Jag har gått och väntat på att Kennys semester ska infinna sig. Han brukar vid alla semesterdiskussioner alltid svara att han tar semester när han vill och behöver därför inte planera så långt i förväg som de flesta arbetsgivare (semesterlagen) kräver av oss andra anställda.

Senast när vi skulle till Västindien så var det med nöd och näppe som Kenny fick åka på semester när han ringde chefen en vecka innan. Chefen hade helt andra planer för Kenny under den perioden. Det slutade med att vi åkte på semester och när vi kom hem så fick han jobba så hårt så att han för första gången mådde dåligt av stressen.

I våras när jag skulle lämna in semesteransökan till dagis för Felix så frågade jag återigen Kenny när han fick semester och fick det vanliga svaret tillbaka; jag tar semester när jag vill.

Så jag fyllde i lappen på känsla och tänkte att juli är en bra tid att ha tre veckors semester i, då får Felix vara ledig från dagis. När den första av de här veckorna närmade sig och jag påminde Kenny om att semestern snart var här så fick jag till svar; jag kan inte ha semester NU, det kommer chefen aldrig att tillåta.

Som tur är så har Felix extradagis (eftersom det ordinarie har stängt) kunnat ta emot honom ett par dagar i veckan trots vår ledighetsansökan så vi har fått ihop det i alla fall men i framtiden så kanske jag låter Kenny få planera ledigheten. Kanske.

Eftersom Felix uppenbarligen var dagislös torsdag till fredag och Kenny skulle jobba massor med både bilar, flygplan och vår potatisåker (blivande gräsmatta) så tog jag barnen och åkte till Ludvika med mamma och Peter. Om nu bara Tuva kan sluta skrika och Felix börjar lyssna på vad jag säger så kanske jag får några sköna dagar här uppe.