Jag har så fina barn! De är skitjobbiga ganska ofta men de är så fantastiska, ändå.
Båda barnen är så nyfikna på allt och jag tror det är därför de också är en utmaning. Felix vill prova allt, vad händer om jag kastar den här grejen i golvet? Vad händer om jag klättrar upp på Nisses klätterställning och balanserar över till öppna spisen? Kan man ha sönder en tältpinne? Får jag kanske popcorn om jag skriker så högt jag kan? Slipper jag gå och lägga mig om jag bråkar med mamma? Är idag den dagen då jag inte behöver borsta tänderna?
Tuva är i en mer begränsad form men ändå mer nyfiken är Felix var i den åldern, tror jag. Jag är övertygad om att hon är så svårsövd för att hon inte vill gå miste om någonting som kanske kan hända när hon sover. Hon kan vara hur trött som helst men kämpar med alla medel mot sömnen. Häromdagen stod hennes gåvagn mot bordet och då upptäckte hon att hon kunde klättra upp på bordet. Sen när hon insett det så hittade hon andra saker att använda för att komma upp. Hon snappar upp så många saker just nu, men vänder man ryggen åt henne så kryper hon snabbt bort till kattmaten eller kattlådan. Mmmm mums. ALLT ska in i munnen, hon är som besatt.
Så förutom att jag försöker reparera mig själv som fortfarande är dålig med en galen hosta och näsa som rinner så springer jag efter mina småglin. Hela tiden. Det kanske är därför jag aldrig blir frisk.
Jag behöver bättra på mitt karmakonto, om man nu ska tro på sånt men senaste veckan har inte varit min vecka!
Felix var ju hemma en vecka från dagis då han hostade och hade feber. Lagom till att han var feberfri så började jag få klädsamma rosor på kinderna. Det här var i söndags, förra söndagen alltså.
Sedan dess har jag haft feber varje dag som är värst på kvällen, huvudvärk, ont i kroppen och huvudet och en riktigt ruskig hosta. Jag har trott varje dag att ”nu måste jag bli bättre imorgon”, men igår på dag nio så gav jag upp och åkte till Närakuten.
Inte ens två minuter fick jag med skitdoktorn. Jag satt i ett undersökningsrum som han kom instormande in i och frågade vad som var problemet. Han hade inte ens tid att sätta sig ner när han lyssnade på lungor och tittade ner i halsen. Han konstaterade ”en icke specificerad akut infektion i nedre luftvägarna” och slängde på mig hostmedicin och penicillin. Klart!
Jag förväntade mig inte att träffa en doktor som skulle sitta och hålla mig i handen och trösta lilla knyttet. Men om jag, i mitt tillstånd, har tagit mig till en läkare, så tycker jag att jag åtminstone att jag kan få ett par minuter då dr Darshan sitter ner och tittar mig i ögonen när jag beskriver min misär.
Nu har jag i alla fall börjat min kur och imorse vaknade jag utan feber och huvudvärk. Dock så var magen trasig och nacken är ur led eftersom jag bullat upp med kuddar när jag sover för att inte hosta så mycket. Men vad är väl en bal på slottet..
Kenny la i båten för ett par veckor sedan och sen dess har den legat hos hans kompis föräldrar ute i Saltsjöbaden. I fredags bestämde vi oss för att vi skulle hämta hem den till Täby, trots att Felix förkylning nu hamnat hos oss och vi därför inte var helt på topp. Men Kenny var föräldraledig och jag hade jobbat in mina dagar när Kenny vabbade så det var en bra dag att göra det på.
Medan Kenny fixade ordning inuti båten styrde jag kosan mot Täby. Vädret var alldeles underbart och solen brände på min svarta t-shirt. Barnen var väl inte helt lätta att ha med att göra men det gick ganska okej fram till Täby.
Eftersom det var första gången vi skulle in i den här hamnen så snurrade jag runt ett par varv innan vi gick in för att försäkra mig att vi hade ordning på saker och att barnen var lugna.
Ett femtiotal meter innan vi skulle klämma in oss på vår båtplats så sätter Felix igång och skrika och hoppa runt. Precis när jag ska svänga in så är Tuva på väg ner i båten med huvudet före och samtidigt börjar Kenny skrika att jag ska backa och styra hit och dit. System overload!
Jag prioriterar Tuvas huvud och slänger mig sedan på backen och är så stressad att jag inte ens vet om jag styr åt rätt håll. Båten puttrar alltså bara fram i någon knop eller två, men just då känns det väldigt snabbt. Oavsett kommer jag lite nära stolparna i vattnet och Kenny kutar runt som en målvakt i slutspel för att försöka hålla emot båten medans han gormar instruktioner som i det här läget får mig förbi. När vi fått stopp på båten så får Kenny köra in oss och jag får andas.
Vi diskuterar vår tilläggning när vi sitter fast, Kenny är inte arg trots att han får gnugga bort ett litet märke från båtens sida där jag snuddat stolpen. Han ursäktar oss med att det är vår första tilläggning här.
Jag går och byter bajsblöja medan killarna går och köper förtöjningsfjädrar. Vi ligger kvar där i ett par timmar medan Kenny putsar lite och monterar kapellet. Barnen är sjövilda och använder båten som ett lekland, all min energi går åt till att hålla dem levande och båten i ett stycke. Lite energi lägger jag också på att fundera på hur det här ska gå till i sommar, men sen orkar jag inte tänka på det längre. 😱
Nej, mjölken är inte sur men hon som tillverkar den är lite sur. Jag har tröttnat på att Tuva vaknar fyra gånger per natt och tycker att hon ska amma och skriker till hon får som hon vill.
Jag har också tröttnat på kommentaren jag får från mamma och Kenny när tuttarna kommer hem efter jobbet och Tuva börjar gnälla så fort hon ser dem -vad konstigt, hon har ju varit så glad hela dagen!
Även när jag har ammat henne sista tiden så suger hon i fem sekunders intervaller för att sen sätta sig upp för att kolla vad som händer för att sen kasta sig ner mot tutten igen. Så nu har jag tagit tillbaka mina tuttar och den senaste veckan så har Tuva sovit hela nätterna.
Hon är visserligen fortfarande mammagnällig men inte lika mycket som förut. Vinst till mig, och Tuva förstås.
Förutom det här så kan Tuva nu vinka, nästan på kommando, high five, ”titta”, hon dansar när hon hör musik. Hon reser sig upp mot möbler hela tiden men hon klarar inte att ställa sig upp utan något att hålla i än.
När vi går och sover så tar hon min hand och visar när jag ska klappa henne på rumpan och sen flyttar hon den när jag ska massera benen istället. Hon verkar vara en snabblärd tjej men hon vinner inte lära-sig-gå-tävlingen mot Felix som vid den här åldern reste sig upp och gick.
Den stora fina är sjuk, på riktigt med feber, för ovanlighetens skull. Men det är först när termometern närmar sig 40-strecket som han lugnar ner sig ett snäpp. Då får han alvedon och efter en timme så är han uppe och studsar igen.
Kenny stannar hemma med båda barnen medan jag jobbar och när vi byts av på kvällen för att han ska på lär-känna-din-nya-båtklubbsmöte så tar jag över ansvaret för snorisarna. Felix är i det stadiet då han tröttnat på att ta det lugnt.
NEJ TUVA, skriker han så fort hon närmar sig honom och då börjar hon gråta. Om hon tar upp en leksakskorv från en låda så ska Felix plötsligt ha den. När hon tar en bil istället så är det den han ska ha, nu.
De får mat. Ett lass med pannkakor som jag fixat lite snabbt. Tuva vräker i sig, hon har pannkaksfett på hela kroppen, det ser ut som att hon har gele i håret. Medan jag steker pannkakor ropar Felix på mig, om och om igen. Han vill ha hjälp att stoppa ner alldeles för många leksaksfiskar i en liten låda så att den inte går att stänga. Så att han kan bli arg för det.
När maten står på bordet så äter alla utom Felix. Han passar på först när allt är avplockat, då häller han ner sin Coca Cola som Kenny köpt till honom i skålen med jordgubbar, sen äter han det med sked och vrålar på mig när han slabbat ner kläderna.
Kenny åker och plötsligt behöver båda barnen mig precis samtidigt. Tuva har fått vänja sig av med tutte senaste veckan, vilket har gett både mig och henne en betydligt bättre nattsömn. Från en dag till en annan så sover hon hela natten, men hon är fortfarande ganska mammagnällig.
Nisse kommer in i barnaskriksmode och börjar jama i kören, han har jag inte heller tålamod med så han åker ut och går direkt och ställer sig under det öppna fönstret och jamar istället.
Felix försöker ”krama bort allting så blir det lite bättre mamma”. Han klappar mig i ansiktet med sina smutsiga fingrar som precis kommit ut ur hans snoriga näsa och jag tänker ”stå ut”.
Båda barnen skriker när vi ska sova, Felix för att han vill kolla IPad när han ska sova, vilket han inte får göra, idag heller. Tuva är inte upprörd för något speciellt, hon har bara för vana att skrika sig till sömns. När hon skriker så bajsar hon så det blir ett till blöjbyte trots att jag trodde att sista var bytt för dagen.
När Kenny kommer hem frågar han om jag ska somna eller om jag ska komma upp och hitta på något. Jag stannar i sängen.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer