Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök
Kategori

Familj

Biljett till snabbtåget!

Ser ni? Det är inte den helt hjälplösa bebisen längre. Fortfarande ganska mycket hjälplös förstås men nu händer det att hon träffar det hon vevar efter med händer och fötter.

Tiden springer iväg och jag blir lite rädd när det känns som att jag inte hinner med. Kenny tror att tiden kommer att lugna ner sig när barnen blir äldre. Jag tror han har fel!

Vi har fullt upp hela tiden med alla möjliga saker. Igår när vi åkte hem från en middag hos några vänner, helt färdig efter att Felix och Tuva härjat konstant, så tänkte jag att jag borde blivit lite salongsberusad av att dricka ett par glas vin, som jag gjort, men så kom jag fram till att jag hade nog inte tid att bli påverkad.

I fredags så var jag på jobbmöte med mina kollegor. Jag ammade halv åtta på morgonen och sen hade inte hon ätit förrän runt halv två. Det händer inte när jag är hemma med henne. -Hon ligger och jollrar och är glad, har varit det hela tiden, sa Kenny när jag ringde. Jaha, vad kul för er då! Jag börjar förstå varför många killar kanske inte ser helheten, för de får den inte. Det är som någon på jobbet sa; en bebis känner på sig när tuttarna är i huset.

Jag utmanade mig dessutom i helgen (förutom att köra cross i lervälling) genom att ge mig ut i snålblåsten på promenad med båda barnen. Felix fick sitta i vagnen och Tuva i Babybjörnen. Det svåraste är att komma ut, båda barnen ska kläs på, medan den ena skriker konstant. Sen ska jag också lyckas få på mig något och baxa ut hela gänget genom dörren. Hur klarar människor av att flera barn?! Skönt var det i alla fall men den lilla börjar bli lite tung nu när hon snart passerar sju kilo.

0

Rhodos – du kommer inte sakna oss.

Tre halvdöva kvinnor och två barn som skulle kunna ge vem som helst hörselskador, vilken perfekt semesterkombination! 

Tre generationer behövde tre dagar innan det small. Som tur var så behövdes det inte tre dagar för att komma över det igen, men jag tror att vi alla tre funderade på både hotellbyten och tidigare flyg hem efter kollisionen. Två skrikande barn gör inte under för tålamodet och humöret.

Vi hamnade alltså på Rhodos, med en och en halv dags varsel. Kattis ville ta en sista minuten och jag och mamma, och ungarna förstås, spontanbokade med oss på resan. Så här i efterhand så tänker jag att jag borde tänkt mer verklighetsbaserat. Varför skulle ungarna sluta skrika bara för att man åker till ett varmt land? De kanske bara skriker av andra anledningar. Felix i alla fall. Tre vuxna som ständigt passade upp på mina skrikande barn och man undrar vad det är för fel. Semester är ett ord som inte känns relevant i sammanhanget.

Bada fick jag göra i alla fall och det har jag verkligen längtat efter i år. Vilket vatten! Så klart och fint badvatten så att snorkel var överflödigt och så varmt och härligt, när man väl kom i. Hotellet var det värre med, frukosten var knappt värd att kallas för mat men middagen fungerade att mätta magen med. Man får vad man betalar för och vi betalade inte så mycket men oj vilka förbättringsområden det fanns där. Men havet alltså…och värmen! Åh!

På väg hem så varslades det om strejk för flygledarna i Grekland vilket gjorde att alla flygbolag tidigarelade sina flighter så det var total kaos när vi kom till flygplatsen. En timme tog det oss att komma in i terminalhuset, men till min stora glädje så sov båda barnen! Samtidigt! Det var som att vinna på lotto.


0

Less is more!

Prick klockan fem så vaknar jag av att Felix ruskar i mig, – mamma vakna! Jag säger åt honom att han måste somna om en stund till för att det är för tidigt att vakna. – MAMMA. JAG BLIR ARG DIG! Klockan fem på morgonen så är han redan arg! Han rullar runt runt runt, drar och sliter i mig, nyper mig och avbryter det endast för att stirra på mig med svarta ögon innan han fortsätter med sina övningar. När han äntligen lyckats väcka Tuva också och jag måste vända ryggen mot honom så smiter han ner från sängen och ut till pappa.

Jag är less just nu! Så jävla less på Felix ständigt förbannade uppsyn och ilskna uppträdande och utbrott! Så less på skriken och fighterna och hur det påverkar mig!

Jag är så less på Tuvas eviga skrik som bara kan tystas av att jag går runt och bär på henne. Men inte ens det räcker till ibland. Sluta skrika nu! Man vänjer sig inte alls med tiden, snarare tvärtom!

Jag är så less på Kennys flygprat! -Segelflygklubben vill ha hjälp, de står utan bogseringspilot, ingen kan därför flyga?! Jaha?! Hur kan det bli mitt problem? Kommer de personerna och byter blöja och bär på Tuva eller leker med Felix om jag lånar ut min pilot?! Nä, skulle inte tro det! Just nu skiter jag i om okända människor inte får utöva sin hobby! Det rör mig inte i ryggen, det är inte ett bekymmer som jag är ansvarig för!

Det här tankarna, tillsammans med en jäkla huvudvärk, vaknade jag till i morse, efter att jag vaknat andra gången och denna gång utav en dröm där jag blivit bestulen på min telefon med alla kreditkort.

Just nu känner jag mig sliten och less, men det går kanske över till imorgon eller dagen efter det. Men först ska jag lägga ut en gullig bild på Instagram och hashtagga den med #happylife, #loveofmylife och #sweetbaby.

0

Ännu en träningssöndag!

I över en vecka har träningsvärken hållt i sig. Jag var nog inte helt medveten om det förrän jag körde över första guppet idag med crossen, då ömmade det i rumpan. Det är väl kanske inte så mycket träningsvärk egentligen utan snarare att jag studsat upp och ner i sadeln, precis samma onda man får när man rider.

Eftersom det gick hyfsat bra förra gången så trodde jag att det bara var att hoppa upp på ”hästen” igen men idag kändes det svårare att köra. Minsta gas och hojen kastar sig ilsket framåt, jättehäftigt men svårmanövrerat.

I mitten av passet så åkte en kille av och gjorde illa sig. För att vara på den säkra sidan så tillkallades ambulans och han fick åka med den och undersöka sig på sjukhus, men körningen var slut.

Vi funderade på om vi skulle hitta på något men när vi frågade Felix vad han ville göra så svarade han ”åka hem”. Han brukar aldrig säga det, i och för sig så får han inte frågan heller så ofta eftersom vi brukar bestämma vad som ska göras, men det kändes angeläget att åka hem om han önskade det.

Väl hemma så gick jag och Felix ut i trädgården och hängde lite. Plockade löv, låtsasramlade ner för den stora stenen, gjorde lönnäsor, jagade Nisse (NEJ Felix!!) och grävde i sandlådan. När humöret plötsligt svängde och han började kasta sten på mig och skrika så gick jag in med honom skrikandes efter mig. 

Jag och Kenny byttes av så att jag fick en skrikande Tuva och han tog med surmulen på en fyrhjulingspromenad.

Väl hemma så hade vi skrikfest igen när Felix inte fick som han ville. Han är så vansinnigt envis och ger sig aldrig. Nu har jag dock börjat lära mig att inte tappa humöret utan när han sätter igång så får han gå in på rummet, med mig eller Kenny, och så säger jag att han får sitta där och skrika så mycket han vill men om han ska gå ut från rummet så får han sluta skrika. Fast då blir han arg för att jag säger det också. Han sparkas, kastar iväg allt han får tag i, klöser, slår, frustar, blänger argt och skriker på mig och jag förstår inte hur en sån liten människa kan vara så arg?!

När vi kommit över det grälet och det var dags för att sova så brast det för honom igen när han inte fick titta på Pokemon på YouTube när han satt på pottan. 

För att snabbspola framåt så slutade det med att han sittandes i mitt knä somnade i min famn när jag kramade om honom och klappade honom samtidigt som jag talade om hur mycket jag älskar honom. 

För en gångs skull så lät Tuva oss vila resten av kvällen och låg stilla och sov i soffan och lät mig, för första gången på länge, få se slutet på en niofilm! Lyx!

0

Fabriken är nerlagd!

För lite mer än tre månader sedan så var jag höggravid (bilden är dock med Felix i magen) med alla möjliga slags krämpor. Det var tungt för kroppen, slitsamt med sömnen som stördes flera gånger per natt av alla toabesök för att inte tala om svårigheterna med att hitta en bekväm sovställning och alla kilon sen!! Och så det här med havandeskapsförgiftningen och blodtrycket. Jag är inte bra på att vara gravid!

Varför händer det ändå något i kroppen när jag ser gravida kvinnor? Det ser så mysigt ut, och jag blir lite avundsjuk, men jag vet ju att det inte är mysigt?!

Vi ska inte ha fler barn nu, vi är kompletta, men ändå så kan jag känna en sorg över att inte få vara med om det där ögonblicket igen då man får sitt barn i famnen för första gången. 

De där första dagarna på BB då alla vardagliga bekymmer utanför sjukhusets dörrar inte existerar. Det enda man har att göra är att ta hand om den lilla bebisen, snosa på det mjuka bebishuvudet och låta sig imponeras av de små fingrarna och tårna, lätena som kommer ur den lilla söta munnen eller de hastiga och okontrollerade rörelserna. Innan man kommer hem och måste ta hand om disken och tvätten igen.

Jag kommer aldrig mer att hålla min nyfödda bebis! Herregud! Min reproduceringsgen kommer att hamna i depression!

0

Mälaren runt!

När vi släppt av Kattis vid bryggan igår så tuffade vi vidare ut mot Färingsö. Eftersom vi inte vågar lite helt och hållet på att batterierna orkar dra runt värmen i båten så tänkte vi sno ström från Linus (Kennys bror) och Tindras brygga. Vi råkade dessutom ha sån tur att Linus åkte iväg och införskaffade pizza. 

Det här med mat är annars ett aber, Kenny tycker att mat är så oviktigt så varje gång jag pratar mat så säger han att han inte är hungrig. Med två aktiva ungar, läs skrikande, så är det inte helt enkelt att slänga ihop en middag bara sådär. Det känns som att det skrikande småfolket byter av varandra eller snarare eldar på varandra, dessutom så har de kommit överens om att inte sova samtidigt, vi ska ha att göra varenda sekund.

Kenny frågade idag när vi var hemma om det inte var meningen att man skulle känna sig utvilad efter semestern men jag tror att den tiden är förbi. Semester är när ett barn är på förskola och det andra barnet sover, eller att vara på jobbet.

För övrigt så måste jag tillägga att vi, Kenny, gjorde en jäkla snygg tilläggning med skeppet i hamnen idag igen. Det är fasiken trångt mellan raderna och då är det ingen dröm att backa in båten men det gick som sagt supert! 

0

Båt, bakelser och batterier!

Kenny har varit ledig i två veckor under min sjukskrivning och tappat bort arbetslusten och blev därför hemma den här veckan också. Nej riktigt så är det inte, varje gång Kenny varit ledig en längre tid får han ångest över att börja jobba men så fort han sätter sig i lastbilen så inser han att han saknat den. Nu i veckan skulle hans lastbil in på service så då passade vi på att åka båt.

Det är ju lite kallt på nätterna nu men eftersom vi har dieselvärmare i båten så behöver inte vi vara rädda för att frysa, kan man tycka. Men när vi la till vid ”den förbjudna stranden” i tisdags kväll och satte på värmaren när vi skulle sova så fungerade inte den mer än ett par minuter på grund av för lite ström i batterierna, så natten blev lite småkylig.

Batterierna hade till och med dragit ut sig så pass att båten inte startade på morgonen och det blev lite nervöst ett tag. Kenny hade dock med sig sitt laddningspack, inköpt för noll och ingenting (billigt i alla fall) från kinaappen Wish, och den lilla manicken lyckades starta V8-motorn. Fantastiskt!

Vi åkte och plockade upp Kattis på bryggan vid Träkvista och puttrade ut mot Taxinge slott i Strängnäs. Vädret är verkligen underbart, det är slutet av September och man kan sitta i bikini (om jag haft med den) i båten och fortfarande svettas. Vattnet är 16-17 grader så det skulle till och med gå att bada om man verkligen, verkligen var sugen.

I Taxinge så åt vi, såklart! Jag såg framför mig att jag skulle fylla en hel tallrik med bakelser och kakor men jag lyckades inte ens välja två godbitar, till min besvikelse. Om det finns för många val så slår det över för mig. Vi var dessutom så vuxna så att vi åt mat först! Å andra sida så tycker jag inte att fiket har lyckats så bra. Om man lever på att vara ett fik med otaliga bakverk så tycker jag att bakverken skulle vara WOW, men det är de inte. Till exempel så var dammsugaren vi köpte på ICA häromdagen betydligt godare än den Kenny köpte på fiket. Men, det är inte alltid så lätt att charma en sötsaksexpert som jag är. (Jag kommer säkert åka tillbaka till Taxinge igen ändå).

Det var fint och mysigt i Taxinge i alla fall och Felix fick tillfälle att plocka ekollon och gunga, vilket gjorde honom glad, men det där han sa på väg till fiket, ”jag älskar att sova” borde vi ha filmat för nu förnekar han att han sagt det.

Han säger så mycket roliga saker nu för tiden, det är något nytt varje dag. Igår så frågade jag Felix om han mådde bra, då slog han ut händerna åt sidan och sa ”nej jag mår inte bra, jag hostar hela tiden”. Han hostar ingenting…

0

Cross (from) my heart!

​

​
Idag haltar jag fram. Det värker i rumpan när jag sitter ner, mina lår viker sig när jag går i trappor och armarna smärtar när jag lyfter dem ovanför axlarna. Efter snart ett år av stillasittande och barnbakning så var det dags att röra på sig, crosskolan började.

För en tid sedan såg jag på Facebook att det fanns något som heter Crosskolan som välkomnade vuxna som barn. Jag skrev en kommentar till Kenny att ”det här verkar kul, det vill jag göra” och strax därefter så hade han anmält mig, överlycklig för att äntligen ha hittat en födelsedagspresent till mig. (Ni behöver inte gratulera mig nu, jag fyller alltså år i juni).

I söndags var det dags att köra cross och hela lilla familjen följde med för att titta. 

Jag fick lämpliga skydd och kläder och sedan en hoj, en 250, och blev visad ut på en liten, liten oval bana. Där körde jag ett par varv innan vi fick åka ut på stora banan.

Herregud! Jag trodde jag skulle dö redan under första varvet! Det var lerigt, halt, snäva böjar och små vertikala berg på banan som man skulle bestiga. Hojen reagerade dessutom på minsta beröring och sköt iväg så fort jag nuddade gasen. 

Efter att jag överlevt första varvet så tänkte jag att jag skulle klara ett till och ett till och ett till. Jag körde varv efter varv och blev modigare och modigare och kände till och med hojen lätta i ett par hopp och bakänden sladda i de leriga svängarna. 

Kenny och Felix stod och tjoade varje gång jag passerade dem, eller egentligen så tjoade/hejade Kenny på mig och Felix blev sur varje gång han gjorde det, han verkar dock ha snappat upp en del av det Kenny ropade till mig, vilket ni ser på filmen. 

Till slut så var jag helt färdig i kroppen och tänkte att jag skulle åka in och vila lite och när jag närmade mig slutet av banan så stod Kenny och vinkade in mig, då hade jag kört konstant i 45 minuter.

Jag var helt genomsvettig i kläderna och basturöd i ansiktet men kul var det. Och svårt! 

0

Båtliv för cirkusen!

Vilken idyll va?! Familjen samlad i en båt för maximal njutning under ett par varma sensommardagar. Ja det kan man tro.

Kenny har nu tillbringat två och en halv månad med att Blocketsurfa båtar. Vi hade bestämt vilken sorts båt vi ville ha och när Kenny hittade en som uppfyllde alla kriterier så tog vi med oss ett båtproffs som fick följa med och titta på båten. 

I onsdags åkte vi in till stan för att göra affär, och åka båt förstås. 

Felix var all over, hans för närvarande  normala status. Båtnissen verkade inte skitimponerad av vår vilde som skrikandes hängde och klängde i allt under tiden vi skrev papper och fick instruktioner men å andra sidan så hjälpte det oss att få det hela överstökat lite snabbare så att vi kunde dra ut på sjön.

Felix flippade dock ut helt och hållet. Han kan ha haft sin jävligaste dag hittills i onsdags. Absolut ingenting vi gjorde eller sa var bra, det var snarare katastrof! Han var så arg och han skrek och skrek och skrek. 

Vi var mitt i ett storgräl när vi la till vid Brostugan för att lasta på packning som mamma och Peter kom med. När Felix plötsligt fick se mamma nere i båten så kom han av sig lite och då lyckades jag natta honom. Till och med Kenny, som har betydligt mer tålamod än jag, såg helt gråtfärdig ut den kvällen.

När båda ungarna till slut låg och sov bredvid varandra, som små änglar, bankade det plötsligt i båten och en surgubbe vrålade att vi skulle dra för här fick vi absolut inte ligga för natten. Så vi puttrade ut till en vik mitt emot Ängbybadet och la oss för att sova.

Torsdagen och fredagen blev betydligt bättre! Vi fick till och med njuta av finvädret och båten. Eller skeppet! Herregud vad båten är stor! Vi har alltså toalett med dusch, micro, en dubbelsäng fram och en bak, dieselvärmare och ett motorrum som man kan hoppa ner i! Bilden lite längre ner, där vi lagt till vid en uteservering visar ganska bra på hur stor båten är. Helt galet!

Kenny som varit extremt anti till båtliv är nu efter tre dagar på sjön redo att flytta in i båten, han älskar det. Jag med förstås! Jag har suttit bak i båten och tittat ner på vattnet som forsar fram under badbryggan och drömt om nästa sommar då jag ska bada rekordmycket! Åh så härligt!

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑