Halv fyra på lördag morgon landar vi. Barnen piggnar på sig under bilresan hem men vi får dem att somna om i ett par timmar trots att Felix tjatar om sin Pikachu (Pokemonfigur) som han saknat så otroligt mycket.

Jag låter resväskan stå oöppnad under hela lördagen, ett nytt rekord för mig, men jag orkar inte ta tag i det nu, det är inte viktigt. 

Hela familjen åker till Vallentuna där både jag och Felix klipper oss och sen storhandlar vi mat. Det känns som en familjeutflykt på lagom nivå och jag är i alla fall nöjd. 

På kvällen är vi bjudna till grannarna som har samlat ihop alla på gatan. Det är ett måste att gå dit om man efter tre år fortfarande inte hälsat på alla. Jag är glad att vi går för det är jättetrevligt. Felix springer runt och leker och är glad och Tuva hamnar hos en bebistokig 20-åring, då passar mamma på att dricka ett glas vin. När Tuva blir trött och mammig efter ett par timmar så gör jag och barnen sorti och låter Kenny fortsätta mingla. Så skönt att bara kunna gå hem på en minut!

På söndagen gör jag brakfrukost och skäller på Kenny när han sitter fast i telefon för att fixa överraskningar för sin kompis pappa. ”Men JAG då? Du har missat morsdag och inte firat min födelsedag men ska fixa en kompis pappas födelsedag??!”

Kenny tittar på mig med en ilsken och besviken blick. ”Nu har du förstört överraskningen”!

Så vi åker till Restaurang J för födelsedagsbrunch med Kennys familj och pappa och Eva, inte så överraskande längre men ack så trevligt och gott. Nu är jag nöjd, nu har jag fått uppmärksamhet en stund.

När Kenny några timmar senare åker iväg för att fixa kompisens pappas överraskning får jag egentid i soffan. Jag bryr mig inte om att tvättkorgen ropar efter hjälp, den får vänta. Jag bara ligger där och matar Greysavsnitt. Så skönt!