Vecka tolv? Jag har släppt på garden och planerar att vi ska få en bebis. Vågar jag verkligen sluta oroa mig nu bara för att jag passerat ”den magiska gränsen”?

Eftersom jag hade havandeskapsförgiftning förra gången så kommer jag att få gå på fler kontroller. Jag fick träffa läkaren för en vecka sedan och han förvånade mig genom att göra ett ultraljud och där var det, den lilla bönan. Det är konstigt att den bekräftelsen gör så mycket när man ändå varit medveten om att kroppen förändras och man vet att det är en bebis där, men ser man den så finns den.

På torsdag ska vi till Sofiahemmet för att göra ett mer ordentligt ultraljud där de ska mäta nackspalten och ge oss en sannolikhet på om barnet har Downs syndrom.

Det börjar bli dags att tala om för folk, typ er, varför jag är trött, andfådd och tjock. Fasiken alltså. Med Felix så gick jag till vecka 17 innan jag berättade för mina kollegor eller någon börjat misstänka något. Redan nu börjar magen bli större än brösten och jag förstår inte att ingen ser.

Just nu önskar jag att magen växer lite till, så att den blir sådär, ”ah hon är gravid” och inte som nu ”hm, hon har nog lagt på sig en del”.
När magen blir en gravidmage så kan jag börja ha tajta kläder istället för de tält jag lever i nu.

Nu ska vi bara komma på ett roligt sätt att informera er om vår lilla böna.