Sök

Solans blogg – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Kategori

förskola

Nä!

Runt klockan åtta startar dagen, hostandes och snörvlandes. Fasiken om jag blir riktigt sjuk igen! Båda ungarna tävlar om att ligga närmast mig, Felix brukar vinna genom att lägga sig på mitt ansikte.

När Kenny och Felix åkt till dagis så matar jag först fågelungen och sen får jag försöka få i mig mina mackor snabbt innan det är dags för första bajsblöjan.

Jag tömmer diskmaskinen, stoppar in den nya disken och sätter sedan Tuva i lekhagen så att jag kan gå ut och hänga tvätt. Lekhagen som jag precis köpt (begagnad) kallar jag ”friheten”. Nu kan jag gå på toa, ta en snabbdusch om jag har tur, göra en kopp te som jag inte kommer att hinna dricka, utan att Tuva klättrar upp på bokhyllan, geggar med Nisses matlåda eller leker med kattsanden.

Jag bygger lite hus, dvs skickar mail till hustillverkaren och kommunen, kollar in agendan för morgondagens möte i Oslo, surfar såklart FB och Instagram också. Lägger upp en ”happy life-film” på Tuva när hon backar ner från vår höga säng. Får lite ångest efteråt över att jag lägger upp så mycket av mitt liv på sociala medier. 

Tuva är trött igen, men snabbsövd. Det är så mycket värt Tuva! Jag inser att jag antingen måste åka och handla eller baka något eget till avslutningsfikat på dagis som Kenny inte kommer hinna till. Jag bakar muffins, jag orkar inte stångas med massa folk. När allt är bortplockat och rengjort och muffinsen står rykande på bordet lägger jag mig bredvid Tuva och betalar räkningar. Hon brukar sova längre om hon känner att jag är där, idag är inte en sån dag. Idag är en dag då hon ska sova en timme mindre än hon brukar. Jag hinner i alla fall registrera mina föräldraledighetsdagar på Försäkringskassan innan Tuva vaknar.

Bajsblöja igen, innan maten. Jag värmer på laxbullar i hummersås, Tuva tittar på gaffeln jag håller fram och skrattar åt mig. Jag trycker i henne en bit, den går ner, följande bitar spottar hon ut på den nytvättade tröjan jag precis tagit på henne. Jag kan glömma att hon kommer äta laxbullar! Hon får påsgröt istället.

Pappa, Eva och Kattis ska komma senare för att fira Tuva så jag förbereder köksbordet och städar av det. Nu är det dags att smöra en macka, hälla saft i flaskor och packa ner muffinsen i väskan inför picknicken. Jag tittar ut och ser att regnet vräker ner och det blåser ordentligt. Vinterjacka på för Tuva och regnjacka för mig.

Felix står och gråter vid en fröken när jag kommer. ”Filip tog min sten”. Fröken; berätta för mamma vad du gjorde först då. ”Jag kastade sten på Filip”. Okej.

Föräldrarna ställer huttrande upp sig på led framför barnen. Det blåser verkligen ännu mer här på dagis! De minsta barnen skriker för att föräldrarna är inom räckhåll men inte nåbara och de stora gråter för att föräldrarna inte är där.

Precis som förra året så är Felix inte intresserad av någon himla sånguppvisning. Han springer skytteltrafik mellan mig och barnen tills jag säger att han måste stanna där. Då sätter han sig vid en fröken och ser sur ut. Han börjar prata för sig själv och försvinner sedan någon annanstans i blicken.

Det blir tack och lov picknick inomhus, så 20 barn och föräldrarna till dessa armbågar sig in bland alla barn som nu ska ta av sig stövlar och regnoveraller, vissa med en Tuva på magen också.

Vi hittar en plats på golvet där vi kan äta kaviarmackor och muffins. Felix och mitt samtal går trögt för så fort jag berättar något eller ger honom macka eller muffins så måste han uppmärksamma detta för någon. Vem som helst! ”Hallå hörrni, jag fick en kaviarmacka”! ”Hallå, morfar kommer till mig idag”! Osv.

Jag går först av alla och tackar högre makter att jag kom i tid eftersom föraren till någon bil efter mig inte har tänkt hela vägen utan nu blockerat utfarten för alla senare bilar.

Felix börjar tjata om fler muffins innan vi kommit innanför dörren, han får dessutom syn på alla M&M’s som jag hällt ner i en prydnadsskål och ställt på hyllan ovanför matbordet bakom en högtalare. Det Felix inte ser är inte värt att se, snacka om att ha öga för detaljer!

Nu är det dags att börja med maten för alla oss och inkommande gäster. Jag skivar och steker korv, byter bajsblöja och kokar makaroner, dukar, plockar ner Tuva från diverse möbler, hindrar Felix från att göra fällor för Tuva, dukar och torkar Felix när han är klar på toaletten (vi har tagit bort pottan nu). Kenny ringer och säger att han ska möta upp sin jobbarkompis som ska lämna tillbaka vår båt. ”Vi kommer hem med pizza sen.” Han har glömt att alla är här. Nej Kenny, alla är här och vi ska äta köttbullar och korv nu, det får bli en annan dag.

Felix går upp på högvarv när pappa, Eva, Kattis, hunden Texas, Tuva, Nisse och jag trängs på samma yta. TITTA PÅ MIG!!! Ingen får föra ett samtal för det är bara han som ska höras. Det eskalerar under middagen. Tuva skriker så fort munnen är tom och även efter hon har tröttnat på mat, jag skriker också.

Jag ruttnar flera gånger på Felix och mina händer börjar nu darra av sig själv. Kenny ringer och säger att hans kompis med barn och fru kommer hem till oss ändå, ”lite snabbt”. Så en halvtimme senare ramlar de också in. 

Tuva börjar känna av kvällen och vill bara vara med mamma. Felix blir sur för att han bara får en muffins. Sen börjar han leta fram alla leksaker som låter och kan störa oss. Läggdags!

När jag äntligen lyckats borsta tänderna på Felix så stänger jag toadörren lite för snabbt när vi går ut så att Felix får handtaget i huvudet. Det är ingen stor grej men i det här ögonblicket då allt suger och det är läggdags så blir han ledsen. När han är ledsen så börjar han också att hosta och sen kräks han på grund av det, i hallen.

Vi kramas och han somnar på sex minuter. Frid! Våra sista gäster förstår kaoset och rör sig hemåt. Jag tar blodtryck, 135/85 och 88 i puls. Är det därför jag darrar? Jag känner en begynnande huvudvärk. 

När vi landar i soffan så dröjer det inte länge förrän det piper från sovrummet. Felix behöver pinka. Jag bär honom till toaletten, sätter mig framför honom och säger åt honom att hålla ner snoppen, tre gånger. Sen kommer kisset, fram i en stråle mellan hans ben ner på golvet. VA FAN!!

Kenny tar över röran, nu behöver jag få lugn annars går jag i bitar. Tuva somnar efter en stund och jag brottas med hostan som inte låter mig lägga mig ner. Jag fasar över risken över att bli sjuk och att inte kunna komma ifrån det här under ett par arbetstimmar. 

God natt! 

Snedvridet i snön 

Vad är det för fel på mig?!

Jag tittar ut genom fönstret och ser att det snöar och blåser och termometern visar minus tre grader. Ungefär som i söndags när vi var på Skansen och höll på att frysa ihjäl. 

När jag ser det här, DÅ bestämmer jag mig för att gå till dagis, alltså promenera. Det har varit nästan vårväder i förra veckan men då var det bilen som gällde. 

Det här var inte heller något undantag, jag får samma idéer när det småregnar ute, eller när snön vräker ner. Jag har ingen förkärlek för dåligt väder men jag verkat gilla att promenera i dåligt väder. Uppenbarligen!

Idag kom jag dock inte så långt innan jag upptäckte vilket jäkligt väder det var, men envis som jag är så fortsatte jag gå.

Felix var väl kanske inte superimponerad av sin mamma som tvingande honom att vara ute i kylan och inte heller Tuva verkade tycka att det var så himla roligt att bli nerklämd bakom Felix utan någon möjlighet att se honom.

Hem kom vi i alla fall efter någon timmes promenad. 

De små snoriga änglarna!

Jag kommer till dagis precis när det är mellanmål. Alla barnen är utomhus och de står och köar utanför altandörren för att få sin mat.

Dagisfröken säger till mig att Felix blev besvärad när han såg mig komma, precis när han skulle få mellanmål. Han ler stort mot mig när det är hans tur att få en stor brödskiva med två tjocka skivor leverpastej på och varm choklad, men han kommer inte fram till mig utan säger ”jag kan inte åka hem för jag ska äta nu mamma”.

Alla barnen på hans avdelning sitter på bänkarna och äter, tittar på mig och Tuva och ställer frågor.

– Vem ska du hämta? Vems bebis är det där? Vad heter bebisen? Är det bebisens filt? Kan du trolla? Tycker Felix om sin lillasyster? Vad heter du? Får jag klappa bebisen? Vad hette bebisen igen? 

Det är jättegulligt. Inte!

Efter att ha läst om RS-viruset så ser jag bara alla dessa snoriga småvarelser som potentiella smitthärder. Jag vill inte att de rör mig, eller Tuva framförallt. Jag säger det dessutom till ett barn som frågar om hon får klappa Tuva; nej, jag vill inte att hon får några bakterier, säger jag och låter som Felix som alltid säger bakterier istället för baciller. När jag begrundar vad jag faktiskt sa och hur dåligt det lät så svarar tjejen under tiden; nej jag blev faktiskt sjuk av en bebis också. Vi är alltså okej med varandra, trots mitt svar.

När Felix tagit sista tuggan på sin macka så säger han; NU vill jag åka hem, och han behöver inte tjata. Jag är klar.

Jag blev med tonåring!

Jag hör mellanmonstret vråla redan innan dörren öppnas in mot hallen. En sån dag alltså. 

Felix har slutat sova på dagis nu och det är en kamp varje dag att lyckas köra hem, de sju minuterna det tar, utan att han somnar i bilen. Om han somnar så blir han ett litet monster när man väcker honom, om han ens bara fått nicka till och så lite hunger på det…

Han vill INTE ta av sig skor eller ytterkläder. Han vill INTE att jag säger hej. Han vill INTE sluta jonglera med matkassen, han vill INTE äta. ”Stå inte där”, ”gå inte”, ”prata inte” osv. När vi tröttnar på hans domderingar så börjar han vråla och då bär vi in honom i sovrummet.

Medan jag sitter i dörröppningen och väntar på att han ska lugna ner sig så kör vi den vanliga maktkampen. – Du bestämmer inte mamma! – Jo Felix, jag är mamma och bestämmer över barnen. Repeat 16 gånger. Mitt i allt så slänger han ur sig: du bestämmer inte över mig! Det är mitt liv, inte ditt!

Va? Jag skrattar naturligtvis, hur ska jag kunna låta bli?! Min treåring säger åt mig, på rätt ställe, att det är hans liv! Han blir ännu argare för att jag skrattar. DET VAR INTE ROLIGT!

Var kommer det ifrån? Säger barnen så på dagis? Vem är den här lilla kluriga killen framför mig?

Idag kom han hem, snäppet gladare, med en stor finne under näsan. Blev han tonåring över natten?

Ficklampskväll!

Mitt andra älskade barn är så stor! Vuxen i jämförelse med Tuva. Han kommer och frågar om han får kasta Tuvas använda blöjor i soptunnan (morgonbytet som ligger nedanför sängen), han stänger själv av tvn när det är läggdags, tömmer sin egen potta i toaletten, plockar upp Tuvas leksaker som hon tappar på golvet om och om igen. Han pekar på texten i tvättlappar, i tidningar och leksaker och frågar vad det står. Om det är ett ord som innehåller x så säger han att det står Felix.

Han har plötsligt blivit så stor! Två dagar borta i snökaoset och så kommer han hem och säger nya saker, nya fraser, han snappar upp allt. Hans humör har blivit så otroligt mycket bättte, jag kan inte ens komma ihåg sist han sa ”mamma jag är arg dig”. 

Skrikfesterna är sällsynta och när de inträffar och jag bär in honom på rummet så vill han att jag ska krama honom så fort jag släpper ner honom, istället för att han slår mig eller skriker ännu mer. Sen har han förstås en jäkla vilja och gör massa dumheter fortfarande men jämför man med en månad eller två sedan så är det ljusår bättre nu. Han och Kenny har fortfarande en del bråk och han verkar ha en liten mammaperiod nu men förhoppningsvis så växer det också bort.

Hans och Julias relation växer, när jag kommer och hämtar honom på dagis så är första reaktionen inte längre glädje, även om den kommer efter ett tag. Han vill inte åka hem, han vill stanna på dagis och leka med Julia. De minskade tiderna på dagis i och med att Tuva föddes är inte helt positivt i Felix ögon.

Ikväll hade de ficklampskväll på dagis. De hade hängt upp reflexer och en liten tipsrunda som vi skulle gå men så fort Felix fick syn på Julia så sprang han bara efter henne. Enligt Julias föräldrar så verkar känslorna vara besvarade, därhemma pratas det tydligen mycket Felix.

Hjälp! Vad händer?

Jag kommer in på dagis och lägger Tuva på golvet, inpackad i sin åkpåse, medan jag klär av Felix ytterkläderna. Plötsligt hör jag ett högt pipande; NEEEEJ MEN ÅÅÅÅÅH, HEEEEEEEEEEJ, KAN MAN VARA SÅ LITEN?!

Jag tittar upp för att se vad som åstadkommer ljud som jag inte hört sedan Pernilla Wahlgren sjöng Piccadilly cirkus och möter blicken hos en annan förälder på avdelningen. NU förstår jag vad alla menar när man pratar om att vuxna pratar bebisspråk med barn. Men det här är inte bebisspråk, inte ens Tuva kommer upp i såna höga toner. Hon fortsätter och jag finner inga ord, jag är lamslagen, inte ett ljud kommer ur min mun, jag kan inte ens låtsas att le och fröken som står bredvid mig vänder sig bara om och går därifrån och lämnar mig till spektaklet. Som tur är så kräver Felix uppmärksamhet och jag kan ta mig därifrån. 

När jag sätter mig i bilen och ser att pipkvinnan går till sin bil så bestämmer jag mig för att jag ska sitta kvar i bilen nästa gång jag ser den stora blå amerikanaren på parkeringen.

Jag har en till sån person. När jag och mamma var på Mc Donalds för ett par månader sedan så stod det en kille i kassan som tog min beställning. Han var blank i ansiktet, stirrade oavbrutet på mig med stora galna ögon och ett enormt stort påklistrat leende under hela beställningen. Det kröp i hela min kropp och jag förstod inte om han drev med mig eller inte, jag ville bara bort därifrån. Fort! Han fick mig att vilja fly!

Igår när vi hade besiktigat bilen så åkte vi genom drive thru på McD för att köpa en kaffe och när rösten i boxen frågade efter vår beställning rös jag till och det började klia på kroppen. Rösten tillhörde förstås samma kille. Hur kan en person få en att känna sånt obehag?! 

Maskerad på dagis!

Jag älskar bilden här nedan, den är så typisk Felix. 21 barn står stilla men ett enda barn, mitt i centrum, KAN inte stå stilla. 

Min lilla pirat med så många myror i brallan. 

Tänk vad nära det var att de fick till ett perfekt gruppfoto! 

Utbytt mot en 4-åring!

Vid middagsbordet:

Felix: Mamma, du får inte vara min bästa vän!

Jag: Va? Varför inte?

Felix: Jag är bästa vän med Julia!

Jag: Men kan man inte ha flera bästa vänner?

Felix: Nej, jag har Julia, du får ha pappa.

BFF!

Jag har precis insett Felix manöver! 

Sedan Felix började på dagis så har han alltid pratat om Julia så fort vi frågat vem han lekt med. Det konstiga är att vi aldrig har sett honom leka med henne och när jag frågat fröknarna (man får kalla dem för fröknar, jag har frågat) så har även de sagt att de inte sett honom leka med Julia.

Nu i höstas så fick Felix, Julia och några andra barn byta till en annan, äldre avdelning och jag tror att jag knäckt nöten nu; varför Felix och Julia faktiskt leker nu på riktigt! När barnen på den nya avdelningen är lite mer främmande för två ”gamla” avdelningskompisar så har Felix säkert sett sin chans att visa framfötterna och stå för tryggheten. Det verkar hur som helst fungera, för nu leker de hela tiden.

– Vet du Felix, bestemor är min mamma.
– NEEEEEEEJ! DU ÄR MIN MAMMA!

– Felix, jag älskar dig! 

– NEEEEEEEEEEJ, JAG ÄLSKAR DEEEEEEEJ!

……Ifall ni undrar om dagens utbrott alltså.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑