte efter våra vänner in i en vik och GPS'en varnade för grund överallt. När vi stannade till ett ögonblick för att ta reda på var vi skulle åka så sa det plötsligt donk i botten och motorn stannade. Hoppsan, ett grund.
Vi lyckades ta oss ut från minfältet och lägga till vid en klippa. Kenny satt och hyperventilerade till han hade möjlighet att stoppa ner huvudet för att kontrollera att propeller och drev såg bra ut, vilket det faktiskt gjorde.
Felix sprang nu runt på de hala klipporna i upptäcksfärd och det dröjde inte länge innan det sa plums och skrik på hjälp hördes nedanför båten. Jag förstår hans rädsla, det var 16 grader i vattnet, så jag drog snabbt upp honom på land. Han hade såklart flytväst på sig men det hjälper föga mot kylan och överraskningen att hamna i vattnet förstås.
När det blev kväll var Felix övertrött de luxe men eftersom vi lovat honom att grilla marshmallows så fick sömnen komma i andra hand. Han klämde i sig ett par stycken tills han plötsligt såg konstig ut i ansiktet och kompisens barn skrek; han har satt i halsen.
Av ren reflex så dunkade jag honom i ryggen i samma ögonblick som jag insåg vad det var för minspel Felix faktiskt hade… Uuuuuuhäääää, så kom kräket.
-Mamma, jag hade för mycket mat i magen".
-Japp…men nu har du löst det…
När barnen somnat på kvällen så har vi en liten stund då allt är tyst och lugnt, innan vi somnar av utmattning. Det är bara Tuvas tuttmun som smackar i luften och Felix tunga andningar som hörs (innan Kenny börjar såga ordentligt). Den stunden är så ljuv! ❤️
I söndags kväll åkte vi till båten. Vi hade precis fått leverans av fyra jämtländska kycklingar till vår höna som vägrat sluta ruva efter fem veckor på tomma ägg, innan vi packade ihop och drog.
Kenny föreslog att vi skulle sova i båten i vår hemmahamn och jag svarade "absolut inte, det tänker jag inte göra. Man sover inte i hamnen!".
När vi fått ungarna att sova och allting var inpackat i skåp och lådor så hade klockan passerat elva på kvällen, så vi sov i båten.
Våra vänner var ute i Sandhamn och väntade på att vi skulle dyka upp så när vi ätit frukost och fixat i ordning alla med kläder och tandborstningen så styrde vi kosan ut mot ön.
Gästbryggan i Sandhamn var fullbelagd. Vi blev mötta av en kille i gummibåt som var någon slags "entrévärd"; "stanna här ute så kommer jag tillbaka när det finns en plats ledig".
Efter en kvart kom han tillbaka och visade oss ett pyttelitet hål mellan ett par båtar. Med hjälp av båtfolk runtomkring så kom vi in i det lilla hålet utan att köra in i någonting. Men ett par tampar hade vi kanske kunnat förbereda innan vi gick in.
Felix vad supernöjd där han sprang runt och fångade fisk i håven med sina kompisar och vi var nöjda över att kunna släppa ögonen på honom för en stund och bara koppla av. Det finns hopp, även för oss.
Ni vet en sån där fredag när solen skiner och ingenting är bokat, och man drar ut på en spontantripp på sjön med kompisar. Damerna delar på en flaska bubbel och barnen sköter sig. Man lägger till i Vaxholm och äter en god middag och barnen varken skriker eller bråkar. En sån fredag hade vi förra veckan och känslan av den lever kvar än.
Nu för tiden behöver man tänka till när högtider är i antågande. Alla de här ”viktiga” dagarna som man förut kunde låta passera obemärkt förbi ska man nu skapa traditioner för.
Men, eftersom mamma och Peter lånade med sig Felix upp till Dalarna över midsommar så lät vi traktens invånare dansa själva runt midsommarstången. Vi var där förra året, då Tuva var precis nykläckt. Det duggregnade och Felix var sur. Han tyckte det var okej att titta på de som dansade i ett par minuter och sen ville han gå hem. Han ville absolut inte vara med och sjunga och dansa i alla fall.
Kenny och jag var också lite griniga på varandra i år, efter någon av alla meningslösa konflikter som vi aldrig löser. I bakvattnet av det så packade vi ihop några kassar och begav oss mot båten för att utnyttja tillfället av lite lugn.
Efter ett stopp på Ica Stopp i Täby var vi 1600kr fattigare men med flera kassar godsaker rikare i bagaget. Jösses vad den butiken hade gjort sig till för sina kunder! För plånbokens skull så blir det nog till att handla på vår vanliga Ica i framtiden.
Vädret var skapligt och vi satte kurs på några öar utanför Vaxholm där vi la till för natten och åt upp minst 700kr.
Under natten så upplevde jag något nytt i mitt liv. Jag vaknade efter någon timmes sömn och hade en obehaglig känsla. Jag kände mig instängd mot väggen i utrymmet under däcket. Jag försökte somna om men vaknade om och om igen tills jag insåg atr det inte skulle fungera. Jag tror jag fick någon slags lightversion på klaustrofobi. Till slut gav jag upp och tog med mig täcke, kudde och Tuva till förpiken där jag sov resten av natten utan några bekymmer. Hm!
Dagen därpå så kom midsommarvädret, regnet öste ner. Där och då så var jag så nöjd över att ha världens största kapell på båten. När vi passerade andra öppna båtar på vägen hem, där folk stod i regnjacka och försökte undvika vind och vatten så satt vi i T-shirt med värmen på inne under vårt kapell.
Något ska man väl ha för alla pengar vi lagt ut.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer