​​

Runt klockan åtta startar dagen, hostandes och snörvlandes. Fasiken om jag blir riktigt sjuk igen! Båda ungarna tävlar om att ligga närmast mig, Felix brukar vinna genom att lägga sig på mitt ansikte.

När Kenny och Felix åkt till dagis så matar jag först fågelungen och sen får jag försöka få i mig mina mackor snabbt innan det är dags för första bajsblöjan.

Jag tömmer diskmaskinen, stoppar in den nya disken och sätter sedan Tuva i lekhagen så att jag kan gå ut och hänga tvätt. Lekhagen som jag precis köpt (begagnad) kallar jag ”friheten”. Nu kan jag gå på toa, ta en snabbdusch om jag har tur, göra en kopp te som jag inte kommer att hinna dricka, utan att Tuva klättrar upp på bokhyllan, geggar med Nisses matlåda eller leker med kattsanden.

Jag bygger lite hus, dvs skickar mail till hustillverkaren och kommunen, kollar in agendan för morgondagens möte i Oslo, surfar såklart FB och Instagram också. Lägger upp en ”happy life-film” på Tuva när hon backar ner från vår höga säng. Får lite ångest efteråt över att jag lägger upp så mycket av mitt liv på sociala medier. 

Tuva är trött igen, men snabbsövd. Det är så mycket värt Tuva! Jag inser att jag antingen måste åka och handla eller baka något eget till avslutningsfikat på dagis som Kenny inte kommer hinna till. Jag bakar muffins, jag orkar inte stångas med massa folk. När allt är bortplockat och rengjort och muffinsen står rykande på bordet lägger jag mig bredvid Tuva och betalar räkningar. Hon brukar sova längre om hon känner att jag är där, idag är inte en sån dag. Idag är en dag då hon ska sova en timme mindre än hon brukar. Jag hinner i alla fall registrera mina föräldraledighetsdagar på Försäkringskassan innan Tuva vaknar.

Bajsblöja igen, innan maten. Jag värmer på laxbullar i hummersås, Tuva tittar på gaffeln jag håller fram och skrattar åt mig. Jag trycker i henne en bit, den går ner, följande bitar spottar hon ut på den nytvättade tröjan jag precis tagit på henne. Jag kan glömma att hon kommer äta laxbullar! Hon får påsgröt istället.

Pappa, Eva och Kattis ska komma senare för att fira Tuva så jag förbereder köksbordet och städar av det. Nu är det dags att smöra en macka, hälla saft i flaskor och packa ner muffinsen i väskan inför picknicken. Jag tittar ut och ser att regnet vräker ner och det blåser ordentligt. Vinterjacka på för Tuva och regnjacka för mig.

Felix står och gråter vid en fröken när jag kommer. ”Filip tog min sten”. Fröken; berätta för mamma vad du gjorde först då. ”Jag kastade sten på Filip”. Okej.

Föräldrarna ställer huttrande upp sig på led framför barnen. Det blåser verkligen ännu mer här på dagis! De minsta barnen skriker för att föräldrarna är inom räckhåll men inte nåbara och de stora gråter för att föräldrarna inte är där.

Precis som förra året så är Felix inte intresserad av någon himla sånguppvisning. Han springer skytteltrafik mellan mig och barnen tills jag säger att han måste stanna där. Då sätter han sig vid en fröken och ser sur ut. Han börjar prata för sig själv och försvinner sedan någon annanstans i blicken.

Det blir tack och lov picknick inomhus, så 20 barn och föräldrarna till dessa armbågar sig in bland alla barn som nu ska ta av sig stövlar och regnoveraller, vissa med en Tuva på magen också.

Vi hittar en plats på golvet där vi kan äta kaviarmackor och muffins. Felix och mitt samtal går trögt för så fort jag berättar något eller ger honom macka eller muffins så måste han uppmärksamma detta för någon. Vem som helst! ”Hallå hörrni, jag fick en kaviarmacka”! ”Hallå, morfar kommer till mig idag”! Osv.

Jag går först av alla och tackar högre makter att jag kom i tid eftersom föraren till någon bil efter mig inte har tänkt hela vägen utan nu blockerat utfarten för alla senare bilar.

Felix börjar tjata om fler muffins innan vi kommit innanför dörren, han får dessutom syn på alla M&M’s som jag hällt ner i en prydnadsskål och ställt på hyllan ovanför matbordet bakom en högtalare. Det Felix inte ser är inte värt att se, snacka om att ha öga för detaljer!

Nu är det dags att börja med maten för alla oss och inkommande gäster. Jag skivar och steker korv, byter bajsblöja och kokar makaroner, dukar, plockar ner Tuva från diverse möbler, hindrar Felix från att göra fällor för Tuva, dukar och torkar Felix när han är klar på toaletten (vi har tagit bort pottan nu). Kenny ringer och säger att han ska möta upp sin jobbarkompis som ska lämna tillbaka vår båt. ”Vi kommer hem med pizza sen.” Han har glömt att alla är här. Nej Kenny, alla är här och vi ska äta köttbullar och korv nu, det får bli en annan dag.

Felix går upp på högvarv när pappa, Eva, Kattis, hunden Texas, Tuva, Nisse och jag trängs på samma yta. TITTA PÅ MIG!!! Ingen får föra ett samtal för det är bara han som ska höras. Det eskalerar under middagen. Tuva skriker så fort munnen är tom och även efter hon har tröttnat på mat, jag skriker också.

Jag ruttnar flera gånger på Felix och mina händer börjar nu darra av sig själv. Kenny ringer och säger att hans kompis med barn och fru kommer hem till oss ändå, ”lite snabbt”. Så en halvtimme senare ramlar de också in. 

Tuva börjar känna av kvällen och vill bara vara med mamma. Felix blir sur för att han bara får en muffins. Sen börjar han leta fram alla leksaker som låter och kan störa oss. Läggdags!

När jag äntligen lyckats borsta tänderna på Felix så stänger jag toadörren lite för snabbt när vi går ut så att Felix får handtaget i huvudet. Det är ingen stor grej men i det här ögonblicket då allt suger och det är läggdags så blir han ledsen. När han är ledsen så börjar han också att hosta och sen kräks han på grund av det, i hallen.

Vi kramas och han somnar på sex minuter. Frid! Våra sista gäster förstår kaoset och rör sig hemåt. Jag tar blodtryck, 135/85 och 88 i puls. Är det därför jag darrar? Jag känner en begynnande huvudvärk. 

När vi landar i soffan så dröjer det inte länge förrän det piper från sovrummet. Felix behöver pinka. Jag bär honom till toaletten, sätter mig framför honom och säger åt honom att hålla ner snoppen, tre gånger. Sen kommer kisset, fram i en stråle mellan hans ben ner på golvet. VA FAN!!

Kenny tar över röran, nu behöver jag få lugn annars går jag i bitar. Tuva somnar efter en stund och jag brottas med hostan som inte låter mig lägga mig ner. Jag fasar över risken över att bli sjuk och att inte kunna komma ifrån det här under ett par arbetstimmar. 

God natt!