image

Den 13:e oktober runt halv nio fick jag reda på det.
Jag hade precis blivit inskriven på dagkirurgi på Danderyd för att operera bort cellförändringar.

Eftersom man inte opereras om man har mens så visste jag att kroppen skulle spela mig ett spratt. Jag var tvungen att få min mens på lördagen innan för att den skulle hinna vara över till tisdagen och alla tjejer vet det, om den behöver komma en viss tid så gör den inte det. Det är bara så.

Så kom tisdagen och jag var nöjd över att jag mentalt hade lyckats skjuta upp den så länge så att det inte skulle spela någon roll.
För säkerhets skull så bad jag dock personalen att kolla om jag var gravid, eftersom jag skulle sövas.

Jag låg nerbäddad i en sjukhussäng, redo för operation när läkaren kom till mig och konstaterade ”du är gravid”.
Helt enkelt! Eller inte alls enkelt.
Här har vi försökt i ett år att bli med bebis och precis då som jag behöver att inte vara gravid så är jag gravid. Så typiskt mig.

Nu blev det snurrigt. Där ligger jag och får reda på att jag är gravid, bara ett par veckor in och läkarna vet inte vad de ska göra.

Jag fick träffa narkosläkaren som menade att det såklart finns risker med att bli sövd och att alternativen var att skjuta på operationen, vilket skulle minska risken för barnet men öka den för mig eller att gå på ryggmärgsbedövning och efter många vändor fram och tillbaka så kom de fram till att vi skulle ryggmärgsbedöva mig trots att det blev en mycket större apparat helt plötsligt.
Grattis till mig.
Det här var inte så som jag planerat min förmiddag och Kenny hade lämpligt nog åkt till Gotland för att jaga så det blev lite pannkaka.

Alla sköterskor och läkare var så snälla och rara och tillsammans med nyheten så rann det över i operationssalen och jag började snyfta.
Är det inte galet vad livet leker med en ibland?!