Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Tiden springer iväg och rätt som det är så står det vecka åtta i gravidappen, eller 7+5 som det heter.
Jag tog ett eget graviditetstest ett par veckor efter jag kommit hem från sjukhuset. Jag måste kontrollera, med egna ögon.

Nu i veckan övergår jag till vecka nio.
Jag är väldigt dämpad över det här, det tidigare missfallet i vecka 6, tidigare i år har sett till att man inte ska ta något för givet. Jag vågar inte vara glad utan går på ett slags pausläge.
Samtidigt så är det svårt att inte börja tänka på vad som faktiskt sker, vad som komma skall. Om det går vägen.

Kenny frågar ofta hur Ludwig mår. Han håller sig till temat Flåklypa grand prix. Solan, Reodor och Ludwig.
Jag vågar inte ta det så långt än men ser vecka 12 som någon slags magisk gräns. Just nu.
Jag behöver skriva in mig hos barnmorskan snart, kontrollera mina värden. Göra tester. Prata risker för havandeskapsförgiftning. Kommer jag att åka på det igen?!

Precis som förra gången så påverkas jag omedelbart av graviditeten. Jag är hungrig jämt och blir alldeles matt om jag inte får mat, jag är andfådd redan nu och magen svullnar upp, precis nedanför brösten. Inga nya känslor, bara bortglömda.

Det är så konstigt, vi har längtat efter det här, försökt att få det att hända under en längre tid och när det händer så blir kommer ändå känslan ”hjälp!”. Klarar vi det här? Tre ska bli fyra. Hur ska vi orka?

Men jag vågar inte tänka praktiskt än. Jag låtsas som om allt är som vanligt, en liten stund till.