​​Kenny la i båten för ett par veckor sedan och sen dess har den legat hos hans kompis föräldrar ute i Saltsjöbaden. I fredags bestämde vi oss för att vi skulle hämta hem den till Täby, trots att Felix förkylning nu hamnat hos oss och vi därför inte var helt på topp. Men Kenny var föräldraledig och jag hade jobbat in mina dagar när Kenny vabbade så det var en bra dag att göra det på.

Medan Kenny fixade ordning inuti båten styrde jag kosan mot Täby. Vädret var alldeles underbart och solen brände på min svarta t-shirt. Barnen var väl inte helt lätta att ha med att göra men det gick ganska okej fram till Täby. 

Eftersom det var första gången vi skulle in i den här hamnen så snurrade jag runt ett par varv innan vi gick in för att försäkra mig att vi hade ordning på saker och att barnen var lugna.

Ett femtiotal meter innan vi skulle klämma in oss på vår båtplats så sätter Felix igång och skrika och hoppa runt. Precis när jag ska svänga in så är Tuva på väg ner i båten med huvudet före och samtidigt börjar Kenny skrika att jag ska backa och styra hit och dit. System overload!

Jag prioriterar Tuvas huvud och slänger mig sedan på backen och är så stressad att jag inte ens vet om jag styr åt rätt håll. Båten puttrar alltså bara fram i någon knop eller två, men just då känns det väldigt snabbt. Oavsett kommer jag lite nära stolparna i vattnet och Kenny kutar runt som en målvakt i slutspel för att försöka hålla emot båten medans han gormar instruktioner som i det här läget får mig förbi. När vi fått stopp på båten så får Kenny köra in oss och jag får andas.

Vi diskuterar vår tilläggning när vi sitter fast, Kenny är inte arg trots att han får gnugga bort ett litet märke från båtens sida där jag snuddat stolpen. Han ursäktar oss med att det är vår första tilläggning här.

Jag går och byter bajsblöja medan killarna går och köper förtöjningsfjädrar. Vi ligger kvar där i ett par timmar medan Kenny putsar lite och monterar kapellet. Barnen är sjövilda och använder båten som ett lekland, all min energi går åt till att hålla dem levande och båten i ett stycke. Lite energi lägger jag också på att fundera på hur det här ska gå till i sommar, men sen orkar jag inte tänka på det längre. 😱