Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

(Jag kan ha använt den där rubriken förut, den kändes bekant).

Lagom till att jag gick på föräldraledighet så avslutades vårt verksamhetsår på jobbet och räkenskaperna visade på stor vinst under året som varit. Det är ju väldigt bra på många sätt och inte minst för att det genererar en bonus till – bland annat mig.

Bonusen jag fick var galet stor, en väldigt välkommen överraskning (jag hade faktiskt inte räknat med att få bonus i år) inför mitt kommande år med en betydligt mindre lön än vanligt, utbetalat av Försäkringskassan. 

Men visst, Skatteverket ska ju ha sin del och med en engångsskatt på över 50% så fick de minsann ta (en alldeles för stor) del av min lön! Skit!

Så för att belöna mig för min stora bonus så tog jag en bit av kakan och köpte en ny dator! Som jag har längtat. Nu ska jag bara tömma min skitdator som aldrig fungerat bra, på allt innehåll och slänga den åt skogen. 

Men se så fin min nya dator är!

Och blodtrycket också! Fast det var inte alls det jag tänkte blogga om utan det var ett sidospår, men när jag ändå är inne på det så kan jag berätta att jag slutat med blodtrycksmedicin.

Jag var hos läkaren en vecka efter födseln och då sa hon att jag kunde fortsätta med medicinen en vecka till för att sedan sluta med den. Jag tyckte det var lite konstigt eftersom mitt blodtryck fortfarande var högt och hur skulle hon veta att det skulle gå ner om en vecka, speciellt eftersom hon inte bokade in ett nytt besök åt mig för kontroll.

Veckan fortsatte med högt blodtryck men när jag passerat en vecka så slutade jag ta medicinen för att kolla vad som hände och vips så var blodtrycket nere på normalt igen?! Eftersom det vanligtvis ska gå ner direkt när barnet har fötts så kan hon ju inte gått på rutin heller. Jag tror helt enkelt att hon (och jag) hade ren tur!

Åter till det jag tänkte prata om: bloggen är på väg tillbaka. Det vet förstås inte ni eftersom ni inte har adressen till den här bloggen än men för mig känns det superbra. Det ser ut som att jag har tre månader på mig att spara min gamla blogg på något vis, så nu vet jag vad jag ska göra i höst.

Igår hade jag en stund ledig, ledig från det skrikande barnet som vill ligga på mitt bröst dygnet runt om hon får välja. Hon är oftast enkel att ha med att göra men igår ville hon vara med mig. Hela tiden.

När hon väl somnat och jag äntligen fick äta frukost och borsta tänderna så hade klockan passerat ett. Jag satte babyvakten bredvid lillstrumpa och gick ut i solen.

Jag är ganska ofta väldigt rastlös av mig och eftersom min påbörjade bok från januari nu faktiskt är färdigläst så behövde jag något tidsfördriv för att få mig att sitta still i solen en stund, alltså satte jag igång en podd, sommarpratarna.

Utan att veta vem Tom Almquist är så började jag lyssna på hans podd och jag kände ganska omedelbart en klump i magen. Podden handlade om hans gränslösa sorg efter sin sambo som gick bort, samma dag som deras dotter fick förlösas. Det där träffade mig rakt i magen och fick mig att känna mig illamående.

Jag skulle vilja prata om hur rädslan för döden utvecklat sig sedan jag fick barn och hur det vänder sig i magen när jag läser nyheter om barn som skadats i olyckor, eller ännu värre. Dött! Men jag kan inte, det är för hemskt att ens tänka på än värre att prata om,

Den där rädslan för döden som jag har. Fy fan! 

Nu ska jag krama mina barn.

Kvar finns ett meddelande om att Metrobloggen nu är nedstängd och om man har frågor så kan man vända sig till Patrik på Virituell media.

Mailet jag skickar studsar tillbaka två sekunder senare. Patrik på Virituell media vill nog inte ha mail från alla desperata människor som plötsligt fått sin blogg nedstängd, helt utan förvarning.

Hos mig råder ett förvånansvärt lugn än så länge. Jag kan inte tro att jag inte kommer att komma åt det jag har skrivit, det kan bara inte vara så. Jag har gjort bloggböcker på många av de år jag har bloggat men de senaste, kanske viktigaste när Felix kom har jag av samma skäl inte hunnit att göra. Eller hunnit och hunnit, det är en definitionsfråga.

Jag lägger det här åt sidan och tänker att jag ska ta tag i det på måndag, samtidigt som den där bygglovsgrejen och mitt demoabonnemang på telefonen som går ut och för att inte prata om mobilen som jag ska få utbytt och så måste jag kontakta hönsuppfödaren som vi köpte höns av och säga att vi felaktigt fått en tupp och blä. Jag lägger bara undan det för ögonblicket, på en hylla lite längre upp.