Oj oj, vilken liten söt plutt vi har! Varje gång Kenny står vid skötbordet så skrattar han över bebisens minspel.
Första natten så sov vi alla tre sex timmar i sträck, med bebisen mellan oss. Det var väl först på morgonen, på onsdagen, som jag faktiskt var så klar i huvudet så att jag kunde studera underverket ordentligt.
Det var då smärtan i magen dök upp också! Alltså aj aj, vad ont det gör efter operation! Jag hade ju räknat med att vara uppe och hoppa en dag efter födseln men hoppsan, vad ont det kan göra bara att behöva resa sig upp från sängen! Första dagen stoppade dom i mig ett par doser morfin bara för att jag skulle kunna ta mig ur sängen, inte riktigt som jag planerat.
Som tur är så har Kenny tagit fixarrollen. Han har bytt alla blöjor, fixat mat till oss och sett till att både jag och bebis mår bra. I och med att plutten är så liten så har vi fått tillmata honom med kopp var tredje timme och även detta har Kenny ordnat.
Vi är båda helt tagna av vår lilla guldklimp och har svårt att smälta hur fin han är!
I fredags när jag var på Danderyd så fick vi faktiskt en tid för igångsättning och det skulle bli kommande onsdag, dvs 18 september klockan åtta på morgonen.
18 kändes som en bra siffra, ett jämnt nummer. Även fast jag visste att värkar och sånt kan komma igång tidigare så blev vi ändå inställda på att allt skulle hända från och med onsdag.
Igår, måndag, skulle vi äta massor av kräftor som Kenny fiskat upp i helgen.
Så, när jag skiljdes från Jenny och Prillan som också var på Danderyd som jag hann träffa en kortis så var typ det sista Jenny sa; se nu till att bli inlagd och igångsatt!
Jag muttrade att jag minsann inte var helt redo och att jag inte tvättat håret eller något liknande. Jag skulle ju in på onsdag liksom!
Så blev det förstås inte. Läkaren som jag fick träffa tyckte inte att det fanns någon anledning att dra ut på det längre och eftersom blodtrycket var sådär och att man inte blir frisk från havandeskapsförgiftningen innan barnet är fött så tyckte hon att idag var en bra dag att starta processen på och dessutom skulle de börja ganska omedelbums. Läkaren rådde mig att ringa Kenny ganska omgående och få honom att åka till sjukhuset.
Kenny som sitter i lastbil större delen av dagen är som längst bort när han är i Norrköping. Nu kunde han ha varit på väg dit eller på väg hem, men nej, han hade naturligtvis precis anlänt till Norrköping.
Lastbilen går i max 90 km/tim. Hur mycket man än gasar så blir det aldrig mer än så. På ett sätt får jag väl vara tacksam för det för om han hade haft en personbil eller motorcykel så hade den resan nog gått på ny rekordtid.
Så, halv fyra så fick jag dricka min första dos med igångsättningsmedel.
Vid halv tio på kvällen så gick vattnet och ungefär där någonstans så började verkarna tillta i styrka och bli ganska smärtsamma.
Lite längre in på natten så började det bli riktigt jobbigt. Vid varje värk så kändes det som att ryggen skulle gå av eller brinna upp och eftersom barnmorskorna envisades med att ha på mätarna för hjärtljud på magen i princip hela natten så kunde jag inte parera för värkarna heller.
Varje gång jag kände att jag började dåsa till så kom en värk som tog mig tillbaka till verkligheten. Kenny sov däremot gott och vaknade inte av alla läkare och barnmorskor som sprang ut och in till mig.
Någonstans på natten så satte läkaren in en ”ballong” i livmodern för att få den att öppna sig och vid det laget hade jag helt gett upp hoppet om någon sömn.
Mot morgonen hade läkarna tagit beslut om att lägga ryggbedövning och när den var på plats så blev det plötsligt mycket enklare att uthärda.
Tröttheten och smärtorna gjorde dock att jag inte var så himla sugen på frukost. Men när jag runt klockan elva kände mig redo för att äta något så blev det stopp. Bebis hade under förmiddagen börjat strejka under mina värkar. Tidigare så hade hans hjärtfrekvens gått upp under värkarna men nu gick den ner istället. Alltså vågade dom inte ge mig fast föda utan jag fick äta nyponsoppa.
Runt halv ett så kom läkarteamet in för en undersökning på hur långt jag kommit i värkarbetet och kunde konstatera att det gick mycket segt och tillsammans med bebisens trötthet så var dom lite oroliga för hur förloppet skulle fortskrida.
Efter typ sju minuters konsultation med någon kollega så kom läkaren in och sa att det skulle bli kejsarsnitt, typ nu.
Sen smällde det bara till!
Det rasade in folk på rummet och jag hann knappt reagera vad som hände. Att Kenny gått på en promenad i korridoren under min undersökning var ett problem, han behövde vara här NU menade dom!
Som tur var så hade han tagit med sig telefonen och kom direkt när jag ringde, lagom för att hinna följa efter min säng som kördes in i operationssalen.
Så från att ha legat i det tysta, mörka och fridfulla rummet så kom vi in i operationssalen med strålkastare överallt och 11-12 personer som stod redo med instrument och ansiktsmaskar. Jag lyftes över i en brits och las i typ en Jesusställning och folk började hålla på med varenda kroppsdel. Det var kateter som skulle in, magen skulle spritas och kläs in i papper, slangar skulle in i näsan, en ny infart i handen och ännu mer ryggbedövning och dessutom en redig dos med morfin, detta samtidigt som alla dessa människor dök upp framför mig för att presentera sig.
När någon sen sa att jag inom några minuter skulle få träffa min bebis så blev det lite mycket och tårarna började rinna. Jag var ordentligt omskakad men kände mig bättre när Kenny dök upp bredvid mig klädd i sjukhuskläder och redo att hålla mig i handen.
Det tog inte lång stund innan bebisen var ute, kl 12:53. Kenny som var coollugn gick dessutom så långt att han tittade bakom skynket när jag låg där alldeles uppsprättad!! Utan att svimma!
Läkarna, Kenny och bebisen försvann till ett annat rum för kontroll att allt var bra och de andra läkarna började att ställa mig till rätta. Trots att jag fått överdrivet mycket bedövning (enligt läkaren själv) så kändes det jäkligt obehagligt när dom grävde i min mage och skulle ha bort moderkaka och sånt vilket gjorde att dom gav mig ännu mer knark. Jag var så borta när Kenny kom så att jag hade svårt att hålla mig vaken och kunde dessutom bara titta med ett öga i taget för att inte bli snurrig.
Kroppen var bedövad till strax under halsen så händerna hade jag inte mycket styrsel på heller.
Sydde ihop mig gjorde dom i alla fall och det blev genast en stor skillnad på magen som plötsligt såg platt ut (liggandes på rygg alltså).
Det var först när vi kom upp till avdelningen för eftervård som jag började klarna till och kunde börja studera bebis och eftersom bedövningen fortfarande satt i ganska bra i magen så hade jag inte ont heller.
Runt klockan elva så slutade personalen att springa in till oss och vi kunde äntligen somna alla tre, utmattade efter en händelserik dag – nu den största dagen i våra liv!
17 september!!
Igår var en sådan där dag som startade tungt och liksom aldrig blev lättare. Jag mådde lite pyton redan när jag vaknade och var övertygad om att det även skulle synas på mina provresultat på sjukhuset och hade därför mer eller mindre räknat med att det skulle bli ännu en helg på Hotell Danderyd. Men så blev det inte. Värdena var förstås inte bättre men dom var inte sämre heller!
På kvällen så var det avtackningsmiddag för vår kära löneavdelning som nu byts ut mot ett nytt och externt företag. Detta är ett projekt som jag arbetat med under hela året och trots att projektet i sig varit spännande och utmanande så har det samtidigt varit enormt tungt eftersom det i sig har gjort att jag även fått vara med och säga upp mina fina och otroligt duktiga kollegor sedan nästan 15 år tillbaka.
Igår skulle dom alltså tackas av och trots att jag kände mig sängfärdig så kände jag inte att jag ville missa festen. Så, med lite smink och den sista oanvända mammaklänningen så trixade jag ner fötterna i mina stövlar (jag vet inte hur det gick till, men det gjorde mig glad) och åkte på fest med kollegorna.
Nu orkade jag såklart inte vara med så länge men det var väldigt trevligt att få träffa alla, äta gott och tävla i musikquizen innan jag gjorde en osynlig sorti hem till sängen.
Hör upp alla tjuvar – ni har vi gått och skaffat en tv igen efter lite mer än fem månader!
Det är inte så att vi tröttnat på att prata med varandra eller att tycker det är tråkigt med middagarna i köket istället för framför tvn, utan det handlar mer om att jag vill att vi ska kunna ligga i soffan och glo på en film någon gång ibland.
Jag trodde nog inte att det skulle vara jag som skulle tjata till mig en ny tv men så blev det alltså. Nu hoppas jag bara att jag inte kommer att få äta upp det för att Kenny fastnar framför apparaten i tid och otid.
Valet av tv var dock inte någon lätt sak. Kenny fick helt fria händer och stod och valde mellan flera värstingapparater upp till 65″ tills han till slut faktiskt valde en hyfsat normal tv som inte kostade 35.000 kronor! Vi är nog inga teknikfreaks som behöver det absolut senaste.
För ett tag sedan så spontanköpte jag dock en Apple-tv. Nu har vi kopplat in den men jag har faktiskt inte riktigt någon koll på vad vi ska ha den till, jag måste nog googla dess funktionalitet tror jag. Det är sånt jag kommer att ha tid med nu framöver när bebisen kommer….visst?!
Så här i läkarbesökstider som det är nu så får jag ju göra dom här mindre roliga undersökningarna också där man ska se hur pass redo livmoderhalsen är och så vidare. Här blir upplevelsen lite olika beroende på hur försiktig eller stressad läkaren är, men jag har som sagt varit med om roligare saker än just dom besöken.
Det jag kom att tänka på apropå det här var det komiska i nakenheten här. Jag har för länge sedan tagit upp frågan om man borde ta av sig strumporna eller inte, men inte kommit längre i frågan (men jag har nog oftast strumporna på mig).
Det jag reflekterar över nu är när jag är inne i läkarrummet och de drar för ett skynke till en hörna och säger: här kan du ta av dig.
Alltså, jag får ta av mig kläderna i fred men sen så ska jag traska halvnaken fram bakom skynket och lägga mig med hela härligheten i vädret rakt upp i läkarens ansikte?!
Vad är meningen med skynket? Är det om jag har fula trosor som jag skäms över mer än att gå runt som Kalle Anka inför främmande människor? Hur har dom tänkt?
Ja jag vet att det står vecka 38 den här veckan också, men det är lite förvirrande med plusdagarna hit och dit. För att vara extra tydlig så är det precis 14 dagar kvar till beräknad förlossning.
Mitt blodtryck verkar ha stabiliserat sig för tillfället vilket gjorde att jag blev hemsläppt från provtagningarna idag med dispens ända till på fredag, då jag ska göra ny kontroll. Det känns ganska skönt att man bor hyfsat nära sjukhuset med tanke på hur ofta jag fått springa där nu.
För övrigt så mår jag ganska bra. Jag sover helt okej på nätterna nu och även fast det är tungt att röra sig och det gör lite ont här och där så går det bra.
Även fast jag trodde att det skulle bli jobbigt att sluta arbeta så känner jag nu att det är ganska skönt att slippa stressen över att ha fått sin nattsömn och att behöva prestera och vara alert. Nu kan jag gå runt i min dimma och vara lagom seg och ta tupplurar lite då och då.
Det var ju bara en tidsfråga innan sjukhuspersonalen skulle dra in min frihet och det gjorde dom lagom till helgen. Klockan tio i fredags förmiddag så var jag och lämnade prover och när jag äntligen fick komma in till läkaren runt halv två så krävdes det två och en halv minut innan hon bestämt att jag skulle läggas in för övervakning.
Det finns så många roligare saker som jag skulle kunna tänka mig att göra istället för att ligga på ett sjukhusrum och ”bara vara”, samtidigt så är jag väldigt tacksam för att dom ser till så att ingenting dåligt händer med mig eller bebisen. Dom tar det verkligen på allvar.
När jag i lördags slog mitt egna rekord på högt blodtryck så var jag övertygad om att de inte skulle släppa ut mig igen förrän det är dags, men så kom vi till slut till rätta med medicineringen vilket gjorde att jag blev utskriven idag. Visserligen så måste jag åka in om det så skulle ila i lilltån men jag är ute just nu i alla fall! Efter två nätter i sjukhusbritsarna så behöver både min och Kennys rygg få sova i vår egen säng en natt.
Sedan när är TBE en mystisk sjukdom? Är inte den ganska väl inarbetad? Det är väl därför man ska vaccinera sig?!
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer