Igår hade jag en stund ledig, ledig från det skrikande barnet som vill ligga på mitt bröst dygnet runt om hon får välja. Hon är oftast enkel att ha med att göra men igår ville hon vara med mig. Hela tiden.

När hon väl somnat och jag äntligen fick äta frukost och borsta tänderna så hade klockan passerat ett. Jag satte babyvakten bredvid lillstrumpa och gick ut i solen.

Jag är ganska ofta väldigt rastlös av mig och eftersom min påbörjade bok från januari nu faktiskt är färdigläst så behövde jag något tidsfördriv för att få mig att sitta still i solen en stund, alltså satte jag igång en podd, sommarpratarna.

Utan att veta vem Tom Almquist är så började jag lyssna på hans podd och jag kände ganska omedelbart en klump i magen. Podden handlade om hans gränslösa sorg efter sin sambo som gick bort, samma dag som deras dotter fick förlösas. Det där träffade mig rakt i magen och fick mig att känna mig illamående.

Jag skulle vilja prata om hur rädslan för döden utvecklat sig sedan jag fick barn och hur det vänder sig i magen när jag läser nyheter om barn som skadats i olyckor, eller ännu värre. Dött! Men jag kan inte, det är för hemskt att ens tänka på än värre att prata om,

Den där rädslan för döden som jag har. Fy fan! 

Nu ska jag krama mina barn.