Jag har så fina barn! De är skitjobbiga ganska ofta men de är så fantastiska, ändå.

Båda barnen är så nyfikna på allt och jag tror det är därför de också är en utmaning. Felix vill prova allt, vad händer om jag kastar den här grejen i golvet? Vad händer om jag klättrar upp på Nisses klätterställning och balanserar över till öppna spisen? Kan man ha sönder en tältpinne? Får jag kanske popcorn om jag skriker så högt jag kan? Slipper jag gå och lägga mig om jag bråkar med mamma? Är idag den dagen då jag inte behöver borsta tänderna?

Tuva är i en mer begränsad form men ändå mer nyfiken är Felix var i den åldern, tror jag. Jag är övertygad om att hon är så svårsövd för att hon inte vill gå miste om någonting som kanske kan hända när hon sover. Hon kan vara hur trött som helst men kämpar med alla medel mot sömnen. Häromdagen stod hennes gåvagn mot bordet och då upptäckte hon att hon kunde klättra upp på bordet. Sen när hon insett det så hittade hon andra saker att använda för att komma upp. Hon snappar upp så många saker just nu, men vänder man ryggen åt henne så kryper hon snabbt bort till kattmaten eller kattlådan. Mmmm mums. ALLT ska in i munnen, hon är som besatt. 

Så förutom att jag försöker reparera mig själv som fortfarande är dålig med en galen hosta och näsa som rinner så springer jag efter mina småglin. Hela tiden. Det kanske är därför jag aldrig blir frisk.