Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Dagens besök på Danderyds sjukhus gick i alla fall väldigt bra. Nu hade blodtrycket sänkts till 125/70, vilket är en stor skillnad mot tidigare veckor och som gör att jag kan minska ner på medicineringen rejält!
Till nästa vecka hoppas jag att kroppen är helt återställd så att jag slipper mediciner helt, men det kanske är att hoppas på för mycket?!

Nu börjar magen kännas mycket bättre också och jag känner ett litet sug efter att få röra på mig lite mer men enligt läkaren så ska jag tydligen ta det väldigt lugnt ett par veckor till.

De första 20 graviditetsveckorna kom alla föräldrar bland vänner och kollegor med glada tillrop och avundsjuka blickar på magen som antydde att de tänkte tillbaka på graviditetstiden med stor glädje och att en bebis var ganska mysigt liksom.

När jag kommit så långt i graviditeten att tankar på förlossningen gjorde sig påminda mer ofta än sällan (trots försök att förtränga) så började plötsligt de här rosa-moln-kommentarerna bytas ut mot mer verklighetsanpassade upplysningar.
Då började ord som inkontinens, mammablöjor, hemorrojder, bristningar, mjölkläckage och berättelser om mardrömsförlossningar bli det nya samtalsämnet.
Detta fenomen var lite lustigt förstås och upplevdes lite som ”ha, nu kan du inte ångra dig, så du kan likaväl få sanningen”!

Nu skulle jag ju inte ångra skrutten för allt i världen men jag kan dela med mig av mitt glamorösa mammaliv till er som inte är invigda i mammaklubben än.

I fredags så hade jag en sån där va-fan-dag!
Lilla skrutt skrek i samma ögonblick som han lämnade tutten (vilket var när han somnat och två sekunder innan han vaknade igen) och det var bara för mjölkkossan att snällt pallra sig tillbaka till soffan och hänga ut matstationen, som för övrigt är så jäkla öm så att jag lufttorkar tuttarna efter att jag duschat för att handduken känns för hård.

För att avhjälpa det problemet så har jag köpt silikonskydd, så att kläderna inte ska skava.
Dessa skydd är typ som en mandelbiskvi i formen med några lufthål uppe på ena kanten.
Skydden samlar även upp den mjölk som sipprar ut lite då och då, ja…det är som sagt väldigt glamoröst just nu.

Ungefär tre gånger den dagen bytte jag bh och tröjor för att mjölken i skydden rann ut genom lufthålen och kläderna när jag böjde mig framåt för att plocka upp något på golvet eller bordet. Ja, man kan tycka att jag skulle lära mig, men det har jag inte gjort.

Något annat man också skulle kunna lära sig är att man lägger skruttens snopp neråt i blöjan vid byte. Det har jag inte heller lyckats med till fullo vilket resulterat i att han pinkat på mig två gånger, hittills.

För att förgylla denna fredag ännu mer, då Kenny för övrigt jobbade sent, så körde skrutten ett riktigt blöjrace med mig. Sju blöjor på två timmar tyckte han var lagom produktivt för att hålla mig igång.

Så när ni var hemma och hade fredagsmys och åt tacos framför Idol så käkade jag en makaroner-med-korv-låda, uppvärmd i mikron med en bebis hängande i tutten och tyckte synd om mig själv.
Men i samma ögonblick som lilla skrutt öppnar sina ögon och tittar på mig så är alla blöjor och ömma bröst som bortglömt. Åh vad vi har bakat honom bra!

Åh herre jösses vilken bedrövlig form jag är i!
Jag måste under tre månaders tid nu ta det väldigt lugnt och inte anstränga kroppen för att magen ska läka ordentligt. Ovanpå det har jag ju sen blodtrycket att tänka på.
Nu är jag ändå tacksam för att jag på två veckor tappat (vilket inte betyder att jag vill ha tillbaks det) 12 kilo genom att  bara ligga i sjukhussängen, men det är mycket kvar!

För att överhuvudtaget få någon fart på kroppen så måste jag ju röra på mig, så en promenad i solskenet idag kändes inte som en dum idé.

50 minuter tog det mig att gå knappa tre kilometer! Jag var lagom yr, snittet brände och ena skinkan värkte lite varje gång jag tog ett steg – men jag gick tre kilometer längre än igår och det är inte illa pinkat!!

Fyra och en halv minut tog det från sängliggande läge till att stå avreseklara efter att läkaren friskrivit oss i morse.
Ganska matt och lite snurrig vacklade jag ut från sjukhuset med lilla skrutt och Kenny, rädda för att bli tillbakaropade.
Nu menar dom att dom utrett allt som kan vara akut och vågar därför, med en viss skepticism, släppa ut mig i friheten en hel vecka innan jag ska in för kontroll igen.

Det har väl aldrig varit så skönt att komma hem igen, med min fina lilla familj!

Idag fick jag dock tillåtelse att gå med mina egna fungerande ben ner till restaurangen för att äta en romantisk lunch med Kenny.. Lilla Skrutt ställde upp på oss och lät oss äta hela måltiden utan att ge ifrån sig ett knyst.

Han är väldigt skötsam måste jag säga och han är generös nog att låta oss sova på nätterna. Han vaknar oftast en gång per natt och när jag visar honom tutten så blir han nöjd och så somnar vi båda om efter en stund och vaknar runt klockan åtta, nio.

Personalen frågade idag om vi har barn sedan tidigare eftersom vi är så avslappnade. Jag hävdar att vi inte vet bättre men det känns skönt att höra ändå.

Nu sa ena läkaren idag att vi troligtvis skulle få åka hem eller få permission imorgon. Dom verkar ha uteslutit att det skulle vara något fel med mig som behöver behandlas akut i alla fall och nu börjar dom få ordning på medicineringen.
Men, jag tror det först när jag ser det!

Igår när vi packade in skrutten i bilen och åkte till Danderyds sjukhus för en sista koll av mitt blodtryck så tänkte jag på hur skönt det kändes att jag inte behövde oroa mig för att bli inlagd mer.
Tji på mig kan man säga!

Trycket var uppe i en ny rekordnivå för mig och barnmorskorna lät mig inte ens gå in till läkaren, utan han fick komma in i rummet där jag låg istället.
Inom kort så hade dom stoppat i mig massa piller och jag blev tillsagd att bara ligga still och vila tills dom gjort klart en säng på akutavdelningen. Inom loppet av en timme så hade dom mätt trycket fem gånger och en redig huvudvärk höll på att utvecklas.
Snacka om en oväntad vändning.

När vi kom upp till vårt nya rum så fortsatte mätningarna. En läkare kom in och frågade ut mig om olika symptom och meddelade att dom inom kort skulle göra ett EKG på hjärtat för att utesluta att problemet låg där.
Det här var rätt skrämmande även för mig, bara tanken på hur allvarligt dom tog på det här gjorde mig himla rädd också. Nu hade dessutom huvudvärken eskalerat så pass att jag började bli redo att skänka bort den delen av kroppen.

Sköterskorna fortsatte att proppa i mig läkemedel för huvudet och trycket utan egentligen något resultat.
När de gjort en EKG som inte visade några problem så gjorde hjärtläkaren ännu fler tester för att utesluta stroke, tror jag.
När han var nöjd så skrev han en remiss till röntgen istället, nu skulle huvudet in på skiktröntgen för kontroll istället.

Så strax efter att han lämnat så tog dom min säng och körde ner mig på röntgen. Även detta gick problemfritt och dom hittade inga konstigheter.

Nu började klockan bli ganska sent. Kenny hade redan börjat snarka bredvid mig men min huvudvärk gav mig ingen vila alls. Sent på kvällen när jag fått ännu mer värktabletter som var verkningslösa så gick Kenny ut och pratade med sköterskorna och fick dom till att ge mig något litet piller som till slut gav mig möjlighet att sova.

I och med att jag haft så svårt att sova så struntade dom därför i att väcka mig var fjärde timme för att göra sina kontroller och det var jag sjukt tacksam för i morse när vi alla vaknade hyfsat utvilade vid halv nio.
Ena sköterskan hade dessutom suttit och läst på om ena modellen av blodtrycksmedicinen jag fått och kommit fram till att det troligtvis var den som gett mig huvudvärken. Skönt att veta innan jag stoppat i mig ett nytt!!

Dagen gick sedan åt till att ligga i sängen och ha tråkigt. Skrutten är dock ganska bra på att underhålla med sina miner. Jag kan inte låta bli att skratta när han kör hela sin repertoar av minspel. Han är fantastisk!
Nu återstår att se om dom kommer att släppa hem oss idag eller inte….