Ni vet en sån där fredag när solen skiner och ingenting är bokat, och man drar ut på en spontantripp på sjön med kompisar. Damerna delar på en flaska bubbel och barnen sköter sig. Man lägger till i Vaxholm och äter en god middag och barnen varken skriker eller bråkar. En sån fredag hade vi förra veckan och känslan av den lever kvar än.
Sedan Kenny köpte in sig i aerobatic-flygplanet så har vi slutat att flyga (han flyger förstås fortfarande). En gång för två år sedan så flög vi i planet och gjorde några rollar men sedan har det varit tyst på den fronten.
I lördags så var det dags igen. Kattis flög med Kenny och jag flög med Andrew i hans lilla och snabba flygplan.
Vi gjorde konster som jag inte trodde var möjliga med ett flygplan, trots att jag förstås har sett det innan, men det är så overkligt att sitta inuti planet som gör dessa konster. Pilot Andrew var grym! Vi loopade, rollade, flög rakt upp mot himlen och rakt ner mot marken. En minus G och fem plus G, fick jag pröva på.
När vi flugit i en kvart och vi höll på att snurra runt ett moln så började jag känna mig varm och lite obehaglig. Jag mådde inte illa men skulle kanske ha gjort det om vi hade fortsatt.
Det blev en formationsflygning med Kenny på ena sidan, vi på andra och deras kompis i mitten, tillbaka till flygfältet.
Vilken grej va?!
Klicka här för att titta på flygningen!
Nu för tiden behöver man tänka till när högtider är i antågande. Alla de här ”viktiga” dagarna som man förut kunde låta passera obemärkt förbi ska man nu skapa traditioner för.
Men, eftersom mamma och Peter lånade med sig Felix upp till Dalarna över midsommar så lät vi traktens invånare dansa själva runt midsommarstången. Vi var där förra året, då Tuva var precis nykläckt. Det duggregnade och Felix var sur. Han tyckte det var okej att titta på de som dansade i ett par minuter och sen ville han gå hem. Han ville absolut inte vara med och sjunga och dansa i alla fall.
Kenny och jag var också lite griniga på varandra i år, efter någon av alla meningslösa konflikter som vi aldrig löser. I bakvattnet av det så packade vi ihop några kassar och begav oss mot båten för att utnyttja tillfället av lite lugn.
Efter ett stopp på Ica Stopp i Täby var vi 1600kr fattigare men med flera kassar godsaker rikare i bagaget. Jösses vad den butiken hade gjort sig till för sina kunder! För plånbokens skull så blir det nog till att handla på vår vanliga Ica i framtiden.
Vädret var skapligt och vi satte kurs på några öar utanför Vaxholm där vi la till för natten och åt upp minst 700kr.
Under natten så upplevde jag något nytt i mitt liv. Jag vaknade efter någon timmes sömn och hade en obehaglig känsla. Jag kände mig instängd mot väggen i utrymmet under däcket. Jag försökte somna om men vaknade om och om igen tills jag insåg atr det inte skulle fungera. Jag tror jag fick någon slags lightversion på klaustrofobi. Till slut gav jag upp och tog med mig täcke, kudde och Tuva till förpiken där jag sov resten av natten utan några bekymmer. Hm!
Dagen därpå så kom midsommarvädret, regnet öste ner. Där och då så var jag så nöjd över att ha världens största kapell på båten. När vi passerade andra öppna båtar på vägen hem, där folk stod i regnjacka och försökte undvika vind och vatten så satt vi i T-shirt med värmen på inne under vårt kapell.
Något ska man väl ha för alla pengar vi lagt ut.
Runt klockan åtta startar dagen, hostandes och snörvlandes. Fasiken om jag blir riktigt sjuk igen! Båda ungarna tävlar om att ligga närmast mig, Felix brukar vinna genom att lägga sig på mitt ansikte.
När Kenny och Felix åkt till dagis så matar jag först fågelungen och sen får jag försöka få i mig mina mackor snabbt innan det är dags för första bajsblöjan.
Jag tömmer diskmaskinen, stoppar in den nya disken och sätter sedan Tuva i lekhagen så att jag kan gå ut och hänga tvätt. Lekhagen som jag precis köpt (begagnad) kallar jag ”friheten”. Nu kan jag gå på toa, ta en snabbdusch om jag har tur, göra en kopp te som jag inte kommer att hinna dricka, utan att Tuva klättrar upp på bokhyllan, geggar med Nisses matlåda eller leker med kattsanden.
Jag bygger lite hus, dvs skickar mail till hustillverkaren och kommunen, kollar in agendan för morgondagens möte i Oslo, surfar såklart FB och Instagram också. Lägger upp en ”happy life-film” på Tuva när hon backar ner från vår höga säng. Får lite ångest efteråt över att jag lägger upp så mycket av mitt liv på sociala medier.
Tuva är trött igen, men snabbsövd. Det är så mycket värt Tuva! Jag inser att jag antingen måste åka och handla eller baka något eget till avslutningsfikat på dagis som Kenny inte kommer hinna till. Jag bakar muffins, jag orkar inte stångas med massa folk. När allt är bortplockat och rengjort och muffinsen står rykande på bordet lägger jag mig bredvid Tuva och betalar räkningar. Hon brukar sova längre om hon känner att jag är där, idag är inte en sån dag. Idag är en dag då hon ska sova en timme mindre än hon brukar. Jag hinner i alla fall registrera mina föräldraledighetsdagar på Försäkringskassan innan Tuva vaknar.
Bajsblöja igen, innan maten. Jag värmer på laxbullar i hummersås, Tuva tittar på gaffeln jag håller fram och skrattar åt mig. Jag trycker i henne en bit, den går ner, följande bitar spottar hon ut på den nytvättade tröjan jag precis tagit på henne. Jag kan glömma att hon kommer äta laxbullar! Hon får påsgröt istället.
Pappa, Eva och Kattis ska komma senare för att fira Tuva så jag förbereder köksbordet och städar av det. Nu är det dags att smöra en macka, hälla saft i flaskor och packa ner muffinsen i väskan inför picknicken. Jag tittar ut och ser att regnet vräker ner och det blåser ordentligt. Vinterjacka på för Tuva och regnjacka för mig.
Felix står och gråter vid en fröken när jag kommer. ”Filip tog min sten”. Fröken; berätta för mamma vad du gjorde först då. ”Jag kastade sten på Filip”. Okej.
Föräldrarna ställer huttrande upp sig på led framför barnen. Det blåser verkligen ännu mer här på dagis! De minsta barnen skriker för att föräldrarna är inom räckhåll men inte nåbara och de stora gråter för att föräldrarna inte är där.
Precis som förra året så är Felix inte intresserad av någon himla sånguppvisning. Han springer skytteltrafik mellan mig och barnen tills jag säger att han måste stanna där. Då sätter han sig vid en fröken och ser sur ut. Han börjar prata för sig själv och försvinner sedan någon annanstans i blicken.
Det blir tack och lov picknick inomhus, så 20 barn och föräldrarna till dessa armbågar sig in bland alla barn som nu ska ta av sig stövlar och regnoveraller, vissa med en Tuva på magen också.
Vi hittar en plats på golvet där vi kan äta kaviarmackor och muffins. Felix och mitt samtal går trögt för så fort jag berättar något eller ger honom macka eller muffins så måste han uppmärksamma detta för någon. Vem som helst! ”Hallå hörrni, jag fick en kaviarmacka”! ”Hallå, morfar kommer till mig idag”! Osv.
Jag går först av alla och tackar högre makter att jag kom i tid eftersom föraren till någon bil efter mig inte har tänkt hela vägen utan nu blockerat utfarten för alla senare bilar.
Felix börjar tjata om fler muffins innan vi kommit innanför dörren, han får dessutom syn på alla M&M’s som jag hällt ner i en prydnadsskål och ställt på hyllan ovanför matbordet bakom en högtalare. Det Felix inte ser är inte värt att se, snacka om att ha öga för detaljer!
Nu är det dags att börja med maten för alla oss och inkommande gäster. Jag skivar och steker korv, byter bajsblöja och kokar makaroner, dukar, plockar ner Tuva från diverse möbler, hindrar Felix från att göra fällor för Tuva, dukar och torkar Felix när han är klar på toaletten (vi har tagit bort pottan nu). Kenny ringer och säger att han ska möta upp sin jobbarkompis som ska lämna tillbaka vår båt. ”Vi kommer hem med pizza sen.” Han har glömt att alla är här. Nej Kenny, alla är här och vi ska äta köttbullar och korv nu, det får bli en annan dag.
Felix går upp på högvarv när pappa, Eva, Kattis, hunden Texas, Tuva, Nisse och jag trängs på samma yta. TITTA PÅ MIG!!! Ingen får föra ett samtal för det är bara han som ska höras. Det eskalerar under middagen. Tuva skriker så fort munnen är tom och även efter hon har tröttnat på mat, jag skriker också.
Jag ruttnar flera gånger på Felix och mina händer börjar nu darra av sig själv. Kenny ringer och säger att hans kompis med barn och fru kommer hem till oss ändå, ”lite snabbt”. Så en halvtimme senare ramlar de också in.
Tuva börjar känna av kvällen och vill bara vara med mamma. Felix blir sur för att han bara får en muffins. Sen börjar han leta fram alla leksaker som låter och kan störa oss. Läggdags!
När jag äntligen lyckats borsta tänderna på Felix så stänger jag toadörren lite för snabbt när vi går ut så att Felix får handtaget i huvudet. Det är ingen stor grej men i det här ögonblicket då allt suger och det är läggdags så blir han ledsen. När han är ledsen så börjar han också att hosta och sen kräks han på grund av det, i hallen.
Vi kramas och han somnar på sex minuter. Frid! Våra sista gäster förstår kaoset och rör sig hemåt. Jag tar blodtryck, 135/85 och 88 i puls. Är det därför jag darrar? Jag känner en begynnande huvudvärk.
När vi landar i soffan så dröjer det inte länge förrän det piper från sovrummet. Felix behöver pinka. Jag bär honom till toaletten, sätter mig framför honom och säger åt honom att hålla ner snoppen, tre gånger. Sen kommer kisset, fram i en stråle mellan hans ben ner på golvet. VA FAN!!
Kenny tar över röran, nu behöver jag få lugn annars går jag i bitar. Tuva somnar efter en stund och jag brottas med hostan som inte låter mig lägga mig ner. Jag fasar över risken över att bli sjuk och att inte kunna komma ifrån det här under ett par arbetstimmar.
God natt!
Halv fyra på lördag morgon landar vi. Barnen piggnar på sig under bilresan hem men vi får dem att somna om i ett par timmar trots att Felix tjatar om sin Pikachu (Pokemonfigur) som han saknat så otroligt mycket.
Jag låter resväskan stå oöppnad under hela lördagen, ett nytt rekord för mig, men jag orkar inte ta tag i det nu, det är inte viktigt.
Hela familjen åker till Vallentuna där både jag och Felix klipper oss och sen storhandlar vi mat. Det känns som en familjeutflykt på lagom nivå och jag är i alla fall nöjd.
På kvällen är vi bjudna till grannarna som har samlat ihop alla på gatan. Det är ett måste att gå dit om man efter tre år fortfarande inte hälsat på alla. Jag är glad att vi går för det är jättetrevligt. Felix springer runt och leker och är glad och Tuva hamnar hos en bebistokig 20-åring, då passar mamma på att dricka ett glas vin. När Tuva blir trött och mammig efter ett par timmar så gör jag och barnen sorti och låter Kenny fortsätta mingla. Så skönt att bara kunna gå hem på en minut!
På söndagen gör jag brakfrukost och skäller på Kenny när han sitter fast i telefon för att fixa överraskningar för sin kompis pappa. ”Men JAG då? Du har missat morsdag och inte firat min födelsedag men ska fixa en kompis pappas födelsedag??!”
Kenny tittar på mig med en ilsken och besviken blick. ”Nu har du förstört överraskningen”!
Så vi åker till Restaurang J för födelsedagsbrunch med Kennys familj och pappa och Eva, inte så överraskande längre men ack så trevligt och gott. Nu är jag nöjd, nu har jag fått uppmärksamhet en stund.
När Kenny några timmar senare åker iväg för att fixa kompisens pappas överraskning får jag egentid i soffan. Jag bryr mig inte om att tvättkorgen ropar efter hjälp, den får vänta. Jag bara ligger där och matar Greysavsnitt. Så skönt!
Så var det det här med båten, hur tänkte vi där? 15 kvadratmeter nöje och harmoni, var nog det jag använde för att sälja in båtidén till Kenny.
I onsdags eftermiddag ringde Kenny och sa att han tyckte vi skulle dra ut med båten. Han skulle komma hem vid sju och tyckte att vi kunde spontanåka till båten då. ”Vi slänger bara med fyra sovsäckar”.
Jag är visserligen spontan men att åka till båten utan mat eller packning med två barn och en man som tycker mat är en oviktig och ibland onödig detalj ser jag inget lyckligt slut på, alltså bestämde ”vi” oss för att åka torsdag morgon istället.
Eftersom det skulle bli vår första övernattning för i år så hade vi en mängd prylar med oss ut. Det tog mig ett par timmar att plocka i ordning allt i båten och medan jag höll på i ruffen, helt skymd från solen, så mekade Kenny på däck.
När barnen började bli gnälliga så kastade vi loss och åkte ut. Eller ja, nästan. Vi fastnade med fendrarna i stolparna direkt så vi kom inte ens ut utan trassel. Man kan nog lugnt säga att de utnyttjar varenda centimeter av bryggorna på klubben.
Kenny hade fått tips om en väldigt mysig vik, bara en kort bit från hamnen och vi tog sikte på den. Infarten till den här viken är cirka tio meter bred och djupet i mitten är runt en och en halv meter plus att det strax efter kommer tre grynnor på raken, en passage man passerar under koncentration alltså.
Precis när jag börjat styra in skeppet i passagen började Felix ”jag är törstig, jag vill ha saft”. ”Vänta lite”, ”ska bara”, ”ett ögonblick”, ”var tyst en liten stund”, ”alldeles strax”, ja alla de där uttrycken är som en trigger för Felix, samtidigt som Tuva nu skriker också.
JAG VILL HA SAFT NUUUUUUU!
När jag väl kommit igenom och hade sikte på hur jag skulle undvika grynnorna började Kenny härja också. ”Vad gör du?”, ”ska du åka DÄR?”.
Här någonstans blir det för mycket för mig. Tilt. Det är ingen som skriker hur jag ska göra utan bara vad jag inte ska göra. Det slutar med att vi bara snurrar runt med båten, exakt ovanför grynnan enligt GPS’en och vi båda tackar högre makter för att vi inte är en segelbåt.
När vi passerat avgrunden och Felix har fått saft så sparar vi på orden och andas istället. Vi lyckas lägga till mot en klippa och få Tuva att sova. Solen är för länge sedan dold bakom tunga regnmoln men tystnaden är underbar.
Vi blir kvar där över natten. Jag hostar så att det ekar mellan väggarna men den friska luften söver alla.
Det är oundvikligt att ta sig från viken utan att passera Bermudatriangeln igen. Vi har en plan, Tuva sitter i babyskyddet och Felix är mutad. Ändå hamnar vi i exakt samma situation igen. Kenny får panik när han ser min plan och skriker att jag gör fel men har ingen annan lösning heller och jag vrider frenetiskt på ratten och får då en rak position direkt mot grynnorna. Det dröjer nog innan vi ger oss in där igen.
Vi klarar av en tur till Vaxholm också där vi får mat och glass, en humörhöjare.
När vi ger oss ut igen så är det ganska gnälligt, Tuva vägrar att sova men vet inte vad hon vill göra istället heller så hon skriker. Felix studsar upp och ner och ska knyta fast allt han ser i sina rep. Jag gnäller på att ratten är seg och att gasen är trög. Kennys tålamod har tagit slut och han är inte sugen på att sova på båten en natt till, så vi åker mot hamnen.
Väl i hamn så gör jag en nervösgrej igen och gasar framåt när jag ska backa, det är något med kombinationen Solan och Kenny som inte fungerar när det ska till koncentration. Ingenting händer förutom att vi får ta ett omtag men här behövs det uppenbarligen lite övning, från båda håll.
När vi sätter oss i bilen och jag spänner fast Felix så säger han spontant ”det var jätteroligt att åka båt”.
Kenny la i båten för ett par veckor sedan och sen dess har den legat hos hans kompis föräldrar ute i Saltsjöbaden. I fredags bestämde vi oss för att vi skulle hämta hem den till Täby, trots att Felix förkylning nu hamnat hos oss och vi därför inte var helt på topp. Men Kenny var föräldraledig och jag hade jobbat in mina dagar när Kenny vabbade så det var en bra dag att göra det på.
Medan Kenny fixade ordning inuti båten styrde jag kosan mot Täby. Vädret var alldeles underbart och solen brände på min svarta t-shirt. Barnen var väl inte helt lätta att ha med att göra men det gick ganska okej fram till Täby.
Eftersom det var första gången vi skulle in i den här hamnen så snurrade jag runt ett par varv innan vi gick in för att försäkra mig att vi hade ordning på saker och att barnen var lugna.
Ett femtiotal meter innan vi skulle klämma in oss på vår båtplats så sätter Felix igång och skrika och hoppa runt. Precis när jag ska svänga in så är Tuva på väg ner i båten med huvudet före och samtidigt börjar Kenny skrika att jag ska backa och styra hit och dit. System overload!
Jag prioriterar Tuvas huvud och slänger mig sedan på backen och är så stressad att jag inte ens vet om jag styr åt rätt håll. Båten puttrar alltså bara fram i någon knop eller två, men just då känns det väldigt snabbt. Oavsett kommer jag lite nära stolparna i vattnet och Kenny kutar runt som en målvakt i slutspel för att försöka hålla emot båten medans han gormar instruktioner som i det här läget får mig förbi. När vi fått stopp på båten så får Kenny köra in oss och jag får andas.
Vi diskuterar vår tilläggning när vi sitter fast, Kenny är inte arg trots att han får gnugga bort ett litet märke från båtens sida där jag snuddat stolpen. Han ursäktar oss med att det är vår första tilläggning här.
Jag går och byter bajsblöja medan killarna går och köper förtöjningsfjädrar. Vi ligger kvar där i ett par timmar medan Kenny putsar lite och monterar kapellet. Barnen är sjövilda och använder båten som ett lekland, all min energi går åt till att hålla dem levande och båten i ett stycke. Lite energi lägger jag också på att fundera på hur det här ska gå till i sommar, men sen orkar jag inte tänka på det längre. 😱
Den stora fina är sjuk, på riktigt med feber, för ovanlighetens skull. Men det är först när termometern närmar sig 40-strecket som han lugnar ner sig ett snäpp. Då får han alvedon och efter en timme så är han uppe och studsar igen.
Kenny stannar hemma med båda barnen medan jag jobbar och när vi byts av på kvällen för att han ska på lär-känna-din-nya-båtklubbsmöte så tar jag över ansvaret för snorisarna. Felix är i det stadiet då han tröttnat på att ta det lugnt.
NEJ TUVA, skriker han så fort hon närmar sig honom och då börjar hon gråta. Om hon tar upp en leksakskorv från en låda så ska Felix plötsligt ha den. När hon tar en bil istället så är det den han ska ha, nu.
De får mat. Ett lass med pannkakor som jag fixat lite snabbt. Tuva vräker i sig, hon har pannkaksfett på hela kroppen, det ser ut som att hon har gele i håret. Medan jag steker pannkakor ropar Felix på mig, om och om igen. Han vill ha hjälp att stoppa ner alldeles för många leksaksfiskar i en liten låda så att den inte går att stänga. Så att han kan bli arg för det.
När maten står på bordet så äter alla utom Felix. Han passar på först när allt är avplockat, då häller han ner sin Coca Cola som Kenny köpt till honom i skålen med jordgubbar, sen äter han det med sked och vrålar på mig när han slabbat ner kläderna.
Kenny åker och plötsligt behöver båda barnen mig precis samtidigt. Tuva har fått vänja sig av med tutte senaste veckan, vilket har gett både mig och henne en betydligt bättre nattsömn. Från en dag till en annan så sover hon hela natten, men hon är fortfarande ganska mammagnällig.
Nisse kommer in i barnaskriksmode och börjar jama i kören, han har jag inte heller tålamod med så han åker ut och går direkt och ställer sig under det öppna fönstret och jamar istället.
Felix försöker ”krama bort allting så blir det lite bättre mamma”. Han klappar mig i ansiktet med sina smutsiga fingrar som precis kommit ut ur hans snoriga näsa och jag tänker ”stå ut”.
Båda barnen skriker när vi ska sova, Felix för att han vill kolla IPad när han ska sova, vilket han inte får göra, idag heller. Tuva är inte upprörd för något speciellt, hon har bara för vana att skrika sig till sömns. När hon skriker så bajsar hon så det blir ett till blöjbyte trots att jag trodde att sista var bytt för dagen.
När Kenny kommer hem frågar han om jag ska somna eller om jag ska komma upp och hitta på något. Jag stannar i sängen.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer