image

I måndags var det luciafirande på dagis.
Klockan halv tre (det gäller att ha ett flexibelt jobb) så smög vi föräldrar in i vilorummet i väntan på luciatåget.
Till slut öppnades dörren och de små supersöta figurerna kom in till oss. (Söta Julia var ju Lucia förstås).

Felix var sist ut och såg mest förvånad ut av alla människor men han såg inte mig och Kenny.
Alla barn satte eller ställde sig i en halvcirkel framför oss och började sjunga, förutom Felix som satte sig i mitten med ryggen mot alla.

Efter en stund tittade han mot oss och då vinkade jag för att han skulle se att vi var där och direkt kom han för att kramas. När jag sedan viskade i hans öra att han skulle gå till de andra barnen och sätta sig så blev han sur och la sig på golvet.

Väl hemma så trissades hans dåliga humör upp. Ingenting var okej eller roligt och allt vi gjorde var fel. Från klockan fem till sju så skrek han konstant, absolut ingenting fungerade i hans värld.
Det slutade med att jag, snart lika sur som honom, gick och la mig och han var inte mycket svårsövd den kvällen, inte jag heller för den delen.

Det är ett väldans temperament den där killen har fått minsann. Är det någon i släkten som tänker ta på sig den biten tro?