Det var det första Felix sa idag när Kenny kom hem med honom och han upprepade det igen när vi skulle sova – roligt dagis.
Idag när Kenny skulle hämta honom så var han ensam kvar och han blev argare är någonsin över att behöva åka hem.
Mina lämningar går på två minuter. Jag har knappt fått av honom kläderna innan han säger hej då, pussar och vinkar åt mig innan han springer iväg.
Han verkar som sagt trivas väldigt bra och det gör mig himla glad.
När Kenny var uppe och körde skoter med killarna i förra veckan så hade jag och Felix en mamma-barn-vecka.
Jag märker att Felix anpassar sig och blir något lugnare när det bara är vi, fast det kan också bero på att han fick min fulla uppmärksamhet i en veckas tid.
Till helgen så var det ett sånt där riktigt fint vinterväder med bara ett par minusgrader och då tog vi en promenad i skogen.
Mitt tempo ligger väldigt nära Felix tempo just nu. Om jag stressar på eller går i ett snabbt tempo så får jag ont i magen så det är långsamt som gäller nu.
Trots tempot och den korta distansen fick jag lite ont i höfterna efteråt och det satt i hela kvällen men dagen efter var stelheten borta igen.
Kroppen är inte som den brukar vara, jag tror inte jag förstår vidden av alla förändringar som sker med kroppen när man är gravid.
Jag vet sedan sist i alla fall att om jag börjar se suddigt så ska jag avvakta till efter jag slutat amma med att gå till en optiker. Jag ska inte heller försöka färga håret rött under amningsperioden eftersom färgen trillar ut (jag kan dock inte lova att jag inte provar igen).
Sedan den här suktan efter sushi! Jag är helt övertygad om att jag är tio gånger mer sugen på sushi nu när jag ska undvika det är som icke-gravid, jag luktar på soyan och drömmer mig bort.
När bebisen ploppat ut så ska jag leva på sushi ett tag.
Ett par dagar innan semestern så kom den riktiga kylan. Den som inte slutade vid minus 20.
Bra planerad semester skulle man kunna säga men om man har höns som inte ska frysa, varmvatten som fortfarande ska vara varmt, ett hus som måste underhållseldas i och en avsloppspump som går sönder två dagar innan man ska åka så känns det inte så bra planerat.
I sista sekund så fick vi tag på en hus- och hönsvakt som kunde lösa den större delen av våra bekymmer men avsloppspumpen gick vi bet på.
Vi resonerade fram och tillbaka om vi skulle renovera den gamla, köpa en renoverad eller köpa en ny.
Efter att ha jämfört priser och risker så föll valet på en ny pump. Kenny kunde få tag på den samma dag, dvs torsdagen, dagen innan semester, till priset av 19 000kr. Precis vad man önskar lägga ut pengar på innan resan.
Så, i minus 25 grader så kröp Kenny ner i avloppstanken med huvudet före för att ”rengöra tanken”, eftersom man inte kan sätta dit en ny pump om det ligger gammal ”skit” i tanken, enligt Kenny. Själv stod jag bredvid, illamående av stanken två meter upp i friska luften, vaktandes över Kenny ifall han skulle tuppa av där nere i skitångorna.
Nu har vi en ny pump på plats i alla fall och den ska förhoppningsvis hålla i 20 år framöver så det lär dröja till nästa skitjobb.
Jag bloggar så sällan nu så att gå ut med ett blogginlägg som meddelar att jag är gravid igen är old news (men jag kanske återkommer mer till det senare, trots allt).
Men det som är nytt är att det verkar som att vi får en tjej.
Idag, i vecka 20, så var vi på Ultraljud och vi var ute i god tid. Klockan tre hade vi tid men vi hann knappt sätta oss ner i väntsalen när vi kom, strax efter halv tre, innan vi fick komma in.
För en gångs skull (på ultraljud) så fick vi träffa en supertrevlig och pratglad läkare, Nasim. Hon la 50 minuter på oss och min mage, mätte och kollade på bebisen från alla håll och kanter medan hon förklarade vad hon såg och vad hon tittade efter.
Kenny babblade på i vanlig stil med sitt machosnack om att män gör män, det är självklart att det är en kille, nu måste vi köpa dubbla crossar, traktorer bla bla bla. Alltså ingen ödmjukhet eller insikt om det som är större än Kenny, det opåverkbara.
Kanske var det därför som goa Nasim ansträngde sig så mycket för att försöka se vilket kön bebisen har. Hon vände och vred på kameran, skakade på magen, skickade ut mig för att kissa men bebisen låg i skräddarställning och ville inte flytta på sig.
Hon vågade på sig att säga att hon nog trodde att det var en flicka ändå och precis när vi gett upp om att få ett klart besked så fick hon till en bild där hon tyckte att det var uppenbart att något saknades.
Kenny såg faktiskt lite chockad ut, lite som att han inte ens hade tänkt tanken att det kunde bli något annat.
Så nu har machosnacket vänt om till att han och Felix nu måste skydda ”henne” mot alla idioter till killar som kommer att vilja dejta henne.
Det var en rolig nyhet minsann men mest glad är jag för att allt såg bra ut.
Idag var det en sån där riktigt kall dag. På eftermiddagen visade termometern minus 19 grader, definitivt kallaste dagen hittills i vinter.
Kenny var taggad på att åka till leklandet med Felix så medan han sov i vagnen så fixade vi lite ärenden runt omkring innan han vaknade och det var dags för kaoset.
Felix blev sådär jätteglad så att han inte ville visa riktigt hur glad han blev men han trippade på tårna och dansade runt medan vi klädde av ytterkläderna.
Leklandet hade inte hängt med köldknäppen så jag tyckte det var ruskigt kallt men för alla barn som springer upp och ner och runtomkring så funkade det nog bra.
Felix älskar rutschkanorna. Han blir lätt fast på just dem stationerna. Han hinner knappt nudda golvet innan han säger ”en till”.
Det var en mycket trött kille som 0jte därifrån tre timmar senare men nöjd, får vi hoppas.
Av någon anledning valde vi att stanna hemma i jul. Vi brukar som bekant rymma landet och fly till en strand med varmt hav där julafton passerar obemärkt vilket passar mig utmärkt.
Jag tycker inte att jul är något speciellt och jag tycker att det blir långtråkigt med julmat när man äter det för femte gången under ett par veckor, så är det bara.
Det jag gillar med jul är belysningen, julstjärnorna och ljusslingorna, alla ljus som lyser upp i mörkret och förhoppningsvis reflekterar i snön, för snö ska det vara. Mycket!
Jag har gått runt och sagt att jag ser fram emot att fira jul i vårt nya hus, som säkert kommer någon gång, och jag hoppas att jag kan stå för det. Men kanske blir julen inte så viktig där heller. Det återstår att se.
När julfirandet var över så fick vi ett par lediga dagar och då var jag rastlös. Vi funderade på att åka till Åre men blev lite nedslagna av att det till och med var mindre snö i Åre än i Stockholm och man sätter sig inte och åker 70 mil enkel väg för att kratta gräs.
Det tog oss en hel dag, från frukost till middagstid, att bestämma oss så långt som att vi skulle börja i Ludvika.
Det fanns ungefär lika mycket snö där som hemma, vilket betydde tillräckligt mycket för att Felix skulle få åka snowracer och det var roligt minsann.
Efter två nätter tackade vi för oss och drog till Kungsberget där vi mötte upp några kompisar. Felix fick känna lite på skidåkning och var inte helt avig till den idéen men det var mest roligt när han ramlade verkade det som.
Vi följde med våra kompisar till deras stuga i Ockelbo där även gotlänningen och hans familj möttes upp för en nyåramiddag.
Alla tre par är småbarnsföräldrar vilket resulterade i sänggående efter en trevlig middag men innan tolvslaget, men det är samma där för mig som med jul, det är inte viktigt.
Jag har inga traditioner för nyår och det betyder inte så mycket att det blir ett nytt år, alla år är bra på sitt sätt.
Dagen efter for vi till Kungsberget igen och då fick Felix åka snowracer, upp och ner, upp och ner för backen, om och om igen. Han tjöt av förtjusning de första gångerna och varje gång han kom ner så var det ”en till” och så klev han av snowracern och gick upp för backen.
Det verkar till och med som att han lärde sig att svänga, medvetet. Ett par gånger blev vi väldigt nervösa över att han skulle köra över någon som gick i backen men precis innan träff så svängde han undan. Den lilla älskade filuren alltså.
När vi fått nog av Kungsberget så kände jag att jag längtade hem igen så vi vände nosen mot söder och åkte hem till vårt lilla hus för en lugn helg innan jobbet tog vid igen.
….visst är han söt som socker?!
I måndags var det luciafirande på dagis.
Klockan halv tre (det gäller att ha ett flexibelt jobb) så smög vi föräldrar in i vilorummet i väntan på luciatåget.
Till slut öppnades dörren och de små supersöta figurerna kom in till oss. (Söta Julia var ju Lucia förstås).
Felix var sist ut och såg mest förvånad ut av alla människor men han såg inte mig och Kenny.
Alla barn satte eller ställde sig i en halvcirkel framför oss och började sjunga, förutom Felix som satte sig i mitten med ryggen mot alla.
Efter en stund tittade han mot oss och då vinkade jag för att han skulle se att vi var där och direkt kom han för att kramas. När jag sedan viskade i hans öra att han skulle gå till de andra barnen och sätta sig så blev han sur och la sig på golvet.
Väl hemma så trissades hans dåliga humör upp. Ingenting var okej eller roligt och allt vi gjorde var fel. Från klockan fem till sju så skrek han konstant, absolut ingenting fungerade i hans värld.
Det slutade med att jag, snart lika sur som honom, gick och la mig och han var inte mycket svårsövd den kvällen, inte jag heller för den delen.
Det är ett väldans temperament den där killen har fått minsann. Är det någon i släkten som tänker ta på sig den biten tro?
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer