Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök
Kategori

Barn

Biljett till snabbtåget!

Ser ni? Det är inte den helt hjälplösa bebisen längre. Fortfarande ganska mycket hjälplös förstås men nu händer det att hon träffar det hon vevar efter med händer och fötter.

Tiden springer iväg och jag blir lite rädd när det känns som att jag inte hinner med. Kenny tror att tiden kommer att lugna ner sig när barnen blir äldre. Jag tror han har fel!

Vi har fullt upp hela tiden med alla möjliga saker. Igår när vi åkte hem från en middag hos några vänner, helt färdig efter att Felix och Tuva härjat konstant, så tänkte jag att jag borde blivit lite salongsberusad av att dricka ett par glas vin, som jag gjort, men så kom jag fram till att jag hade nog inte tid att bli påverkad.

I fredags så var jag på jobbmöte med mina kollegor. Jag ammade halv åtta på morgonen och sen hade inte hon ätit förrän runt halv två. Det händer inte när jag är hemma med henne. -Hon ligger och jollrar och är glad, har varit det hela tiden, sa Kenny när jag ringde. Jaha, vad kul för er då! Jag börjar förstå varför många killar kanske inte ser helheten, för de får den inte. Det är som någon på jobbet sa; en bebis känner på sig när tuttarna är i huset.

Jag utmanade mig dessutom i helgen (förutom att köra cross i lervälling) genom att ge mig ut i snålblåsten på promenad med båda barnen. Felix fick sitta i vagnen och Tuva i Babybjörnen. Det svåraste är att komma ut, båda barnen ska kläs på, medan den ena skriker konstant. Sen ska jag också lyckas få på mig något och baxa ut hela gänget genom dörren. Hur klarar människor av att flera barn?! Skönt var det i alla fall men den lilla börjar bli lite tung nu när hon snart passerar sju kilo.

0

BFF!

Jag har precis insett Felix manöver! 

Sedan Felix började på dagis så har han alltid pratat om Julia så fort vi frågat vem han lekt med. Det konstiga är att vi aldrig har sett honom leka med henne och när jag frågat fröknarna (man får kalla dem för fröknar, jag har frågat) så har även de sagt att de inte sett honom leka med Julia.

Nu i höstas så fick Felix, Julia och några andra barn byta till en annan, äldre avdelning och jag tror att jag knäckt nöten nu; varför Felix och Julia faktiskt leker nu på riktigt! När barnen på den nya avdelningen är lite mer främmande för två ”gamla” avdelningskompisar så har Felix säkert sett sin chans att visa framfötterna och stå för tryggheten. Det verkar hur som helst fungera, för nu leker de hela tiden.

– Vet du Felix, bestemor är min mamma.
– NEEEEEEEJ! DU ÄR MIN MAMMA!

– Felix, jag älskar dig! 

– NEEEEEEEEEEJ, JAG ÄLSKAR DEEEEEEEJ!

……Ifall ni undrar om dagens utbrott alltså.

0

Jag säger NEJ!

Här sitter Felix på förskolan med sin favorittjej, påkommen av kameran kan man tro på ansiktsuttrycket men jag skulle säga att det handlar mest om kameran. Felix vill inte alltid vara med på bild nu för tiden, det är därför det är mest bilder på Tuva (och för att jag är med henne dygnet runt).

Häromdagen när både jag och Kenny hämtade Felix så lekte han doktor och sa lite ledsamt att ”jag är lite sjuk”. Ojdå, sa Kenny. NEEEEEEEJ, INTE OJDÅ!

Det är inte lätt att balansera på den tunna tråden mellan glädje och ilska.

0

Förberedd för den karga vintern!

Idag hämtade jag Felix på dagis. Hans fröken sa att han dessvärre hade sin jacka under overallen (ej fodrad) eftersom han vägrat att ta av sig den. Jag pratade lite med henne och sa att jag förstod eftersom han har sina fixa idéer om kläderna. Han kan till exempel absolut inte åka bil med jacka, inte ens en kort sträcka utan den måste av eftersom”det blir så varmt”, även fast det är kallt.

I måndags, första dagisdagen efter semestern, så vägrade han ha på sig några varma kläder och kom huttrandes till dagis i linne. Väl där konstaterade fröken kort att han inte fick vara ute och leka om han inte satte på sig varma kläder och vips så gick det plötsligt bra att klä på sig.

När jag tog av honom jackan han haft under overallen idag så hade han en kofta under den och under den koftan så hade han en stickad tröja och under tröjan så satt den långärmade t-shirten. Felix kommer inte frysa i vinter i alla fall

0

Hemska drömmar med höstpromenad!

Strax efter att jag och Tuva har gått och lagt oss så vaknar Felix med ett vrål. -Jag ville! Jag kan själv! NEEEEEEEEEEJ!

Jag försöker att väcka honom men i samma ögonblick som jag rör honom så börjar han sparkas och sätter sig ovanför mig och börjar slå mig. Jag försöker förklara att han drömt något men jag når honom inte, han är övertygad om att vi gjort något elakt mot honom. Kenny lyfter ut honom i vardagsrummet för att han ska få lugna ner sig och inte skrämma vettet ur en urvaken Tuva, men oj vad arg han blir. Jag hör hur han skriker på Kenny, när han blir arg så skriker han ”Kenny” istället för ”pappa”.

 Till slut blir han lite lugnare och kommer och lägger sig igen och jag undrar i mitt stilla sinne om han lägger händelsen i minnet, som en verklig händelse?! Jag hoppas inte det. En gång sa han till Kenny att ”mamma kastade en stol på mig”. Tänk vad de ska tro på dagis om han kommer med såna påståenden?! Eller ännu värre, att han faktiskt tror att jag har gjort det!

Igår tog jag min första riktiga barnvagnspromenad. Jag hade inte tänkt att gå så långt men när jag nådde fram till stora vägen, halvvägs, så kändes det så dumt att vända om och att gå samma väg tillbaka, samma resonemang som jag alltid kommer till, jag lurar nog bara mig själv när jag tänker att jag ska gå en kort promenad. Alltså blev det milrundan. Tuva skrek hela halvmilen hem medan jag lyssnade på en podd med Thorsten Flink i hörlurarna på hög volym. Galet, båda alltså!

0

Rhodos – du kommer inte sakna oss.

Tre halvdöva kvinnor och två barn som skulle kunna ge vem som helst hörselskador, vilken perfekt semesterkombination! 

Tre generationer behövde tre dagar innan det small. Som tur var så behövdes det inte tre dagar för att komma över det igen, men jag tror att vi alla tre funderade på både hotellbyten och tidigare flyg hem efter kollisionen. Två skrikande barn gör inte under för tålamodet och humöret.

Vi hamnade alltså på Rhodos, med en och en halv dags varsel. Kattis ville ta en sista minuten och jag och mamma, och ungarna förstås, spontanbokade med oss på resan. Så här i efterhand så tänker jag att jag borde tänkt mer verklighetsbaserat. Varför skulle ungarna sluta skrika bara för att man åker till ett varmt land? De kanske bara skriker av andra anledningar. Felix i alla fall. Tre vuxna som ständigt passade upp på mina skrikande barn och man undrar vad det är för fel. Semester är ett ord som inte känns relevant i sammanhanget.

Bada fick jag göra i alla fall och det har jag verkligen längtat efter i år. Vilket vatten! Så klart och fint badvatten så att snorkel var överflödigt och så varmt och härligt, när man väl kom i. Hotellet var det värre med, frukosten var knappt värd att kallas för mat men middagen fungerade att mätta magen med. Man får vad man betalar för och vi betalade inte så mycket men oj vilka förbättringsområden det fanns där. Men havet alltså…och värmen! Åh!

På väg hem så varslades det om strejk för flygledarna i Grekland vilket gjorde att alla flygbolag tidigarelade sina flighter så det var total kaos när vi kom till flygplatsen. En timme tog det oss att komma in i terminalhuset, men till min stora glädje så sov båda barnen! Samtidigt! Det var som att vinna på lotto.


0

Syskonkärlek, kan ni tro!

Bilderna här nedan (ja på Kenny också förstås) är så söta så mitt hjärta smälter, men sanningen är inte riktigt som det ser ut.

Felix tycker att lillasyster är bra och så, ingen som han lägger så stor vikt vid. Hon är rolig och bra på avstånd och lustig när hon har massor med dreggelbubblor runt munnen eller när hon pruttar sådär högljutt. -Hon är glad, eller, hon är ledsen, konstaterar han ibland. Och när jag ska byta blöja -hon har BAJSAT! (Det är mycket bajs-snack på Felix just nu). Han är fortfarande jättestolt över sin lillasyster när vi är bland folk och lämnar inte hennes sida förrän alla har tittat på henne. 

Ikväll när jag ”ställde” henne bredvid Felix i soffan så tittade han upp och log och sa ”hon har klänning”, som om han för första gången på fem-sex timmar lagt märke henne.

När jag idag bad honom hjälpa mig att hålla i henne, då blev det lite jobbigt. Det är lite samma känsla som med Nisse, att han skitar ner sig genom att röra lillasyster. När hennes små fingrar eller fötter rör honom flyttar han sig långt bort från henne i soffan, så ni förstår vad det tog emot att ”hjälpa”mamma att hålla i henne.

Jag och Kenny tyckte det var så gulligt så att vi nästan smällde av. Men Felix, som inte blundar av välbehag utan snarare av rysningar, var kanske av en annan åsikt. Jag hoppas att de kommer att sitta sådär frivilligt i framtiden.

0

Karius och Baktius!

Vi var så nära! Vi har förberett Felix långt innan att det snart var dags för hans tandläkarbesök och att man då måste gapa för att visa tänderna.

När vi gick in till tandläkaren så var han spänd och lite nervös men hoppade upp i tandläkarstolen och sa ”vi ska klippa håret”. Vad jag önskade just då att hon var en hårfrisörska istället!

Hon förklarade för Felix att hon skulle titta på hans tänder, räkna dem och visade vilka instrument hon skulle använda medan han satt fokuserat och tittade på och svarade att hon skulle titta efter tandtroll och att man måste borsta bort dem. Jag var så stolt så att jag nästan sprack!

Hon bad Felix att luta sig tillbaka i stolen och när hon hissade upp stolen så sprätte Felix till, uppenbarligen på helspänn. Allt gick bra tills hon riktade lampan mot hans mun, då hade hon nog gått för långt. -Kramas mamma!

Jag försökte övertala honom på olika sätt och erbjöd mig att sitta i stolen med honom i knät men då tyckte han att jag skulle undersökas istället.

Eftersom mamma satt i väntrummet med Tuva sprang jag dit för att göra ett byte med henne, jag tänkte att hon kanske kunde ha en annan påverkan på Felix. Efter ett par minuter så hörde jag ett vrål från andra sidan av korridoren som följdes av flera skrik och jag tänkte att min idé kanske inte fungerade så bra, trots allt.

Mitt i allt började Tuva skrika eftersom hon ville bli av med en bajsblöja (varför händer alltid allt samtidigt?). När jag stod och bytte på henne hörde jag Felix ropa efter mig i korridoren och han kom springandes med en inpackad tandborste, jätteglad!

När Felix hade fått vråla av sig och insett att han inte skulle komma undan så hade det gått bra sen. Så det var en nöjd Felix som gick därifrån. Men höjdpunkten på dagen var ändå Happy meal-kartongen efteråt på McDonalds som pryddes av Pokémons. -POKÉMONS! Kolla POKÉMONS mamma! POKEMOOOOOONS!

0

Fördriver tiden för att undvika skriken.

Jag är sansad igen. Min less-morgon gick över förvånansvärt snabbt, kanske behövde jag bara få ur mig lite skit. Men visst är jag fortfarande less på skriken, det går inte att komma ifrån.

Igår när hon höll på och gnällde som mest så klädde jag på mig och drog till närmsta shoppingcentrum, när det är liv och rörelse runt omkring så kan hon sova i timmar, kan alltså, om hon vill.

Jag har inte ens börjat med barnvagnspromenader eftersom de småturer jag testat har resulterat i att jag förvandlas till en svettig mamma som stressar upp sig över sitt skrikiga barn. Hur kan man inte tycka om att åka vagn? Hur kan man inte tycka om att sitta i babybjörn, eller bärsjal? Hur kan två barn vara så olika varandra?!

Felix och jag fick en mysig stund för oss själva igår i alla fall. Visserligen så höll han på att fastna med IPaden men när internet slutade att fungera (man får ta till alla medel som finns till hands) så gick han med på att ta en fyrhjulingspromenad med mig. 

Vi åkte till den lilla stranden och plockade ekollon som vi matade hajarna under bron med. Just nu är det så fantastiskt fint ute med alla härliga färger på träden, men jag lämnade mobilen hemma så jag har inte en endaste bild på den fina omgivningen eller vår fina stund tillsammans.

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑