Sök

Solans blogg – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Etikett

cross

Slut på det roliga!

I söndags var det sista ”lektionen” i crosskolan. Fast man kan faktiskt inte kalla det för skola, första och enda instruktionen jag fick var i söndags då jag plötsligt skulle lära mig hur man skulle köra i en kurva. Jag tänker att den instruktionen kanske skulle ha kommit lite tidigare.

Den stackars 22-åriga tjejen som blivit utsedd att vara vår lärare hade nog inte fått riktigt rätt förutsättningar för jobbet. MEN, om man bortser från bristen på teori och övningar så har ju jag haft jättekul när jag har kört.

Jag har nu provat att köra banan under normala förhållande samt i lervälling med vattenpölar och nu sist i torkad lervälling, dvs när hjulspåren torkat och lämnat efter sig djupa fåror.

Om inte Kenny hade instruerat mig under förra passet i lervällingen så hade jag nog klivit av hojen och lagt av. Jag körde runt i det lilla spåret och hjulen samlade på sig mer och mer lera vilket gjorde att hojen bara gled fram och tillbaka. Efter Kennys tips att gasa mer och köra snabbare så försvann faktiskt leran och det gick att köra. Sånt tänker jag att man borde få veta i en crosskola, på en lerig bana. 

Kul och skitigt var det och efter varje gång, i bilen på väg hem, så har jag tänkt att det var himla synd att jag missade ett par körtillfällen.

Biljett till snabbtåget!

Ser ni? Det är inte den helt hjälplösa bebisen längre. Fortfarande ganska mycket hjälplös förstås men nu händer det att hon träffar det hon vevar efter med händer och fötter.

Tiden springer iväg och jag blir lite rädd när det känns som att jag inte hinner med. Kenny tror att tiden kommer att lugna ner sig när barnen blir äldre. Jag tror han har fel!

Vi har fullt upp hela tiden med alla möjliga saker. Igår när vi åkte hem från en middag hos några vänner, helt färdig efter att Felix och Tuva härjat konstant, så tänkte jag att jag borde blivit lite salongsberusad av att dricka ett par glas vin, som jag gjort, men så kom jag fram till att jag hade nog inte tid att bli påverkad.

I fredags så var jag på jobbmöte med mina kollegor. Jag ammade halv åtta på morgonen och sen hade inte hon ätit förrän runt halv två. Det händer inte när jag är hemma med henne. -Hon ligger och jollrar och är glad, har varit det hela tiden, sa Kenny när jag ringde. Jaha, vad kul för er då! Jag börjar förstå varför många killar kanske inte ser helheten, för de får den inte. Det är som någon på jobbet sa; en bebis känner på sig när tuttarna är i huset.

Jag utmanade mig dessutom i helgen (förutom att köra cross i lervälling) genom att ge mig ut i snålblåsten på promenad med båda barnen. Felix fick sitta i vagnen och Tuva i Babybjörnen. Det svåraste är att komma ut, båda barnen ska kläs på, medan den ena skriker konstant. Sen ska jag också lyckas få på mig något och baxa ut hela gänget genom dörren. Hur klarar människor av att flera barn?! Skönt var det i alla fall men den lilla börjar bli lite tung nu när hon snart passerar sju kilo.

Ännu en träningssöndag!

I över en vecka har träningsvärken hållt i sig. Jag var nog inte helt medveten om det förrän jag körde över första guppet idag med crossen, då ömmade det i rumpan. Det är väl kanske inte så mycket träningsvärk egentligen utan snarare att jag studsat upp och ner i sadeln, precis samma onda man får när man rider.

Eftersom det gick hyfsat bra förra gången så trodde jag att det bara var att hoppa upp på ”hästen” igen men idag kändes det svårare att köra. Minsta gas och hojen kastar sig ilsket framåt, jättehäftigt men svårmanövrerat.

I mitten av passet så åkte en kille av och gjorde illa sig. För att vara på den säkra sidan så tillkallades ambulans och han fick åka med den och undersöka sig på sjukhus, men körningen var slut.

Vi funderade på om vi skulle hitta på något men när vi frågade Felix vad han ville göra så svarade han ”åka hem”. Han brukar aldrig säga det, i och för sig så får han inte frågan heller så ofta eftersom vi brukar bestämma vad som ska göras, men det kändes angeläget att åka hem om han önskade det.

Väl hemma så gick jag och Felix ut i trädgården och hängde lite. Plockade löv, låtsasramlade ner för den stora stenen, gjorde lönnäsor, jagade Nisse (NEJ Felix!!) och grävde i sandlådan. När humöret plötsligt svängde och han började kasta sten på mig och skrika så gick jag in med honom skrikandes efter mig. 

Jag och Kenny byttes av så att jag fick en skrikande Tuva och han tog med surmulen på en fyrhjulingspromenad.

Väl hemma så hade vi skrikfest igen när Felix inte fick som han ville. Han är så vansinnigt envis och ger sig aldrig. Nu har jag dock börjat lära mig att inte tappa humöret utan när han sätter igång så får han gå in på rummet, med mig eller Kenny, och så säger jag att han får sitta där och skrika så mycket han vill men om han ska gå ut från rummet så får han sluta skrika. Fast då blir han arg för att jag säger det också. Han sparkas, kastar iväg allt han får tag i, klöser, slår, frustar, blänger argt och skriker på mig och jag förstår inte hur en sån liten människa kan vara så arg?!

När vi kommit över det grälet och det var dags för att sova så brast det för honom igen när han inte fick titta på Pokemon på YouTube när han satt på pottan. 

För att snabbspola framåt så slutade det med att han sittandes i mitt knä somnade i min famn när jag kramade om honom och klappade honom samtidigt som jag talade om hur mycket jag älskar honom. 

För en gångs skull så lät Tuva oss vila resten av kvällen och låg stilla och sov i soffan och lät mig, för första gången på länge, få se slutet på en niofilm! Lyx!

Cross (from) my heart!


Idag haltar jag fram. Det värker i rumpan när jag sitter ner, mina lår viker sig när jag går i trappor och armarna smärtar när jag lyfter dem ovanför axlarna. Efter snart ett år av stillasittande och barnbakning så var det dags att röra på sig, crosskolan började.

För en tid sedan såg jag på Facebook att det fanns något som heter Crosskolan som välkomnade vuxna som barn. Jag skrev en kommentar till Kenny att ”det här verkar kul, det vill jag göra” och strax därefter så hade han anmält mig, överlycklig för att äntligen ha hittat en födelsedagspresent till mig. (Ni behöver inte gratulera mig nu, jag fyller alltså år i juni).

I söndags var det dags att köra cross och hela lilla familjen följde med för att titta. 

Jag fick lämpliga skydd och kläder och sedan en hoj, en 250, och blev visad ut på en liten, liten oval bana. Där körde jag ett par varv innan vi fick åka ut på stora banan.

Herregud! Jag trodde jag skulle dö redan under första varvet! Det var lerigt, halt, snäva böjar och små vertikala berg på banan som man skulle bestiga. Hojen reagerade dessutom på minsta beröring och sköt iväg så fort jag nuddade gasen. 

Efter att jag överlevt första varvet så tänkte jag att jag skulle klara ett till och ett till och ett till. Jag körde varv efter varv och blev modigare och modigare och kände till och med hojen lätta i ett par hopp och bakänden sladda i de leriga svängarna. 

Kenny och Felix stod och tjoade varje gång jag passerade dem, eller egentligen så tjoade/hejade Kenny på mig och Felix blev sur varje gång han gjorde det, han verkar dock ha snappat upp en del av det Kenny ropade till mig, vilket ni ser på filmen. 

Till slut så var jag helt färdig i kroppen och tänkte att jag skulle åka in och vila lite och när jag närmade mig slutet av banan så stod Kenny och vinkade in mig, då hade jag kört konstant i 45 minuter.

Jag var helt genomsvettig i kläderna och basturöd i ansiktet men kul var det. Och svårt! 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑