Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök
Kategori

Semester

Båtliv – Muskö

Efter lunch, glass och ett dopp i Utös kalla vatten så åkte vi vidare. Jag badade förstås inte, det finns gränser på vad jag går med på och 16 grader i vattnet är inte okej att bada i.

Vi lotsade oss ut från allt stohej i gästhamnen och lyckades lägga till vid stationen för tömning av toalettanken. Toaletten var nämligen så full nu så det omgående behövdes en tömning, trodde vi.

Även efter tömning så var toaletten full…stopp i rören alltså!
Kenny frågade mig om jag möjligtvis hade använt våtservetter i toaletten och visst, jag hade använt det EN gång när jag torkade Felix. "Hur mycket skada kan en våtservett göra egentligen"?!
Uppenbarligen ganska mycket.

Alltså fick jag skämmas medan Kenny fick tampas med äckliga toalettbekymmer i jakt på en våtservett. Nu vet jag!

På Muskö var vi inbjudna till middag hos mina gamla vänner Wadde och Anna och deras tre fina döttrar. Det var urmysigt att träffa dem igen och Felix tyckte det var supermysigt att hänga med tjejerna, även Tuva som fick massor med uppmärksamhet.

Myggen tvingade till slut bort oss mot båten igen, det var helt omöjligt att sitta ute någon längre stund. Men vi gick och la oss i båten, supernöjda över den trevliga kvällen.

0

Båtliv – Utö

Utö, ön som Kenny har barndomsminnen från. Vanligtvis så kommer Kenny inte ihåg vad han gjorde igår och ännu mindre vad han gjorde för 30 år sedan men Utö har han pratat om flera gånger.
Där på ön fiskade han upp en monsterfisk! Sa han att det var en gädda tro? Ja, där kanske mitt minne sviker mig, men en riktig bamsefisk var det i alla fall och han var säker på att hans pappa inte skulle tro på hans fiskehistoria när han kom hem men som tur var så satt det en gammal gubbe vid kajen som såg hans fångst som då fick agera vittne.
Med detta i bagaget så kom vi till Utö och la till i gästhamnen.

Vi strosade runt lite i hamnen, åt glass, handlade mat och köpte med nybakat från bageriet. Värre kan man ha det!

0

Båtliv – Brunskär

Vi lämnade Sandhamn runt lunch i tisdags och tuffade mot en naturhamn som vi fått tips om att den skulle vara fin.
Nu hamnade vi visserligen inte i den naturhamnen och jag vet inte varför heller men det berodde inte på oss i alla fall.
Om vi hade åkt enligt mina inknappade koordinater så hade vi i och för sig också hamnat fel, det var tydligen destinationen på den plats som tipsaren befann sig på när han skickade tipset som jag knallat in.

Vi åkte efter våra vänner in i en vik och GPS'en varnade för grund överallt. När vi stannade till ett ögonblick för att ta reda på var vi skulle åka så sa det plötsligt donk i botten och motorn stannade. Hoppsan, ett grund.

Vi lyckades ta oss ut från minfältet och lägga till vid en klippa. Kenny satt och hyperventilerade till han hade möjlighet att stoppa ner huvudet för att kontrollera att propeller och drev såg bra ut, vilket det faktiskt gjorde.

Felix sprang nu runt på de hala klipporna i upptäcksfärd och det dröjde inte länge innan det sa plums och skrik på hjälp hördes nedanför båten. Jag förstår hans rädsla, det var 16 grader i vattnet, så jag drog snabbt upp honom på land. Han hade såklart flytväst på sig men det hjälper föga mot kylan och överraskningen att hamna i vattnet förstås.

När det blev kväll var Felix övertrött de luxe men eftersom vi lovat honom att grilla marshmallows så fick sömnen komma i andra hand. Han klämde i sig ett par stycken tills han plötsligt såg konstig ut i ansiktet och kompisens barn skrek; han har satt i halsen.

Av ren reflex så dunkade jag honom i ryggen i samma ögonblick som jag insåg vad det var för minspel Felix faktiskt hade… Uuuuuuhäääää, så kom kräket.
-Mamma, jag hade för mycket mat i magen".
-Japp…men nu har du löst det…

När barnen somnat på kvällen så har vi en liten stund då allt är tyst och lugnt, innan vi somnar av utmattning. Det är bara Tuvas tuttmun som smackar i luften och Felix tunga andningar som hörs (innan Kenny börjar såga ordentligt). Den stunden är så ljuv! ❤️


0

Båtliv – Sandhamn

I söndags kväll åkte vi till båten. Vi hade precis fått leverans av fyra jämtländska kycklingar till vår höna som vägrat sluta ruva efter fem veckor på tomma ägg, innan vi packade ihop och drog.

Kenny föreslog att vi skulle sova i båten i vår hemmahamn och jag svarade "absolut inte, det tänker jag inte göra. Man sover inte i hamnen!".

När vi fått ungarna att sova och allting var inpackat i skåp och lådor så hade klockan passerat elva på kvällen, så vi sov i båten.

Våra vänner var ute i Sandhamn och väntade på att vi skulle dyka upp så när vi ätit frukost och fixat i ordning alla med kläder och tandborstningen så styrde vi kosan ut mot ön.

Gästbryggan i Sandhamn var fullbelagd. Vi blev mötta av en kille i gummibåt som var någon slags "entrévärd"; "stanna här ute så kommer jag tillbaka när det finns en plats ledig".

Efter en kvart kom han tillbaka och visade oss ett pyttelitet hål mellan ett par båtar. Med hjälp av båtfolk runtomkring så kom vi in i det lilla hålet utan att köra in i någonting. Men ett par tampar hade vi kanske kunnat förbereda innan vi gick in.

Felix vad supernöjd där han sprang runt och fångade fisk i håven med sina kompisar och vi var nöjda över att kunna släppa ögonen på honom för en stund och bara koppla av. Det finns hopp, även för oss.

0

Hej Kreta! Här är min cirkus!

När vi var i Thailand i april så skrev Kattis till mig och frågade om vi ville följa med en vecka till Grekland i juni. Just då kändes det långt bort så jag sa ja medan Kenny inte var ett dugg sugen och tackade nej.

När vi nu skulle åka så var jag inte supertaggad. Jag avskyr ju som bekant att packa och att dessutom ha barnen ensamma en vecka är rätt slitsamt. Nu är ju både Peter, mamma och Kattis med men det är ändå mitt ansvar.

Vi bor superfint i varsin lägenhet, vägg i vägg med varandra med egen pool. Det är varmt och skönt väder och vackert runt omkring oss, men jösses så skönt det är att lägga sig på kvällarna. 

Det är verkligen en utmaning att gå till restaurang och äta tre gånger om dagen. Jag har aldrig varit på ett hotell med så mycket barn där samtidigt. I matsalen är det samma ljudnivå som om det satt 15 förskoleavdelningar och åt. Vi har helt gett upp tanken på att försöka ha någon slags diskussion vid måltiderna utan vi försöker bara få i oss maten för att sedan kunna rymma ut i friheten igen. Jag måste komma ihåg att sluta med all inclusive!

0

Hem igen då!

Vi kunde ha stannat lite längre, som vi brukar säga, men samtidigt tyckte jag att det kändes helt okej att åka hem. Vi ska ju bygga hus! För att inte tala om att vi ska hinna njuta av våren innan det blir sommar.

Felix fick välja taxi till flygplatsen. Jag bad Kenny om att fixa en minivan som vi kunde åka med men istället så kom han och Felix tillbaka med en uppgraderad tuktuk. ”Det är roligt för barnen”. Barnen somnade efter tjugo minuter och kvar blev vi, med vinden i håret, men det var skönt.

Lite mer oskönt var det när vi blivit avsläppta vid departures, dragit allt bagage genom säkerhetskontrollen precis innanför dörrarna och sedan insett att taxin släppt av oss på inrikesterminalen. Det var bara att lasta in allt i bussen som gick mellan terminalerna och göra om samma procedur med säkerhetskontrollen på rätt ställe. Fördelen med tidsförskjutningen var att alla charterturister checkat in för länge sedan och vi gled därför direkt fram till disken utan att passera någon kö. 

I nästa säkerhetskontroll så blev vi kroppsscannade! Thailand är alltså så modernt att de har såna maskiner nu. Man gick in i ett litet bås med två öppningar och höll upp armarna och blev scannad. Ungarna fick gå i en gammal hederlig portal.

Vid det här laget så var båda barnen trötta och hungriga, läs jäkligt skrikiga. Vi letade snabbt upp en Burger King och hivade ut tuttarna för att få en snabb lösning på problemet. Lagom till att allas munnar var mättade så var det dags för boarding. Jag hann inte med någon shopping alls! Inte ens några flaskor vatten hann jag köpa. Kanske lika bra.

Hemresan gick ganska okej. Felix hade en stund av trots då han vägrade att gå med på att sova på planet, men han lät sig övertalas och somnade till slut. Tuva är lite värre, hon är så nyfiken på vad som händer runt omkring hela tiden. Det känns som att hon tror att hon går miste om något om hon somnar, vilket hon säkert gör. 

När kaptenen tände upp kabinen och ropade ut att det var frukost två timmar innan landning, när man äntligen fått Tuva att sova, ja då var jag lagom imponerad. Jag har ett och annat att säga om det påhittet Thomas Cook!  Ni underlättar inte för någon att väcka upp alla 330 personer för en torr fralla med en blöt ostskiva, TVÅ TIMMAR INNAN LANDNING PÅ EN NATTFLYGNING. LÅT FOLK SOVA! Det är ett hån mot alla barnföräldrar!

Ja, just saying! Men nu är vi hemma i alla fall.


0

Sista dagarna i Khao Lak!

Det blev ett byte till alltså och vi hamnade på The Leaf Oceanside, ett Ving/Tui-hotell med många svenskar. 

Nu när vi flyttat till andra sidan berget så fick vi se betydligt mer regn än tidigare också. Vi träffade en kille första dagen som vänligt meddelade att ”det här är första dagen på en vecka som vi har sol”. Som tur är så följde solen med oss till den här sidan också. Det kom visserligen enorma mängder regn men det satte igång först på eftermiddagarna.

I poolen på hotellet så träffade Felix en kille, Wille (jag heter Wille, INTE Rille!!) som var sju år. När Felix såg Wille hoppa runt i poolen och simma och dyka utan puffar så bestämde sig Felix för att han också kunde simma och helt plötsligt så kunde han det. Dagarna innan då vi övat på att simma så skrek Felix högt efter hjälp så fort vi kom en armlängd bort från honom men efter mötet med Wille så fanns det inget behov av oss längre. Det var en väldigt skum känsla att sitta vid poolkanten och se sin lilla filur hoppa ner i poolen och sen simma tillbaka till stegen alldeles själv, och så självklart.

0

Min lilla fisk!

Jag vill påstå att Felix kan simma nu. Vad tycker ni?

Felix simmar

0

Tom Yam-soppa på ny ort!

Idag lämnade vi det här fina hotellet med den fina stranden. Även den här gången var det lite nervöst att åka från ett hotell som vi trivdes kanonbra på till ett nytt som vi inte sett mer än på bilder på internet.

Att resa med barn i Thailand är lite udda. Thailändarna är överförtjusta i barn och kommer och gullar med barnen hela tiden, eller ja, Tuva får betydligt mer uppmärksamhet för att hon är bebis, ungefär som Felix fick när vi var här med honom när han var bebis. 

När Felix var bebis så ville alla Thailändare bära honom hela tiden, som tur var så gillade inte Felix det för han skrek direkt när någon annan än vi bar honom. Tuva blir överlycklig när någon kommer fram till henne eller bara går förbi och tittar på henne, hon är en riktig publikfriare. Här har folk dock inte varit så hysteriska med att bära henne så det har inte varit något orosmoment att barnen är ute på drift.

Behovet av uppmärksamhet har gått i arv, från Kenny vill jag påstå. Om Felix ser att folk tittar på honom så går han upp i varv, från en sekund till en annan. Han har inga problem att ha en stor publik till sina ”uppträdande”, ju mer publik desto bättre. Kan han sen dessutom överrösta alla med sin sång ”vi ska bada nakna på Sergels Torg och leva livet utan sorg” om och om igen, ja då är livet topp!

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑