Strax efter att jag och Tuva har gått och lagt oss så vaknar Felix med ett vrål. -Jag ville! Jag kan själv! NEEEEEEEEEEJ!

Jag försöker att väcka honom men i samma ögonblick som jag rör honom så börjar han sparkas och sätter sig ovanför mig och börjar slå mig. Jag försöker förklara att han drömt något men jag når honom inte, han är övertygad om att vi gjort något elakt mot honom. Kenny lyfter ut honom i vardagsrummet för att han ska få lugna ner sig och inte skrämma vettet ur en urvaken Tuva, men oj vad arg han blir. Jag hör hur han skriker på Kenny, när han blir arg så skriker han ”Kenny” istället för ”pappa”.

 Till slut blir han lite lugnare och kommer och lägger sig igen och jag undrar i mitt stilla sinne om han lägger händelsen i minnet, som en verklig händelse?! Jag hoppas inte det. En gång sa han till Kenny att ”mamma kastade en stol på mig”. Tänk vad de ska tro på dagis om han kommer med såna påståenden?! Eller ännu värre, att han faktiskt tror att jag har gjort det!

Igår tog jag min första riktiga barnvagnspromenad. Jag hade inte tänkt att gå så långt men när jag nådde fram till stora vägen, halvvägs, så kändes det så dumt att vända om och att gå samma väg tillbaka, samma resonemang som jag alltid kommer till, jag lurar nog bara mig själv när jag tänker att jag ska gå en kort promenad. Alltså blev det milrundan. Tuva skrek hela halvmilen hem medan jag lyssnade på en podd med Thorsten Flink i hörlurarna på hög volym. Galet, båda alltså!