Sök

Solans blogg – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Kategori

gravid

Fabriken är nerlagd!

För lite mer än tre månader sedan så var jag höggravid (bilden är dock med Felix i magen) med alla möjliga slags krämpor. Det var tungt för kroppen, slitsamt med sömnen som stördes flera gånger per natt av alla toabesök för att inte tala om svårigheterna med att hitta en bekväm sovställning och alla kilon sen!! Och så det här med havandeskapsförgiftningen och blodtrycket. Jag är inte bra på att vara gravid!

Varför händer det ändå något i kroppen när jag ser gravida kvinnor? Det ser så mysigt ut, och jag blir lite avundsjuk, men jag vet ju att det inte är mysigt?!

Vi ska inte ha fler barn nu, vi är kompletta, men ändå så kan jag känna en sorg över att inte få vara med om det där ögonblicket igen då man får sitt barn i famnen för första gången. 

De där första dagarna på BB då alla vardagliga bekymmer utanför sjukhusets dörrar inte existerar. Det enda man har att göra är att ta hand om den lilla bebisen, snosa på det mjuka bebishuvudet och låta sig imponeras av de små fingrarna och tårna, lätena som kommer ur den lilla söta munnen eller de hastiga och okontrollerade rörelserna. Innan man kommer hem och måste ta hand om disken och tvätten igen.

Jag kommer aldrig mer att hålla min nyfödda bebis! Herregud! Min reproduceringsgen kommer att hamna i depression!

Lite sjuk men ändå inte!

Idag var det dags igen för min tredje operation av cellförändringar. Det var blandade känslor den här gången. Sist jag var på Danderyd för att operera cellförändringarna så fick jag reda på att jag var gravid, sådär rakt upp och ner av läkaren som skulle operera mig. Jag har berättat om det i ett tidigare inlägg som jag kunde ha länkat till om Metrobloggen hade fått upp min gamla blogg igen, men det verkar dröja. Oavsett så tycker jag om att vara på Danderyds sjukhus för där fick jag mina (så konstigt att skriva i plural) barn!

Hur som helst så fick jag på grund av min graviditet ryggmärgsbedövning vid det tillfället för att inte riskera att barnet skulle ta skada. Idag sövdes jag, betydligt mycket skönare.

Först fick jag något avslappningsmedel. Kroppen blev lite slapp(are) och rummet började snurra, sådär lite behagligt. Jag slutade lyssna på personalen som pratade med varandra och njöt, faktiskt, av känslan att ligga där lite snurrig och trött (med benen i vädret). Någonstans hörde jag någon säga ”ta tre djupa andetag” och sen försvann allting tills jag vaknade, eller blev väckt på uppvaket för att de skulle kolla att jag mådde bra. Jag frös och önskade att de kunde få låta mig stanna kvar i den djupa sömnen ett tag till och av någon konstig anledning så lyckades jag inte somna om, inte ens när jag fick en värmefilt. Kan det vara så att man sover så djupt under narkos så att det blir som flera powernaps på raken? Jag är i alla fall sjukt nöjd över att jag fick sova under ingreppet, sist var jag som sagt också bedövad men vaken nog att känna lukten och se röken från mitt eget brända kött, som lasern går över. 

Sängen fick jag inte stanna länge i utan jag blev uppjagad ut till ett väntrum för de opererade där sjuksystern serverade te och macka i väntan på att jag skulle känna mig redo att lämna sjukhuset.

Nu väntar en tid av smärta när såren ska läkas men med tanke på vilken cirkus det är hemma så lär jag inte ha tid att tänka på det onda. I bilen på vägen hem runt klockan fyra så fick Felix ett riktigt spel igen och skrek från Kista till Upplands Väsby, sen tog han ett par pommes frites och somnade och han sover fortfarande nu, klockan tio på kvällen. Antingen så får vi en spännande natt när han vaknar utsövd vid två eller så vaknar han pigg (och glad) som en lärka imorgon bitti. Time will tell!

En hög fetthalt!

Tuva är 11 veckor nu och jag är 16 kilo lättare. 16 kilo av 20. Bara fyra kilo kvar tänker ni men jag tänker i alla fall tio kilo till som ska bort. På något sätt.

Jag har börjat äta mer LCHF-aktig mat, där man alltså bland annat tar bort pasta, potatis, ris och BRÖD. Jag älskar bröd! Kanske är det en av de saker jag fått med i mina norska gener för jag har alltid levt på stora mängder bröd, ljust bröd – aldrig något fiberrikt grovt bröd, gärna med honung, sylt eller Nutella! Min bestemor gjorde alltid mackor till oss, skar av kanterna på brödet, bredde på med honung eller Nugatti (norska motsvarigheten till Nutella) och skar det sedan som trekanter. Eller så kunde hon göra lefse (tunnbröd) med smör och socker som hon rullade ihop till oss.

Min stora utmaning just nu är alltså att hitta något bra substitut för Pågenlimpan. De recept jag hittills har provat på (åtminstone 5-6 stycken) går inte att jämföra med vanligt bröd, inte på långa vägar. De smakar ofta väldigt mycket ägg. Kenny kallar dem bluffbröd eftersom äggen gör att det mest är fluff men jag har inte gett upp än, jag fortsätter leta.

Eftersom jag ammar och har en hungrig familj att tänka på så blir det inte 100% LCHF. Dessutom så inser jag att jag har alldeles för lite kunskap om mat, vad som är vad av kolhydrater, protein, kalorier, bra fett och dåligt fett och så vidare. Jag har aldrig någonsin brytt mig om matinnehåll och vill nog säga att jag kommer från en familj där ingen av oss riktigt intresserat sig för det heller.

Jag har en app som ger mig betyg på det jag äter och jag kan vara helt inställd på att jag ätit en jättebra måltid tills jag registrerar den och ser att den där persikan gav mig dåligt betyg. Men som sagt, det kommer inte göra att jag slutar äta persika, men det ger mig insikt. Bästa betyg hittills var igår när jag åt ett gäng cerranoskinka tillsammans med en stor bit Brie, ”perfekt måltid” sa min app och det tyckte jag med.

Nästa steg för mig blir att börja röra på mig. Jag har inte alls haft lust att gå promenader och dessutom så är Tuva inte helt tillfreds med att ligga i vagn heller så vi får se vad jag kan koka ihop. Jag återkommer framöver med status på fläsket.

Pass och ångest!

Idag tänkte jag sitta i soffan hela dagen och titta på regnet. Felix härjade i natt och Tuva låg och snuttade konstant så imorse var jag dödstrött och tyckte lite synd om mig.

Men när Tuva började gnälla runt lunch så lastade jag in henne i bilen och åkte och hämtade hennes pass som blev klart bara efter tre dagar. I bilen brukar hon komma till ro och sover ganska bra efter det.

På vägen hem åkte jag förbi Stinsen. Jag var hos frissan där för en vecka sedan och nu har jag kommit fram till att jag inte är nöjd och tänkte därför klaga, för en gångs skull. Det händer ganska ofta att jag betalar, säger ”tack vad fint” och kommer sedan hem och inser att jag inte är nöjd och så var det den här gången också, så nu jäklar. Naturligtvis var hon inte där idag så jag får ta det en annan dag.

När jag gick till bilen igen så gick jag förbi den sjukgymnast som jag gjorde ett besök hos när jag var som mest gravid och hade ont i höften. Jag fick nästan lite ångest när jag gick förbi mottagningen. Utan att ha en aning om vad en sjukgymnast gör så bokade jag tid på nätet. På hemsidan var det bilder på personer i olika träningssituationer med en person bredvid som instruerade, alltså satte jag på mig mjukiskläder och gympaskor, redo för typ allt.

När jag kom till mottagningen så fick jag träffa en nyexaminerad kille på runt 25-30 år som såg rätt bra ut, men vilken färsking. Han stirrade på min enorma mage och försökte räkna ut hur han skulle kunna få mig att ligga på magen på hans bänk för att kunna känna på min rygg och lyfta på olika kroppsdelar för att se vad som felades. Jag var alltså hans första gravida kund. 

Ganska snart så kom han fram till att magliggandet bara var att glömma och att han fick försöka på annat sätt. Nästa steg i det här var att jag skulle klä av mig så att han kunde se ryggrad, ben osv i olika övningar. Halleluja!!

Höggravid i april-maj, när man är som blekast, med orakade ben och de fulaste omatchade underkläderna man kan tänka sig. Sa jag höggravid också? Det spelar ingen roll om du säger att det inte handlar om en dejt eller att det är en person man inte bryr sig om eller kommer träffa igen, de flesta tjejer vet nog precis vad jag menar. Fy fasiken! 

När jag gjort övningarna och han fortfarande inte kunde komma fram till varför jag hade ont eller hur det skulle avhjälpas klädde jag snabbt på mig och gick därifrån med en ny tid för ett försök med akupunktur hos honom. Redan när jag gick ut så visste jag att jag skulle komma att avboka tiden, jag bestämde mig för att de här graviditetsrelaterade smärtorna var något jag skulle stå ut med ett tag till.

Idag när jag gick förbi mottagningen kom alltså den här ångesten över mig och jag insåg att det så här i efterhand nästan kändes värre än vad det var vid den aktuella tidpunkten. 

Nu för tiden så har jag alltid matchande underkläder och rakade ben. Kan ni tro.

Dagen för vårt andra underverk!

Onsdagen den 15:e juni var bokad för att vår bebis skulle plockas ut.
På tisdag kväll så packade vi det sista som skulle ner i väskan, fyllde upp mat och vatten till hönsen, tvättade kläder, satte in babyskyddet i bilen och så vidare.

När jag började känna mig klar så gick jag in i duschen och körde hela den reningsritualen jag fått i uppgift att göra inför operationen.
Vi hade mer eller mindre bara satt oss i soffan förrän jag plötsligt blev blöt i trosorna. Det blev lite konstigt – vi har ju tid imorgon, vad händer NU?
Efter samtal med Danderyd så bestämdes det att vi skulle åka in.

Sagt och gjort, vi bar ut en sömndrucken Felix till bilen som blev lite fascinerad över att bli väckt när det var kväll ute och satt och babblade lite om det innan han somnade om och vaknade utanför sjukhuset av att mamma och Kattis tog över honom till deras bil.

Själv blev jag satt i kontroll för bebisens hjärtljud och mätning av sammandragningar. Det konstaterades rätt snabbt att det faktiskt var vattnet som gått och att vi skulle stanna kvar och förhoppningsvis fortsätta på den satta planen för utplock på morgonen.

Vi fick ett rum och bäddade ner oss. Kenny somnade förstås omedelbart och låg och snarkade för kung och fosterland. ”Jag behöver nog sova för att klara morgondagen, liksom”.
Själv hade jag den hemskaste sängen av alla, gjord att föda i men inte sova i, som gjorde att hela kroppen låste sig av stelhet så sömnen blev sådär. Till slut tröttnade jag och klämde ner mig i Kennys lilla säng och då fick jag faktiskt sova en stund innan värkarna kom.
För att förhindra att värkarbetet kom igång så fick jag två sprutor med något som skulle stoppa sammandragningarna men det fungerade inte så väldigt bra så jag låg i någon slags dvala och kved och väntade på att morgonen skulle komma snart.

Runt sju kom personalen in och skulle flytta på oss för att låta personer som var på väg att föda få ett rum. Vi skulle få komma upp till en annan avdelning i väntan på operationen men sen måste det ha blivit ändrade planer för de körde mig direkt till operationssalen där läkare och narkos och diverse andra funktioner stod och väntade på mig.

Det blev lite förvirrat en stund då läkarna bara hade sju timmar gamla prover på mig och reglerna säger att de får vara max sex timmar gamla, men så kom de fram till att proverna såg så bra ut så man kunde köra operation ändå.

Till skillnad från förra gången då det vimlade av folk inne i salen så var de bara sex-sju stycken runt mig. Ingen jäktade och de förklarade hela tiden vad de gjorde och varför. Ryggmärgsbedövningen som jag var lite nervös inför gick superbra, bedövningssprutan kändes mer än själva ryggmärgssprutan och inom ett par sekunder så tappade jag känseln i underkroppen, ungefär upp till brösten, och de ”välte” ner mig på operationsbordet.

Ett skynke sattes upp framför mig, nedanför midjan och de började med snittet.
Jag blev lite illamående då och då, kanske av mitt låga blodtryck just då eller av den skumma känslan, jag känner att hela magen bearbetas, att den rör sig och behandlas ganska tufft med men samtidigt helt utan smärta. Jätteskum känsla. Så fort jag blev illamående så fick jag syrgas och någon medicin in i blodet så att illamåendet släppte.

Efter ett par minuter sa läkarna att bebisen var på väg ut och strax därefter så började vår lillstrumpa att skrika.
De tog med sig Kenny in i ett angränsande rum för att torka av henne och kontrollera att allt var bra innan de kom och la henne vid mig så jag fick pussa och gosa på henne. Vilken lycka!

Medan jag var upptagen med lillstrumpa så syddes magen ihop och även här så kände jag av den troligtvis ganska bryska behandlingen av magen, tack och lov för bedövning!

Vi kördes iväg till uppvaket och lillstrumpa fick börja amma innan hon slocknade.
Bedövningen satt väldigt bra vilket gjorde att det dröjde nästan tre timmar innan de tyckte det var dags att köra upp oss till eftervårdsavdelningen.

Alla tre var ganska slitna efter dagen men lättade över att allt gått så bra och det var inga större bekymmer att somna den kvällen, överlyckliga för vår fina fina dotter.

image

image

image

image

Titta på ”2016-06-17 Felix möter lillasyster för första gången” på YouTube

https://youtu.be/5pGKchE1PwM

Gravid i vecka 35, strax!

Så hur går det för tjockisen då?
Det var illa under ett par veckor då jag hade så ont i höfterna att benen ville vika sig. Trots min ovilja att ha ännu fler läkarbesök i min agenda så lydde jag barnmorskan och gick till en sjukgymnast.

Han verkade dock aldrig haft en gravid patient och hade inte så himla många tips att komma med annat än att han ville prova akupunktur. Ungefär där gick min gräns på vad jag har lust att göra och som tur var så har det blivit betydligt bättre. Kanske var det för att jag la in en utifall-att-krycka i bilen som kroppen skärpte till sig.

Så nu har jag mest ont när jag har ansträngt mig, när jag inte kan sitta still i en solstol och bara ta det lugnt utan känner att jag behöver tvätta fyra maskiner, tvätta fönstren, dammsuga och våttorka altanen, flytta ut utemöblerna och såna grejer. Fast då kan jag ändå förstå och gå med på att jag får ont.

För övrigt så har jag nog bara mest tjockisbekymmer, det är tungt liksom, och tacka …. för det, kroppen krossas ju nästan över min respektabla tyngd.
Men nu är det fasiken nedräkning.
Jag kan räkna veckorna på en hand och när jag gör det så blir jag lite skraj igen för när nedräkningen är klar så har vi en bebis! Jösses!

Jag måste hinna jobba klart också. Den här graviditeten har inte gjort underverk med mitt immunförsvar för nu är jag hemma sjuk igen med hosta och förkylning. Jag behöver vara på jobbet lite till så att jag kan göra min överlämning, så att jag kan lämna ifrån mig allt med gott samvete. Vi får väl se hur det går med det.

Fixarlördag!

image

I lördags skulle vi minsann fixa. Vi skulle ut i lillstugan och gräva fram alla påsar med babysaker så att jag kan lägga in dem i garderoben.
Sen skulle jag packa ner alla vinterkläder och kläder som Felix inte använder längre och stoppa in dem i stugan.

Felix vaknade tidigt, som vanligt, det ovanliga var att jag också gjorde det, vilket gjorde att dagen kändes jättelång när vi vid klockan nio redan hade hunnit med frukost och städning.

För att frigöra så mycket utrymme som möjligt i sovrummet inför den kommande bebisen så möblerade vi om och flyttade Felix säng, som idag tjänar mest som en stor klädhängare.

Så nu har han en mysig hörna för sin säng, frågan är bara om han faktiskt kommer att sova där.

Vid lunch kom mamma och Peter och hämtade Felix för att vi skulle få fixa resten, men då var jag helt färdig och hade så ont i höfterna så då kunde jag inte fortsätta.
Jag är inte helt nöjd med min nivå på presentationsmöjligheter just nu.

Vecka 29!

När jag gick med Felix i magen så la jag upp bilder på min gravidmage. För närvarande så vill ingen del av mig vara med på bild. Fy bubblan vad jobbigt det är att bli tjock på nytt. Förra gången var jag, oavsett vad jag tyckte då, ganska smal när jag blev gravid, men denna gång låg jag +10 kilo från början och trots att jag har en finbebis i magen så är det fortfarande jobbigt att gå igenom viktökningen.

Rent allmänt känner jag mig stor, klumpig, trög i huvudet, trött och gammal. Jag får nu ont i höfterna ganska ofta men jag har något minne av att jag hade det förra gången också, fast under en kort period så förhoppningsvis försvinner det snart.

Bebisen verkar må bra i alla fall. När jag var på tillväxtkontroll sist så var bebis rätt storlek, så jag hoppas att det fortsätter så i tio veckor till.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑