Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Det blev ett byte till alltså och vi hamnade på The Leaf Oceanside, ett Ving/Tui-hotell med många svenskar. 

Nu när vi flyttat till andra sidan berget så fick vi se betydligt mer regn än tidigare också. Vi träffade en kille första dagen som vänligt meddelade att ”det här är första dagen på en vecka som vi har sol”. Som tur är så följde solen med oss till den här sidan också. Det kom visserligen enorma mängder regn men det satte igång först på eftermiddagarna.

I poolen på hotellet så träffade Felix en kille, Wille (jag heter Wille, INTE Rille!!) som var sju år. När Felix såg Wille hoppa runt i poolen och simma och dyka utan puffar så bestämde sig Felix för att han också kunde simma och helt plötsligt så kunde han det. Dagarna innan då vi övat på att simma så skrek Felix högt efter hjälp så fort vi kom en armlängd bort från honom men efter mötet med Wille så fanns det inget behov av oss längre. Det var en väldigt skum känsla att sitta vid poolkanten och se sin lilla filur hoppa ner i poolen och sen simma tillbaka till stegen alldeles själv, och så självklart.

Idag lämnade vi det här fina hotellet med den fina stranden. Även den här gången var det lite nervöst att åka från ett hotell som vi trivdes kanonbra på till ett nytt som vi inte sett mer än på bilder på internet.

Att resa med barn i Thailand är lite udda. Thailändarna är överförtjusta i barn och kommer och gullar med barnen hela tiden, eller ja, Tuva får betydligt mer uppmärksamhet för att hon är bebis, ungefär som Felix fick när vi var här med honom när han var bebis. 

När Felix var bebis så ville alla Thailändare bära honom hela tiden, som tur var så gillade inte Felix det för han skrek direkt när någon annan än vi bar honom. Tuva blir överlycklig när någon kommer fram till henne eller bara går förbi och tittar på henne, hon är en riktig publikfriare. Här har folk dock inte varit så hysteriska med att bära henne så det har inte varit något orosmoment att barnen är ute på drift.

Behovet av uppmärksamhet har gått i arv, från Kenny vill jag påstå. Om Felix ser att folk tittar på honom så går han upp i varv, från en sekund till en annan. Han har inga problem att ha en stor publik till sina ”uppträdande”, ju mer publik desto bättre. Kan han sen dessutom överrösta alla med sin sång ”vi ska bada nakna på Sergels Torg och leva livet utan sorg” om och om igen, ja då är livet topp!

Asså, vilka hotell vi har hittat. Asså, vi bor så bra! Så kunde det ha låtit om Felix skulle beskriva hotellen. Han börjar just nu alla sina meningar med ”asså”. Asså mamma, jag vill ha frukost. Asså, så får man inte göra, osv. Det låter så gulligt nu när det är nytt, vi får se hur länge han får hållas.

Vårt andra hotell var också superbra! Jag tror vi betalade runt 700kr natten och det var en helt annan standard än hur vi bott tidigare år. Personalen här förstår vad man säger och bryr sig dessutom om vad man säger. Behöver man hjälp så hjälper de till, är maten för stark så skickar de in en ny maträtt och allt fungerar i rummen.

Det har varit superskönt med ett rum med poolaccess. Poolen var superfin med en liten oas i mitten med fyra solstolar, fem meter från rummet, där jag har fått några timmar för mig själv varje förmiddag i flera dagar medan Felix lekt med sitt lego och Tuva vilat med Kenny. Jag har under den tiden lyckats läsa ut en bok. Oh heliga ensamslappartid!

En annan positiv sak med hotellet är lekrummet, strategiskt placerat bredvid frukosten. Så fort Felix ätit klart så har han kunnat springa in och leka där medan vi ser honom men kan fortsätta med frukosten.

Nästan varje dag kommer en ordentlig regnskur, oftast när vi äter lunch eller på kvällen, annars har vi haft det väldigt skönt. 

Vi har det väldigt bra överlag. Det är en utmaning med Felix ibland när han är så envis och arg, när han inte får som han vill. När man för 10:e dagen i rad bråkar om att han måste äta lunch för att få glass så tryter tålamodet, som tur är så går humöret över lika snabbt som det kommer. För båda. Tuva är inte heller så enkel hela tiden men för henne räcker det oftast att man ger henne uppmärksamhet så är hon nöjd igen. Ungefär som när jag är arg och man ger mig mat, då blir allt bättre.