Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Kategori

Felix

Ljuva vardag!

Halv fyra på lördag morgon landar vi. Barnen piggnar på sig under bilresan hem men vi får dem att somna om i ett par timmar trots att Felix tjatar om sin Pikachu (Pokemonfigur) som han saknat så otroligt mycket.

Jag låter resväskan stå oöppnad under hela lördagen, ett nytt rekord för mig, men jag orkar inte ta tag i det nu, det är inte viktigt. 

Hela familjen åker till Vallentuna där både jag och Felix klipper oss och sen storhandlar vi mat. Det känns som en familjeutflykt på lagom nivå och jag är i alla fall nöjd. 

På kvällen är vi bjudna till grannarna som har samlat ihop alla på gatan. Det är ett måste att gå dit om man efter tre år fortfarande inte hälsat på alla. Jag är glad att vi går för det är jättetrevligt. Felix springer runt och leker och är glad och Tuva hamnar hos en bebistokig 20-åring, då passar mamma på att dricka ett glas vin. När Tuva blir trött och mammig efter ett par timmar så gör jag och barnen sorti och låter Kenny fortsätta mingla. Så skönt att bara kunna gå hem på en minut!

På söndagen gör jag brakfrukost och skäller på Kenny när han sitter fast i telefon för att fixa överraskningar för sin kompis pappa. ”Men JAG då? Du har missat morsdag och inte firat min födelsedag men ska fixa en kompis pappas födelsedag??!”

Kenny tittar på mig med en ilsken och besviken blick. ”Nu har du förstört överraskningen”!

Så vi åker till Restaurang J för födelsedagsbrunch med Kennys familj och pappa och Eva, inte så överraskande längre men ack så trevligt och gott. Nu är jag nöjd, nu har jag fått uppmärksamhet en stund.

När Kenny några timmar senare åker iväg för att fixa kompisens pappas överraskning får jag egentid i soffan. Jag bryr mig inte om att tvättkorgen ropar efter hjälp, den får vänta. Jag bara ligger där och matar Greysavsnitt. Så skönt!

Hej Kreta! Här är min cirkus!

När vi var i Thailand i april så skrev Kattis till mig och frågade om vi ville följa med en vecka till Grekland i juni. Just då kändes det långt bort så jag sa ja medan Kenny inte var ett dugg sugen och tackade nej.

När vi nu skulle åka så var jag inte supertaggad. Jag avskyr ju som bekant att packa och att dessutom ha barnen ensamma en vecka är rätt slitsamt. Nu är ju både Peter, mamma och Kattis med men det är ändå mitt ansvar.

Vi bor superfint i varsin lägenhet, vägg i vägg med varandra med egen pool. Det är varmt och skönt väder och vackert runt omkring oss, men jösses så skönt det är att lägga sig på kvällarna. 

Det är verkligen en utmaning att gå till restaurang och äta tre gånger om dagen. Jag har aldrig varit på ett hotell med så mycket barn där samtidigt. I matsalen är det samma ljudnivå som om det satt 15 förskoleavdelningar och åt. Vi har helt gett upp tanken på att försöka ha någon slags diskussion vid måltiderna utan vi försöker bara få i oss maten för att sedan kunna rymma ut i friheten igen. Jag måste komma ihåg att sluta med all inclusive!

Vi gör vårt bästa på sjön!

Så var det det här med båten, hur tänkte vi där? 15 kvadratmeter nöje och harmoni, var nog det jag använde för att sälja in båtidén till Kenny.

I onsdags eftermiddag ringde Kenny och sa att han tyckte vi skulle dra ut med båten. Han skulle komma hem vid sju och tyckte att vi kunde spontanåka till båten då. ”Vi slänger bara med fyra sovsäckar”. 

Jag är visserligen spontan men att åka till båten utan mat eller packning med två barn och en man som tycker mat är en oviktig och ibland onödig detalj ser jag inget lyckligt slut på, alltså bestämde ”vi” oss för att åka torsdag morgon istället.

Eftersom det skulle bli vår första övernattning för i år så hade vi en mängd prylar med oss ut. Det tog mig ett par timmar att plocka i ordning allt i båten och medan jag höll på i ruffen, helt skymd från solen, så mekade Kenny på däck.

När barnen började bli gnälliga så kastade vi loss och åkte ut. Eller ja, nästan. Vi fastnade med fendrarna i stolparna direkt så vi kom inte ens ut utan trassel. Man kan nog lugnt säga att de utnyttjar varenda centimeter av bryggorna på klubben.

Kenny hade fått tips om en väldigt mysig vik, bara en kort bit från hamnen och vi tog sikte på den. Infarten till den här viken är cirka tio meter bred och djupet i mitten är runt en och en halv meter plus att det strax efter kommer tre grynnor på raken, en passage man passerar under koncentration alltså.

Precis när jag börjat styra in skeppet i passagen började Felix ”jag är törstig, jag vill ha saft”. ”Vänta lite”, ”ska bara”, ”ett ögonblick”, ”var tyst en liten stund”, ”alldeles strax”, ja alla de där uttrycken är som en trigger för Felix, samtidigt som Tuva nu skriker också.

JAG VILL HA SAFT NUUUUUUU!

När jag väl kommit igenom och hade sikte på hur jag skulle undvika grynnorna började Kenny härja också. ”Vad gör du?”, ”ska du åka DÄR?”.

Här någonstans blir det för mycket för mig. Tilt. Det är ingen som skriker hur jag ska göra utan bara vad jag inte ska göra. Det slutar med att vi bara snurrar runt med båten, exakt ovanför grynnan enligt GPS’en och vi båda tackar högre makter för att vi inte är en segelbåt.

När vi passerat avgrunden och Felix har fått saft så sparar vi på orden och andas istället. Vi lyckas lägga till mot en klippa och få Tuva att sova. Solen är för länge sedan dold bakom tunga regnmoln men tystnaden är underbar. 

Vi blir kvar där över natten. Jag hostar så att det ekar mellan väggarna men den friska luften söver alla.

Det är oundvikligt att ta sig från viken utan att passera Bermudatriangeln igen. Vi har en plan, Tuva sitter i babyskyddet och Felix är mutad. Ändå hamnar vi i exakt samma situation igen. Kenny får panik när han ser min plan och skriker att jag gör fel men har ingen annan lösning heller och jag vrider frenetiskt på ratten och får då en rak position direkt mot grynnorna. Det dröjer nog innan vi ger oss in där igen.

Vi klarar av en tur till Vaxholm också där vi får mat och glass, en humörhöjare.

När vi ger oss ut igen så är det ganska gnälligt, Tuva vägrar att sova men vet inte vad hon vill göra istället heller så hon skriker. Felix studsar upp och ner och ska knyta fast allt han ser i sina rep. Jag gnäller på att ratten är seg och att gasen är trög. Kennys tålamod har tagit slut och han är inte sugen på att sova på båten en natt till, så vi åker mot hamnen.

Väl i hamn så gör jag en nervösgrej igen och gasar framåt när jag ska backa, det är något med kombinationen Solan och Kenny som inte fungerar när det ska till koncentration. Ingenting händer förutom att vi får ta ett omtag men här behövs det uppenbarligen lite övning, från båda håll.

När vi sätter oss i bilen och jag spänner fast Felix så säger han spontant ”det var jätteroligt att åka båt”.

Var är vi?

Jag har så fina barn! De är skitjobbiga ganska ofta men de är så fantastiska, ändå.

Båda barnen är så nyfikna på allt och jag tror det är därför de också är en utmaning. Felix vill prova allt, vad händer om jag kastar den här grejen i golvet? Vad händer om jag klättrar upp på Nisses klätterställning och balanserar över till öppna spisen? Kan man ha sönder en tältpinne? Får jag kanske popcorn om jag skriker så högt jag kan? Slipper jag gå och lägga mig om jag bråkar med mamma? Är idag den dagen då jag inte behöver borsta tänderna?

Tuva är i en mer begränsad form men ändå mer nyfiken är Felix var i den åldern, tror jag. Jag är övertygad om att hon är så svårsövd för att hon inte vill gå miste om någonting som kanske kan hända när hon sover. Hon kan vara hur trött som helst men kämpar med alla medel mot sömnen. Häromdagen stod hennes gåvagn mot bordet och då upptäckte hon att hon kunde klättra upp på bordet. Sen när hon insett det så hittade hon andra saker att använda för att komma upp. Hon snappar upp så många saker just nu, men vänder man ryggen åt henne så kryper hon snabbt bort till kattmaten eller kattlådan. Mmmm mums. ALLT ska in i munnen, hon är som besatt. 

Så förutom att jag försöker reparera mig själv som fortfarande är dålig med en galen hosta och näsa som rinner så springer jag efter mina småglin. Hela tiden. Det kanske är därför jag aldrig blir frisk.

Båtflytt med skräniga småfåglar!

Kenny la i båten för ett par veckor sedan och sen dess har den legat hos hans kompis föräldrar ute i Saltsjöbaden. I fredags bestämde vi oss för att vi skulle hämta hem den till Täby, trots att Felix förkylning nu hamnat hos oss och vi därför inte var helt på topp. Men Kenny var föräldraledig och jag hade jobbat in mina dagar när Kenny vabbade så det var en bra dag att göra det på.

Medan Kenny fixade ordning inuti båten styrde jag kosan mot Täby. Vädret var alldeles underbart och solen brände på min svarta t-shirt. Barnen var väl inte helt lätta att ha med att göra men det gick ganska okej fram till Täby. 

Eftersom det var första gången vi skulle in i den här hamnen så snurrade jag runt ett par varv innan vi gick in för att försäkra mig att vi hade ordning på saker och att barnen var lugna.

Ett femtiotal meter innan vi skulle klämma in oss på vår båtplats så sätter Felix igång och skrika och hoppa runt. Precis när jag ska svänga in så är Tuva på väg ner i båten med huvudet före och samtidigt börjar Kenny skrika att jag ska backa och styra hit och dit. System overload!

Jag prioriterar Tuvas huvud och slänger mig sedan på backen och är så stressad att jag inte ens vet om jag styr åt rätt håll. Båten puttrar alltså bara fram i någon knop eller två, men just då känns det väldigt snabbt. Oavsett kommer jag lite nära stolparna i vattnet och Kenny kutar runt som en målvakt i slutspel för att försöka hålla emot båten medans han gormar instruktioner som i det här läget får mig förbi. När vi fått stopp på båten så får Kenny köra in oss och jag får andas.

Vi diskuterar vår tilläggning när vi sitter fast, Kenny är inte arg trots att han får gnugga bort ett litet märke från båtens sida där jag snuddat stolpen. Han ursäktar oss med att det är vår första tilläggning här.

Jag går och byter bajsblöja medan killarna går och köper förtöjningsfjädrar. Vi ligger kvar där i ett par timmar medan Kenny putsar lite och monterar kapellet. Barnen är sjövilda och använder båten som ett lekland, all min energi går åt till att hålla dem levande och båten i ett stycke. Lite energi lägger jag också på att fundera på hur det här ska gå till i sommar, men sen orkar jag inte tänka på det längre. 😱

Måndagsfeeling med grädde!


Den stora fina är sjuk, på riktigt med feber, för ovanlighetens skull. Men det är först när termometern närmar sig 40-strecket som han lugnar ner sig ett snäpp. Då får han alvedon och efter en timme så är han uppe och studsar igen.

Kenny stannar hemma med båda barnen medan jag jobbar och när vi byts av på kvällen för att han ska på lär-känna-din-nya-båtklubbsmöte så tar jag över ansvaret för snorisarna. Felix är i det stadiet då han tröttnat på att ta det lugnt.

NEJ TUVA, skriker han så fort hon närmar sig honom och då börjar hon gråta. Om hon tar upp en leksakskorv från en låda så ska Felix plötsligt ha den. När hon tar en bil istället så är det den han ska ha, nu.

De får mat. Ett lass med pannkakor som jag fixat lite snabbt. Tuva vräker i sig, hon har pannkaksfett på hela kroppen, det ser ut som att hon har gele i håret. Medan jag steker pannkakor ropar Felix på mig, om och om igen. Han vill ha hjälp att stoppa ner alldeles för många leksaksfiskar i en liten låda så att den inte går att stänga. Så att han kan bli arg för det.

När maten står på bordet så äter alla utom Felix. Han passar på först när allt är avplockat, då häller han ner sin Coca Cola som Kenny köpt till honom i skålen med jordgubbar, sen äter han det med sked och vrålar på mig när han slabbat ner kläderna.

Kenny åker och plötsligt behöver båda barnen mig precis samtidigt. Tuva har fått vänja sig av med tutte senaste veckan, vilket har gett både mig och henne en betydligt bättre nattsömn. Från en dag till en annan så sover hon hela natten, men hon är fortfarande ganska mammagnällig.

Nisse kommer in i barnaskriksmode och börjar jama i kören, han har jag inte heller tålamod med så han åker ut och går direkt och ställer sig under det öppna fönstret och jamar istället.

Felix försöker ”krama bort allting så blir det lite bättre mamma”. Han klappar mig i ansiktet med sina smutsiga fingrar som precis kommit ut ur hans snoriga näsa och jag tänker ”stå ut”.

Båda barnen skriker när vi ska sova, Felix för att han vill kolla IPad när han ska sova, vilket han inte får göra, idag heller. Tuva är inte upprörd för något speciellt, hon har bara för vana att skrika sig till sömns. När hon skriker så bajsar hon så det blir ett till blöjbyte trots att jag trodde att sista var bytt för dagen.

När Kenny kommer hem frågar han om jag ska somna eller om jag ska komma upp och hitta på något. Jag stannar i sängen.

Så dåligt för något så bra!

Jag älskar de här bilderna! Jag kan inte ens förstå hur man kan få till så här bra bilder under kaoset med två ovilliga barn på fotograferingen. Men…

När Kenny fyllde 40 år så fick han en Live it-upplevelse i form av en modellfotografering. Vi skrattade allihop gott och länge över presenten, på hans överraskningsmiddag, för ingen kunde riktigt föreställa sig Kenny poserandes framför en kamera.

Innan vi åkte till Thailand så kom presentkortet fram i städstöket och då passade jag på att boka in en tid precis när vi kommit hem och förhoppningsvis hade  lite solbränna kvar.

Någonstans på vägen så fick jag det här till att bli en familjefotografering istället, vilket nog Kenny var den som var gladast för då han inte riktigt är någon Zoolander.

Så i lördags så åkte vi till Model House vid centralen för att ta bilder. En uttråkad tjej sminkade mig lite snabbt utan något överdrivet engagemang och strax efter det fick vi komma in i studion.

Felix tröttnade på spektaklet efter tio minuter och efter det var det bara hot och mutor som gjorde att vi fick till fler bilder. Felix är överlag inne i en period då han inte är så intresserad av att bli fotograferad så det här var verkligen överkurs.

När vi var klara så var båda barnen rejält uttråkade. En tjej visade in oss på hennes rum och meddelade att vi nu skulle titta på alla 180 bilder för att sedan titta en gång till och se vilka bilder vi var intresserade av, 2 bilder ingick i presentkortsdealen. Jag sa direkt att vi kunde glömma att gå igenom alla 180 bilder flera gånger eftersom barnen satt på nålar, redo att explodera. Alltså började vi med att välja ut de bra bilderna på en gång så att vi sen kunde välja favoriter därifrån.

Efter bara några minuter så sa tjejen ”vi ska nog prata pris nu för ni är redan uppe i 34 bilder och då är ni på prisnivån för att köpa alla bilder. Jag pekade lite försynt på prislappen hon lagt framför oss och sa att vi kanske skulle välja ut 10 bra bilder för 3000kr (sjukt). Hon svarade då att det gick ju inte för det priset gällde bara för en och samma person på bilden. Om vi ville ha bilder på olika personer så var vi tvungna att köpa en sånt paket per person. Dessutom så kostade en familjebild med fyra personer faktiskt 1400kr! Som om det skulle vara dyrare att ta kort på flera personer?! Jag höll på att brinna av totalt!

Om det inte varit för att bilderna var så otroligt fina så hade jag rest mig och gått därifrån. ”Om ni betalar 5000kr så får ni ALLA 180 bilder”. Okej, men drar ni då av priset på de bilderna som ingick i priset? Nej, för priset är redan rabatterat. ”Det tillkommer dessutom 120kr för minneskortet. Kan du förresten visa mig kvittot på att du köpt till fotografering för mer än en person?”.

Jag ville bara därifrån, jag hade en sån dålig smak i munnen, en bitter eftersmak och vad som kändes som en stor skylt hängandes ovanför mitt huvud med texten ”LURAD!!!”. 

Eller nej, egentligen hade jag velat sitta kvar där i tre timmar, velandes med henne sittandes bredvid för att välja ut en bild, den bilden som ingick. Bara för att slösa med hennes tid, men vi ville bara bort därifrån.

Jag förstod efteråt att det här förstås var deras arbetssätt/taktik vilket får mig lite illamående. Till deras försvar så var bilderna otroligt fina. När jag satt hemma och gick igenom alla 180 bilder så var jag trots allt så glad över att vi köpt dem. 66 bilder var jättebra på samtliga på kortet och från den högen sorterade jag ut över 30 bilder som var fantastiska! Eller vad tycker ni?!

Hem igen då!

Vi kunde ha stannat lite längre, som vi brukar säga, men samtidigt tyckte jag att det kändes helt okej att åka hem. Vi ska ju bygga hus! För att inte tala om att vi ska hinna njuta av våren innan det blir sommar.

Felix fick välja taxi till flygplatsen. Jag bad Kenny om att fixa en minivan som vi kunde åka med men istället så kom han och Felix tillbaka med en uppgraderad tuktuk. ”Det är roligt för barnen”. Barnen somnade efter tjugo minuter och kvar blev vi, med vinden i håret, men det var skönt.

Lite mer oskönt var det när vi blivit avsläppta vid departures, dragit allt bagage genom säkerhetskontrollen precis innanför dörrarna och sedan insett att taxin släppt av oss på inrikesterminalen. Det var bara att lasta in allt i bussen som gick mellan terminalerna och göra om samma procedur med säkerhetskontrollen på rätt ställe. Fördelen med tidsförskjutningen var att alla charterturister checkat in för länge sedan och vi gled därför direkt fram till disken utan att passera någon kö. 

I nästa säkerhetskontroll så blev vi kroppsscannade! Thailand är alltså så modernt att de har såna maskiner nu. Man gick in i ett litet bås med två öppningar och höll upp armarna och blev scannad. Ungarna fick gå i en gammal hederlig portal.

Vid det här laget så var båda barnen trötta och hungriga, läs jäkligt skrikiga. Vi letade snabbt upp en Burger King och hivade ut tuttarna för att få en snabb lösning på problemet. Lagom till att allas munnar var mättade så var det dags för boarding. Jag hann inte med någon shopping alls! Inte ens några flaskor vatten hann jag köpa. Kanske lika bra.

Hemresan gick ganska okej. Felix hade en stund av trots då han vägrade att gå med på att sova på planet, men han lät sig övertalas och somnade till slut. Tuva är lite värre, hon är så nyfiken på vad som händer runt omkring hela tiden. Det känns som att hon tror att hon går miste om något om hon somnar, vilket hon säkert gör. 

När kaptenen tände upp kabinen och ropade ut att det var frukost två timmar innan landning, när man äntligen fått Tuva att sova, ja då var jag lagom imponerad. Jag har ett och annat att säga om det påhittet Thomas Cook!  Ni underlättar inte för någon att väcka upp alla 330 personer för en torr fralla med en blöt ostskiva, TVÅ TIMMAR INNAN LANDNING PÅ EN NATTFLYGNING. LÅT FOLK SOVA! Det är ett hån mot alla barnföräldrar!

Ja, just saying! Men nu är vi hemma i alla fall.


Sista dagarna i Khao Lak!

Det blev ett byte till alltså och vi hamnade på The Leaf Oceanside, ett Ving/Tui-hotell med många svenskar. 

Nu när vi flyttat till andra sidan berget så fick vi se betydligt mer regn än tidigare också. Vi träffade en kille första dagen som vänligt meddelade att ”det här är första dagen på en vecka som vi har sol”. Som tur är så följde solen med oss till den här sidan också. Det kom visserligen enorma mängder regn men det satte igång först på eftermiddagarna.

I poolen på hotellet så träffade Felix en kille, Wille (jag heter Wille, INTE Rille!!) som var sju år. När Felix såg Wille hoppa runt i poolen och simma och dyka utan puffar så bestämde sig Felix för att han också kunde simma och helt plötsligt så kunde han det. Dagarna innan då vi övat på att simma så skrek Felix högt efter hjälp så fort vi kom en armlängd bort från honom men efter mötet med Wille så fanns det inget behov av oss längre. Det var en väldigt skum känsla att sitta vid poolkanten och se sin lilla filur hoppa ner i poolen och sen simma tillbaka till stegen alldeles själv, och så självklart.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑