Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Sovmorgnar (för mig eftersom Kenny tagit Felix) och lata dagar, och ändå så är jag dödstrött, hur ska jag orka ända fram?!

Kennys kompis Micke som bor granne med stugan i Huså åkte upp samtidigt med oss och tog med Kennys och sin egen flygmaskin som de lekte med en del.

En dag skulle de flyga på långtur och när jag och Felix kom ner till isen på skoter, för att se hur fisketävlingen gick så såg jag killarna hänga i sina flygmaskiner långt bort.
Så vi styrde mot dem istället och hoppades på att komma ikapp. Jag låg bakom dem, med Felix sovande i min famn, i nästan en timme utan att de gjorde min av att se oss.
När de flög över en viadukt, i slutet av sjön så gav jag upp och vände om men stannade för en kopp varm choklad från termosen först.

Plötsligt kom killarna tillbaka och landade 100 meter framför mig, fortfarande utan att ha sett mig och jag var alltså i princip helt ensam skoter på isen hela vägen, snacka om blindstyren.
Men Kennys förvånande min när jag körde upp bredvid honom var rolig att se, han blev så himla glad.

Ett plötsligt snöfall kom över oss och gjorde att sikten försvann helt. Jag hade ju ett spår att följa tillbaka men killarnas skärmar hade blivit så tunga av den blöta snön så de fick inte upp dem i luften.
Eftersom de stannat på isen nedanför en kompis så var det inte hela världen utan vi fick hjälp upp till deras stuga och fick låna bilen hem istället. Micke åkte tillbaka senare och lämnade bilen och tog skotern tillbaka.

I lördags drog vi in till Åre och strosade runt. Det var nästan bra att vädret var grått och tråkigt för det hade varit jobbigt att se alla åka i fina backar i strålande sol.
Vi stängde in oss i badhuset istället. I tre timmar plaskade vi runt och plaskade med Felix som fullkomligt älskade att få leka i vatten så länge. Det var inte helt enkelt att få honom att gå därifrån sen.

På söndag morgon var det fem grader varmt ute och fortfarande ingen sol. Skoterföret såg bristfälligt ut och jag kände en längtan hem.
Vi fixade och donade med packning och städning tills vi kom iväg vid halv fem.
Strax innan midnatt så var vi hemma igen och oj vad skönt det är att sova i sin egna, dock ganska trånga, säng.

Så kom påsken, en efterlängtad ledighet. Det blir väl den sista ledigheten innan det är dags för föräldraledighet.
Vi velade fram och tillbaka på vad vi skulle göra och kom till slut fram till att vi skulle åka till Åre trots bristen på snö.

Vi kom inte iväg förrän tio på kvällen på tisdagen och resan upp gick sådär, Felix var inte vrålsugen på att sitta fast i en bilbarnstol hela vägen upp, men Kenny var fast besluten om att inte stanna och sova på vägen. Tjurskalle.
Nisse som fick åka med också sa dock inte ett pip, lika nöjd som vanligt alltså.

Vi kom upp ungefär samtidigt som solen och var allihop hyfsat jetlaggade. Till vår förtjusning så upptäckte vi att det trillat ner en hel del snö i alla fall så det var en positiv överraskning som gav oss möjlighet att ta varsin skoter och dra ut i skogen.