Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Av någon anledning valde vi att stanna hemma i jul. Vi brukar som bekant rymma landet och fly till en strand med varmt hav där julafton passerar obemärkt vilket passar mig utmärkt.
Jag tycker inte att jul är något speciellt och jag tycker att det blir långtråkigt med julmat när man äter det för femte gången under ett par veckor, så är det bara.
Det jag gillar med jul är belysningen, julstjärnorna och ljusslingorna, alla ljus som lyser upp i mörkret och förhoppningsvis reflekterar i snön, för snö ska det vara. Mycket!

Jag har gått runt och sagt att jag ser fram emot att fira jul i vårt nya hus, som säkert kommer någon gång, och jag hoppas att jag kan stå för det. Men kanske blir julen inte så viktig där heller. Det återstår att se.

När julfirandet var över så fick vi ett par lediga dagar och då var jag rastlös. Vi funderade på att åka till Åre men blev lite nedslagna av att det till och med var mindre snö i Åre än i Stockholm och man sätter sig inte och åker 70 mil enkel väg för att kratta gräs.

Det tog oss en hel dag, från frukost till middagstid, att bestämma oss så långt som att vi skulle börja i Ludvika.
Det fanns ungefär lika mycket snö där som hemma, vilket betydde tillräckligt mycket för att Felix skulle få åka snowracer och det var roligt minsann.

Efter två nätter tackade vi för oss och drog till Kungsberget där vi mötte upp några kompisar. Felix fick känna lite på skidåkning och var inte helt avig till den idéen men det var mest roligt när han ramlade verkade det som.

Vi följde med våra kompisar till deras stuga i Ockelbo där även gotlänningen och hans familj möttes upp för en nyåramiddag.
Alla tre par är småbarnsföräldrar vilket resulterade i sänggående efter en trevlig middag men innan tolvslaget, men det är samma där för mig som med jul, det är inte viktigt.
Jag har inga traditioner för nyår och det betyder inte så mycket att det blir ett nytt år, alla år är bra på sitt sätt.

Dagen efter for vi till Kungsberget igen och då fick Felix åka snowracer, upp och ner, upp och ner för backen, om och om igen. Han tjöt av förtjusning de första gångerna och varje gång han kom ner så var det ”en till” och så klev han av snowracern och gick upp för backen.
Det verkar till och med som att han lärde sig att svänga, medvetet. Ett par gånger blev vi väldigt nervösa över att han skulle köra över någon som gick i backen men precis innan träff så svängde han undan. Den lilla älskade filuren alltså.

När vi fått nog av Kungsberget så kände jag att jag längtade hem igen så vi vände nosen mot söder och åkte hem till vårt lilla hus för en lugn helg innan jobbet tog vid igen.