
Jag visste att hennes tid höll på att rinna ut, men jag trodde att hon skulle hinna uppleva våren innan hon försvann. Men så blev det inte.
Hon lämnade oss idag.
Cancern som hon besegrat och blivit friskförklarad från kom tillbaka och hennes kropp orkade inte bekämpa den ännu en gång. Hon visste att hon skulle dö, hon planerade sin egen begravning.
Jag kan inte ens föreställa mig vilket öde det måste vara, knappt passerat 40 år innan hon blev tvungen att säga farväl till sina två tonårsdöttrar och sin stora familj, att ha dom där samtalen – ”när jag har gått bort, då…”.
Bara en månad innan begravde hon sin pappa. Så mycket sorg!
Jag är så rädd för döden. Jag tror jag upptäckte det först när Jocke gick bort i mc-olyckan år 2008. Han var där ena dagen och andra dagen var han borta, utan någon förvarning och sorgen överväldigade mig.
Hans död förde med sig att jag fick många nya vänner, hans vänner, som tog emot mig i min sorg trots att dom inte kände mig. En av dom var Prillan.
Nu sitter väl hon med Jocke och tittar ner på oss stackare som får leva kvar med vår saknad och oförståelse inför dessa vidriga sjukdomar och frågetecken om orättvisor.
Kenny säger att ”nu vet Prillan vad som kommer efter livet, hon kanske är lycklig nu”. Han tänker att om vi alla hade vetat att vi kommer till ett bättre ställe så skulle vi vilja dö snabbare, det är därför vi inte får veta. Jag tror på att det måste finnas något mer. Det måste göra det!

Idag slutade Kenny så där tidigt så att vissa personer knappt hunnit komma till jobbet, eller gå upp ur sängen för den delen. Fast det hade vi, vi hade till och med hunnit äta frukost!
Eftersom vädret var så där fenomenalt så sa jag till Kenny att jag vägrade sitta inomhus, så vi drog ut – till bilen.
Först åkte vi och köpte en vattenmätare till huset eftersom den är trasig och sen åkte vi och köpte en loggbok för Kennys flygning. När det var gjort så var det min lunchdags för länge sedan och jag bad Kenny att ta med mig till något mysigt lunchhak, så han tog med mig till en Thaibarack längs Sundbybergs tågräls, skitromantiskt! Men god mat!
För att vi skulle få så mycket som möjligt gjort så åkte vi och lämnade Felix hos mamma och snodde deras bil och släp.
De väggar som rivits i nygamla (det får bli namnet på huset som står på tomten nu, så att vi håller isär allting) huset plus annat skräp som låg på tomten ska köras till tippen och vi fyllde utan problem upp släpet. (Kenny hade lite svårt att skiljas från sin gamla rosa sidenjacka med axelvaddar men efter lite övertalning så fick även den åka med till tippen).
Egentligen så skulle man ha tillbringat dagen på bryggan i solen, men det kommer flera sådana dagar i framtiden.
Kvart i fem så svängde vi in till Hagbytippen som mötte oss med låsta grindar. Tydligen så ska man inte slänga skräp efter klockan fyra på fredagar för då har dom stängt men nu har vi något att göra imorgon också.
Felix blev glad när vi kom tillbaka, han kan inte slappna av helt när vi är borta, vilket i och för sig inte är så konstigt och med lite halvknackig sömn under dagen så var han rätt pipig. Väl hemma så blev han glad igen – till det var dags att sova, då jäklar var han arg!

















































Senaste kommentarer