Magen den växer och jag känner mig proppmätt konstant.
Den där våldsamma hungern jag kände de första 10 veckorna, även med Felix, är nästan bortglömda. Nu känns det som att maten aldrig kommer ner utan står mig upp i halsen.

Jag vaknar varje morgon med en känsla av halsfluss, som har varit konstant i snart två månader, jag tror det kallas halsbränna.

Jag pustar och frustar när jag rör mig och suckar över kollegor som springer ifrån mig i korridoren. När jag rör på mig, minsta lilla utöver min normala dagsrytm så får jag ont i höfterna. En tur i skogen i Felixtempo får min kropp att stelna och göra ont i flera timmar efteråt.

Och att sova på rygg framöver är bara att glömma, mina organ känns som att de ska kollapsa under tyngden.

Men det är ju bara om jag ska klaga förstås. Egentligen tycker jag att jag mår ganska bra för att vara över 40 och bära på en bebis. Jag är jättenöjd om jag kan få må så här till det är dags för bebisen att titta ut för jag har planerat att jobba åtminstone tre månader till.

Idag var jag på ännu ett ultraljud. Ett så kallat notchultraljud för att kolla att mina flöden är bra och att tillväxten på bebisen är som den ska. Jag kommer minsann bli granskad utan och innan den här gången och hinna se bebisen på skärmen många gånger innan den, hon, tittar ut. Så blir det tydligen om man haft havandeskapsförgiftning förut.

Jag, eller vi, måste nog också börja vänja oss vid att kalla bebisen för hon för barnmorskorna hittar, inte ens en liten snopp, när de letar.