Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Magen den växer och jag känner mig proppmätt konstant.
Den där våldsamma hungern jag kände de första 10 veckorna, även med Felix, är nästan bortglömda. Nu känns det som att maten aldrig kommer ner utan står mig upp i halsen.

Jag vaknar varje morgon med en känsla av halsfluss, som har varit konstant i snart två månader, jag tror det kallas halsbränna.

Jag pustar och frustar när jag rör mig och suckar över kollegor som springer ifrån mig i korridoren. När jag rör på mig, minsta lilla utöver min normala dagsrytm så får jag ont i höfterna. En tur i skogen i Felixtempo får min kropp att stelna och göra ont i flera timmar efteråt.

Och att sova på rygg framöver är bara att glömma, mina organ känns som att de ska kollapsa under tyngden.

Men det är ju bara om jag ska klaga förstås. Egentligen tycker jag att jag mår ganska bra för att vara över 40 och bära på en bebis. Jag är jättenöjd om jag kan få må så här till det är dags för bebisen att titta ut för jag har planerat att jobba åtminstone tre månader till.

Idag var jag på ännu ett ultraljud. Ett så kallat notchultraljud för att kolla att mina flöden är bra och att tillväxten på bebisen är som den ska. Jag kommer minsann bli granskad utan och innan den här gången och hinna se bebisen på skärmen många gånger innan den, hon, tittar ut. Så blir det tydligen om man haft havandeskapsförgiftning förut.

Jag, eller vi, måste nog också börja vänja oss vid att kalla bebisen för hon för barnmorskorna hittar, inte ens en liten snopp, när de letar.

Jag bloggar så sällan nu så att gå ut med ett blogginlägg som meddelar att jag är gravid igen är old news (men jag kanske återkommer mer till det senare, trots allt).
Men det som är nytt är att det verkar som att vi får en tjej.

Idag, i vecka 20, så var vi på Ultraljud och vi var ute i god tid. Klockan tre hade vi tid men vi hann knappt sätta oss ner i väntsalen när vi kom, strax efter halv tre, innan vi fick komma in.

För en gångs skull (på ultraljud) så fick vi träffa en supertrevlig och pratglad läkare, Nasim. Hon la 50 minuter på oss och min mage, mätte och kollade på bebisen från alla håll och kanter medan hon förklarade vad hon såg och vad hon tittade efter.

Kenny babblade på i vanlig stil med sitt machosnack om att män gör män, det är självklart att det är en kille, nu måste vi köpa dubbla crossar, traktorer bla bla bla. Alltså ingen ödmjukhet eller insikt om det som är större än Kenny, det opåverkbara.

Kanske var det därför som goa Nasim ansträngde sig så mycket för att försöka se vilket kön bebisen har. Hon vände och vred på kameran, skakade på magen, skickade ut mig för att kissa men bebisen låg i skräddarställning och ville inte flytta på sig.
Hon vågade på sig att säga att hon nog trodde att det var en flicka ändå och precis när vi gett upp om att få ett klart besked så fick hon till en bild där hon tyckte att det var uppenbart att något saknades.

Kenny såg faktiskt lite chockad ut, lite som att han inte ens hade tänkt tanken att det kunde bli något annat.
Så nu har machosnacket vänt om till att han och Felix nu måste skydda ”henne” mot alla idioter till killar som kommer att vilja dejta henne.

Det var en rolig nyhet minsann men mest glad är jag för att allt såg bra ut.

Vecka tolv? Jag har släppt på garden och planerar att vi ska få en bebis. Vågar jag verkligen sluta oroa mig nu bara för att jag passerat ”den magiska gränsen”?

Eftersom jag hade havandeskapsförgiftning förra gången så kommer jag att få gå på fler kontroller. Jag fick träffa läkaren för en vecka sedan och han förvånade mig genom att göra ett ultraljud och där var det, den lilla bönan. Det är konstigt att den bekräftelsen gör så mycket när man ändå varit medveten om att kroppen förändras och man vet att det är en bebis där, men ser man den så finns den.

På torsdag ska vi till Sofiahemmet för att göra ett mer ordentligt ultraljud där de ska mäta nackspalten och ge oss en sannolikhet på om barnet har Downs syndrom.

Det börjar bli dags att tala om för folk, typ er, varför jag är trött, andfådd och tjock. Fasiken alltså. Med Felix så gick jag till vecka 17 innan jag berättade för mina kollegor eller någon börjat misstänka något. Redan nu börjar magen bli större än brösten och jag förstår inte att ingen ser.

Just nu önskar jag att magen växer lite till, så att den blir sådär, ”ah hon är gravid” och inte som nu ”hm, hon har nog lagt på sig en del”.
När magen blir en gravidmage så kan jag börja ha tajta kläder istället för de tält jag lever i nu.

Nu ska vi bara komma på ett roligt sätt att informera er om vår lilla böna.

Tiden springer iväg och rätt som det är så står det vecka åtta i gravidappen, eller 7+5 som det heter.
Jag tog ett eget graviditetstest ett par veckor efter jag kommit hem från sjukhuset. Jag måste kontrollera, med egna ögon.

Nu i veckan övergår jag till vecka nio.
Jag är väldigt dämpad över det här, det tidigare missfallet i vecka 6, tidigare i år har sett till att man inte ska ta något för givet. Jag vågar inte vara glad utan går på ett slags pausläge.
Samtidigt så är det svårt att inte börja tänka på vad som faktiskt sker, vad som komma skall. Om det går vägen.

Kenny frågar ofta hur Ludwig mår. Han håller sig till temat Flåklypa grand prix. Solan, Reodor och Ludwig.
Jag vågar inte ta det så långt än men ser vecka 12 som någon slags magisk gräns. Just nu.
Jag behöver skriva in mig hos barnmorskan snart, kontrollera mina värden. Göra tester. Prata risker för havandeskapsförgiftning. Kommer jag att åka på det igen?!

Precis som förra gången så påverkas jag omedelbart av graviditeten. Jag är hungrig jämt och blir alldeles matt om jag inte får mat, jag är andfådd redan nu och magen svullnar upp, precis nedanför brösten. Inga nya känslor, bara bortglömda.

Det är så konstigt, vi har längtat efter det här, försökt att få det att hända under en längre tid och när det händer så blir kommer ändå känslan ”hjälp!”. Klarar vi det här? Tre ska bli fyra. Hur ska vi orka?

Men jag vågar inte tänka praktiskt än. Jag låtsas som om allt är som vanligt, en liten stund till.

Den 13:e oktober runt halv nio fick jag reda på det.
Jag hade precis blivit inskriven på dagkirurgi på Danderyd för att operera bort cellförändringar.

Eftersom man inte opereras om man har mens så visste jag att kroppen skulle spela mig ett spratt. Jag var tvungen att få min mens på lördagen innan för att den skulle hinna vara över till tisdagen och alla tjejer vet det, om den behöver komma en viss tid så gör den inte det. Det är bara så.

Så kom tisdagen och jag var nöjd över att jag mentalt hade lyckats skjuta upp den så länge så att det inte skulle spela någon roll.
För säkerhets skull så bad jag dock personalen att kolla om jag var gravid, eftersom jag skulle sövas.

Jag låg nerbäddad i en sjukhussäng, redo för operation när läkaren kom till mig och konstaterade ”du är gravid”.
Helt enkelt! Eller inte alls enkelt.
Här har vi försökt i ett år att bli med bebis och precis då som jag behöver att inte vara gravid så är jag gravid. Så typiskt mig.

Nu blev det snurrigt. Där ligger jag och får reda på att jag är gravid, bara ett par veckor in och läkarna vet inte vad de ska göra.

Jag fick träffa narkosläkaren som menade att det såklart finns risker med att bli sövd och att alternativen var att skjuta på operationen, vilket skulle minska risken för barnet men öka den för mig eller att gå på ryggmärgsbedövning och efter många vändor fram och tillbaka så kom de fram till att vi skulle ryggmärgsbedöva mig trots att det blev en mycket större apparat helt plötsligt.
Grattis till mig.
Det här var inte så som jag planerat min förmiddag och Kenny hade lämpligt nog åkt till Gotland för att jaga så det blev lite pannkaka.

Alla sköterskor och läkare var så snälla och rara och tillsammans med nyheten så rann det över i operationssalen och jag började snyfta.
Är det inte galet vad livet leker med en ibland?!