Nu för tiden behöver man tänka till när högtider är i antågande. Alla de här ”viktiga” dagarna som man förut kunde låta passera obemärkt förbi ska man nu skapa traditioner för.

Men, eftersom mamma och Peter lånade med sig Felix upp till Dalarna över midsommar så lät vi traktens invånare dansa själva runt midsommarstången. Vi var där förra året, då Tuva var precis nykläckt. Det duggregnade och Felix var sur. Han tyckte det var okej att titta på de som dansade i ett par minuter och sen ville han gå hem. Han ville absolut inte vara med och sjunga och dansa i alla fall.

Kenny och jag var också lite griniga på varandra i år, efter någon av alla meningslösa konflikter som vi aldrig löser. I bakvattnet av det så packade vi ihop några kassar och begav oss mot båten för att utnyttja tillfället av lite lugn.

Efter ett stopp på Ica Stopp i Täby var vi 1600kr fattigare men med flera kassar godsaker rikare i bagaget. Jösses vad den butiken hade gjort sig till för sina kunder! För plånbokens skull så blir det nog till att handla på vår vanliga Ica i framtiden.

Vädret var skapligt och vi satte kurs på några öar utanför Vaxholm där vi la till för natten och åt upp minst 700kr. 

Under natten så upplevde jag något nytt i mitt liv. Jag vaknade efter någon timmes sömn och hade en obehaglig känsla. Jag kände mig instängd mot väggen i utrymmet under däcket. Jag försökte somna om men vaknade om och om igen tills jag insåg atr det inte skulle fungera. Jag tror jag fick någon slags lightversion på klaustrofobi. Till slut gav jag upp och tog med mig täcke, kudde och Tuva till förpiken där jag sov resten av natten utan några bekymmer. Hm!

Dagen därpå så kom midsommarvädret, regnet öste ner. Där och då så var jag så nöjd över att ha världens största kapell på båten. När vi passerade andra öppna båtar på vägen hem, där folk stod i regnjacka och försökte undvika vind och vatten så satt vi i T-shirt med värmen på inne under vårt kapell. 

Något ska man väl ha för alla pengar vi lagt ut.