Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

I måndags fick vi ett paket med posten från Kennys mormor i Flen. Det var bland annat en bunt med fotografier från Kennys tid som bebis (och telegrammet som Kennys mamma skickat när hon fick reda på att hon väntade Kenny).
Nu när vi ska få en egen bebis så känns det plötsligt mycket roligare att titta på bilder på sig själv och Kenny som bebis. Jag är väldigt nyfiken på om vi kommer att kunna se några likheter på oss och bebisen.

Vi har fått en fin bok av mamma som man ska fylla i massa information om gravidtiden och första tiden som bebis och den började vi fylla i häromdagen. Nu hoppas jag bara att vi kan fortsätta att fylla i allting i den så att det blir en komplett bok för bebisen att ha när han blir större.

Nu är vi utbildade i föräldraskap!
Eller ja…kanske inte riktigt så men nu har vi gått på de kurser som barnmorskan rekommenderat oss.
Igår hade vi en heldag, vi var på en kurs på Danderyds sjukhus och en hos barnmorskorna i Sollentuna. Kurserna handlade om förlossning, smärtlindring, information om sjukhuset, eftervård, amning osv.

Just för tillfället så känner vi oss nog ganska informerade men jag tror att det finns en stor risk att mycket försvinner ur huvudet ”när det väl gäller”. Men å andra sidan så är vi inte dom första som blir föräldrar så på ett eller annat sätt så kommer det att lösa sig!

Efter kurserna drog vi direkt ut till Kattis och Mattias som grillade åt oss medans vi satt under partytältet och tog igen oss i kvällssolen. Både jag och Kenny har senaste veckan drabbats av graviditetströttheten (igen) och går runt och är halvsovandes hela dagarna. Det känns verkligen skönt att det är helg nu!

Nu har vi lämnat den här lilla idyllen. Med tanke på min rastlöshet så tycker jag ändå att jag lyckats hålla mig väldigt lugn så här länge, sen kan det förstås bero på att jag inte är eller kan vara så aktiv längre.

Både Kenny och jag hade en liten längtan hem till vår säng, eftersom madrassen i den fina bäddsoffan är lite hård (tänk om jag skulle försöka komma ihåg att köpa en bäddmadrass till den någon gång.) Så när regnet närmade sig Sverigekartan så kände vi att vi lika gärna kunde bege oss hemåt.

Idag hade vi dessutom en tid hos barnmorskan och strax efteråt en kurs om förlossning. Så nu vet vi precis hur allt ska gå till när ”det” händer. Eller kanske inte riktigt!
Jag tänker väldigt lite på kommande förlossning, och det av en anledning, det skrämmer mig!
Idag fick jag dessutom höra att det kan vara svårare för personer med kontrollbehov, vilket inte gör saken bättre. Men va fasiken, ut ska han ju på ett eller annat sätt, så jag fortsätter nog att inte fundera på förlossningen ett tag framöver.

I natt skulle jag lika gärna ha kunnat sitta på toaletten och sova för jag var uppe och kissade en gång i timmen. Anledningen till att jag var uppe så ofta kan förstås ha berott på att jag drack mer än en halvliter vatten under natten, men jag var vråltörstig!

Sömnen blev förstås därefter vilket gjorde att jag i morse när klockan ringde, tyckte galet synd om mig för att jag behövde gå upp.

Just nu känns det väldigt tungt! Magen känns stor, stenhård och öm. Jag blir trött och stel i kroppen av att sitta ner en längre stund och jag är rädd för att jag har börjat småvagga när jag går också, för att jag är så stor och otymplig.

MEN – även fast jag är stor, otymplig, tung och allt det där så är jag INTE redo för att bebis ska titta ut än!

De här vyerna blev Kenny alltså snuvad på till mammas förmån. Eftersom ”Reodor” inte håller sig still i magen så var det dock lite svårt att få till en mer vettig bild än den här.
Just nu ligger han 12% över på tillväxtkurvan, om jag förstod det rätt, och väger cirka 1,7 kilo. Han kommer däremot att gå ner på 10% (hur vet dom allt?) och ska väga 3,750 kilo om jag går tiden ut.

Jag kan villigt erkänna att jag pustade ut när jag fick höra att det inte blir en monsterstor bebis! Han gör redan mamma glad!

Och för er som har lika lite vana som jag att se ultraljudsbilder; bilden visar hans ansikte rakt framifrån. Ögonen och kinderna är skymda, men hans lilla potatisnäsa är mitt i bild tillsammans med ett par putande läppar lutandes på en hand med lagom många fingrar.

Om har man gått i 29 fulla veckor utan några bekymmer så får man väl stå ut med en och annan kullerbytta som dyker upp och nu kom en. I tisdags kväll när vi hade varit på Idas födelsedagskalas och haft en väldigt mysig kväll så upptäckte jag att jag blödigt lite och när jag sedan gjorde det på morgonen igen så ringde jag Danderyd för råd och dom sa att dom ville att jag skulle komma in för kontroll.

Sagt och gjort så åkte jag dit och sa till Kenny att han minsann inte behövde följa med för jag skulle ju bara kolla mig och åka till jobbet sen.
Det var nästan tomt i väntrummet så jag fick komma in nästan på en gång och lägga mig på en brits för kontroll av bebisens hjärtljud och rörelser. ”Reodor” höll full fart som vanligt och visade inga tecken på att må det minsta dåligt, vilket även visade sig på andra kontrollen hos läkaren där hon med en enklare variant gjorde ett ultraljud.
”- MEN, vi har som rutin att man blir inlagd om man haft en blödning så du blir kvar här till imorgon.”
Det hade jag inte räknat med i alla fall!

Så från klocka 10 till fem så fick jag ligga i mitt ”nya” rum för natten och göra typ ingenting!! Jag blev liksom genast inlagd på riktigt, så till den grad att dom skjutsade mig en våning upp i rullstol! Det kändes väldigt jobbigt och jag försökte påpeka att mina ben fortfarande fungerade utmärkt, till döva öron.

Det var så sjukt långtråkigt så jag inte ens kunde sova! När två sköterskor strax efter fem kom inrullande med en tv till mitt rum så fick jag bita mig i läppen för att inte fråga varför dom inte rullat in den tidigare. Runt en timme senare kom Kenny med en påse hemmasaker och då blev det genast mycket bättre.
(Sen kan jag inte låta bli att undra hur han tänkte när han plockade ihop min sms-lista. Jag hade skrivit gympabyxor men han tog med sig gympaskor istället, tänkte han att jag skulle ut och springa tro?)

Jag genomled natten, med betoning på led. Usch, vad tråkigt det är med sjukhus! Till min stora förtjusning så släppte dom lös mig för att gå och äta frukost själv och inte långt efter att jag kommit tillbaka så dök mamma upp.
Om hon dök upp av ren skicklighet just då eller av tur vet jag inte, men hon råkade komma precis innan det var dags för ett riktigt ultraljud vilket gjorde att hon fick möjlighet att se sitt barnbarn på skärmen för första gången (både barnet och ett ultraljud).
”Reodor” var så himla fin, men nu hade han växt ifrån skärmen så bara delar av honom fick plats samtidigt. Jag fick se hans lilla uppåtnäsa och sovande, plutande läppar på nära håll. Han hade inte förvandlats till en tjej på vägen heller utan var fortfarande av manligt kön.

När vi fått titta oss halvnöjda (jag tror aldrig man kan bli mätt) på bebisen så kollade läkaren att livmoder och moderkaka såg bra ut och nu hade den senare växt till sig på rätt ställe vilket gjorde att allt var check!

Så läkaren hade ingen anledning att hålla mig kvar längre och blev tvungen att släppa ut mig i friheten igen, dock med en reservation för en veckas sjukskrivning med ordination på vila!
Efter ett dygn hemifrån så är det underbart att vara hemma igen, men nu har jag i alla fall rekognoserat vart vi ska vara då det är dags för nedsläpp.

Fotonot: bilden här nedan visar ett typiskt tvättställ av modell högre på ett av rummen på förlossningen. Jag kan säga till er som inte har en bebismage att bära på, att det är en ren utmaning att försöka nå fram till hon och kranen med en kula på magen. För att överhuvudtaget ha en chans så fick jag överfalla den från höger sida men det var inte helt lätt det heller då kranen som jag skulle skölja ansiktet med fortfarande var på säkert avstånd från mitt ansikte.
Just saying!